Femton minuter senare var den helt nyss så fridfulla kyrkogården förvandlad till något som mest liknade ett tivoli: blå och röda ljus från saftblandarna på ett tiotal utryckningsfordon blandades med skenet från starka halogenlampor som lyste upp platsen där flickan satt. Poliser i uniform, ambulanspersonal, tekniker och rättsmedicinare i vita rockar sprang fram och tillbaka mellan Stampgatan och brottsplatsen. Andra sökte av kyrkogården med hjälp av ficklampor och hundar. Runt flickan vid trädet hade man rest ett sådant där tält som man ser i deckarserier på tv. Jag stod lutad mot en gravsten och rökte en bit bort när Björk uppenbarade sig i tältöppningen. "Kom hit!" ropade han och vinkade på mig. Jag visste att han var förbannad. Det var han redan när jag ringde. Han tyckte att det var jobbigt när vanliga gangsters mördade varandra. Bestialiska mord på unga flickor var verkligen inget för honom. Han hade själv två döttrar i samma ålder som flickan i tältet. "Fattar du vad du har gjort?!" röt han åt mig när jag nästan var framme. Jag svarade inte. "Hur kunde du vara så korkad?!" fortsatte han som en annan dialogpolis. "Det handlade om tid…" försökte jag, men Björk ville inte lyssna på det örat. "Jag skulle kunna bura in dig för försvårande av utredning. Bara så du vet!" "Jag vet", muttrade jag. "Nu har du sagt det. Kan vi gå vidare?" Björk suckade och tände en cigarett. "Varför rörde du lappen?" "Det var ett budskap till mig, det vet du", svarade jag med viss bestämdhet i rösten. "Någon ville skicka mig till kyrkan. Någon som också ringde i storklockan och försvann på en motorcykel innan jag hann fram." Jag drog ett bloss på cigaretten och lät röken försvinna ut genom näsan. "Det var som sagt en fråga om tid."
Björk började gå bortåt kyrkan och jag följde efter. "Så vad handlar det här om?" frågade han och slängde fimpen på grusgången. "Det har jag faktiskt ingen aning om", svarade jag sanningsenligt. Sedan berättade jag för honom om mitt möte med mannen med den oklanderliga flugan och de budskap han hade lämnat efter sig i baren. Och om Moltkes historia från djurgårdarna och Solrosen. "Vad är det för dumheter?!" utbrast Björk. "De där slynglarna tog vi för flera veckor sedan!" Moltke hade fel – det hände tydligen att polisen grep brottslingar. Jag stannade upp. Björk vände sig om. "Vad?" undrade han. "Flugan, grabbarna i Slottsskogen, mannen på Solrosen", började jag. "Inget av detta är någon tillfällighet. Någon driver mig i riktning mot någonting. Frågan är bara vad." "Är det dags igen?", undrade Björk oroligt. "Det ser inte bättre ut", suckade jag. "Sju år…" muttrade Björk. "Sju års ro. Och nu?" "Jag vet inte", svarade jag och stirrade ut i snöfallet. Under de 25 år jag hade tillbringat i Göteborg hade det vid upprepade tillfällen hänt att medlemmar i organisationen hade lyckats hitta och försökt att eliminera mig. I stället för att söka upp mig hemma eller på gatan och helt enkelt sätta en kula i huvudet på mig (vilket inte hade varit något problem), hade de valt att ställa till med blodiga uppgörelser som hade kostat många människor livet – både skyldiga och oskyldiga. På grund av de Bondlika omständigheterna hade dessa konfrontationer vid flera tillfällen hållit på att kosta Björk jobbet och mig friheten. Men eftersom det aldrig gick att bevisa annat än min oskuld, hade vi båda klarat oss. Hittills. Jag förstod att Björk var orolig.
Vi kom fram till kyrkporten och ställde oss framför den svavelosande anklagelseakten. "Jag har räknat dem", sade jag. "De är 95 stycken. Precis som Luthers teser." "Är flickan muslimsk, tror du?" undrade Björk. "Det kan hon mycket väl vara", svarade jag. "Hon ser ut att härstamma från Nordafrika eller Mellanöstern." "Ett rasistmord, alltså", konstaterade Björk med en suck. "Men vad har det med dig att göra?" "Ingen aning", sade jag och skakade på huvudet. "Men jag får ta mig hem och kika på den där webbsidan." Jag pekade på adressen längst ned på anslaget. "Det slutar inte här." "Det gör det aldrig med dig", gnällde Björk. Vi stod tysta en stund framför kyrkporten i det tilltagande snöfallet. Klockan var strax över fem på morgonen och spårvagnarna hade börjat gå. En av de nya italienska gav till ett långt, hjärtskärande skri när den svängde uppför Stampgatan mot kyrkogården. "Varför blanda in mig i ett vanligt rasistmord?" undrade jag till sist. "Hedersmord kommer inte på fråga", muttrade Björk. "Hade de haft någon heder hade de mördat dig!" Han var fortfarande på dåligt humör. "Kolla upp de där killarna ni hämtade i dammen vid djurgårdarna", sade jag uppmuntrande. "De var bara där för att skicka ett meddelande till mig via Moltke." "Vem är Sidvindaren?" undrade Björk misstänksamt. "Jag tror att han är en gammal bekant från mina dagar i Boston", svarade jag. "Men då har det alltså börjat igen!" utbrast Björk. "Varför sade du inte det med en gång?!" "Jag är inte säker", svarade jag lite irriterat. "Det slog mig när Moltke drog historien för mig på krogen häromdagen. Det fanns en kille i organisationen, också irländare, som tydde sig till mig. En hantlangare, våldsam typ, bra på knivar – gärna långa knivar. Han hette Budd, precis som Bills bror i Kill Bill-filmerna." Björk såg oförstående på mig. " Bills bror Budd kallades i filmerna Sidewinder – Sidvindare. Jag kan ha fel, men sambandet är tydligt." "Alldeles för tydligt", stönade Björk. "Som alltid med dig. Men varför rasistgrejen?" "Jag vet inte", svarade jag och ryckte på axlarna. "Det kanske handlar om mer än så. Det har ju hänt förr." "Det har du helt rätt i!" utbrast Björk och nästan drog lite på mungiporna. En kopp kaffe, sen var han på topp igen. "Ta du och gå hem och kolla upp den där hemsidan", fortsatte han. "Jag skall försöka ta reda på vem den stackars flickan är." Han gjorde en paus och tittade ned i snön, som om han skämdes: "Var…"
*
Islam var roten till allt ont, därom rådde ingen tvekan. Åtminstone inte om man skulle tro den hemsida som drevs av The Society for the preservation of Western civilization, as defined in Scripture and culture, in Europe and the Americas. Bibeln härstammar såvitt jag vet från Mellanöstern (vilket alla människor utanför Afrika för övrigt sägs göra; vi kom den vägen), och kultur är ett vittfamnande begrepp som måste definieras. Jag fick en känsla av att den definitionen skulle komma om jag trängde längre ned i denna gravkammare. Jag började med att leta upp de personer som stod bakom organisationen, om det nu fanns några som ville vara med på bild. Det gjorde det faktiskt. Fem skamlösa personer stoltserade med både namn, bild, yrkes- och (i förekommande fall) akademiska titlar. En av dem var – hör och häpna! – James Herriot, den person mannen med den oklanderligt knutna flugan hade påstått gjorde ofog på Posthotellet. Se där, genast ett samband. Jag letade upp en flik som dolde händelser och aktiviteter, och mycket riktigt – James Herriot, doktor i arkeologi med examen från Cambridge, skulle leda ett informellt seminarium på Göteborgs nya arkitektoniska smycke Clarion Hotel Post tisdagen den 11 december. Temat var: "Slöjan – haremsdamens främsta vapen". Jag skummade texten som handlade om hur slöjan inte alls hade skapats för att dölja muslimska kvinnors kroppar, utan för att förföra vita, kristna män. Alla vet ju att påklätt kan vara mycket sexigare än naket, och på den vägen var det tydligen också med slöjan. Den var helt enkelt ett vapen som muslimerna använde sig av i sin ständigt pågående kamp för att förgöra den vita, kristna rasen genom rasblandning. Jag lämnade den dårskapen därhän och gick vidare till mer flagranta och oroande påhopp på islam som religion, och muslimer (läs: araber) som individer.
Jag fastnade för rubriken Massmord i Galicien. Texten visade sig innehålla en redogörelse för hur muslimska ordenssällskap i Santiago de Compostela – huvudsakligen bestående av invandrade marockaner – ägnade sig åt omfattande ritualmord på kristna flickor. Under ruskiga svarta mässor fördes kidnappade kristna jungfrur in i moskéer som byggts i hemliga utrymmen under staden, gärna i närheten av katedralen där aposteln Jakobs reliker förvaras. Där skändades de i timmar av imamer med väldiga lemmar, innan deras utmattade, redan blodiga, kroppar kastades för massans fötter och krossades till oigenkännlighet. Resterna gavs att äta åt grisar och hundar – orena djur som muslimerna höll i anslutning till lokalerna bara för detta ändamål. Den avföring djuren producerade efter dessa skrovmål användes sedan till att gödsla med i trädgårdar där muslimerna odlade giftiga växter som de använde sig av för att ta livet av framstående kristna i Spanien. Sedan följde en uppräkning av ett antal personer som fallit offer för sådana illdåd. En annan historia berättade om hur nakna, skändade jungfrur levande kastades ned i en gigantisk köttkvarn som drevs av arabiska fullblodshästar som, för att vara djur, syntes anmärkningsvärt pigga och lustfyllda inför uppgiften. Kroppsvätskorna leddes bort i en ränna, samlades upp i ett kar och blandades ut i hästarnas foder. Köttslamsorna finmaldes och delades ut till behövande kristna av muslimska välgörenhetsorganisationer under beteckningen "bästa halalkött". I slutet av texten kastade redaktören för säkerhets skull in en brasklapp: "Även om vi har fullt förtroende för våra källor, kan vi inte ansvara för att alla detaljer i texten är korrekta". Jag lutade mig tillbaka i stolen, tände en tagg och drack en försvarlig klunk av whiskyn framför mig. Texten krävde förvisso starka doser stimulantia. Jag undrade om innehållet i sig var nog för att driva en psykiskt skändad yngling i fritt fall över gränsen. Räckte texten till för att någon på egen hand skulle klyva skallen på en oskyldig flicka? Troligtvis inte. Det krävdes någon som höll i trådarna, någon som fick förvirrade hjärnor att dansa efter den pipa som bara han hade kontroll över. För visst måste det väl vara en han? Jag tog ännu en klunk av whiskyn och funderade. Kanske var det bara jag som hade en föråldrad genusuppfattning.
måndag 31 december 2012
söndag 30 december 2012
5: Återblickar
Jag kom från allt till inget en iskall januaridag i slutet av 1980- talet. Nåväl, jag hade väl förlorat allt redan innan. Nu flydde jag för mitt liv. Att det blev Göteborg var en ren slump. Jag studerade helt enkelt flygavgångarna från Heathrow och beslöt mig för att välja den enda plats jag aldrig hade hört om. Om jag inte kände till den, gjorde inte särskilt många andra i Amerika det heller. Nu stod jag där i den isande nordanvinden utanför ankomsthallen på Landvetter och gladdes över mitt val. Jag hade förvisso kommit till världens ände. Där och då började min resa in i det svenska folkhemmet. Och det blev minsann en resa! Ännu en, med tanke på den enastående resa jag redan hade gjort. Jag föddes in i en fattig, djupt katolsk familj i Boston 1953. Min far, som arbetade som både in- och utkastare på mer eller mindre rumsrena etablissemang i de irländska kvarteren, hade två förebilder i livet: Paddy's (flaskan), och Joseph Kennedy, som var en avlägsen släkting på mödernet. Mor skötte hem och barn, men tvingades allt som oftast ta sömnadsuppdrag för de mer välbeställda kvinnorna i kvarteret eftersom far taxerade plånboken hårt med sina spritnotor. Icke desto mindre upprätthöll de hela livet en förvånansvärt kärleksfull relation till både varandra och mig och mina systrar. Min far slog aldrig någon av oss, även om han visst kunde larma på fyllan. Mor stod ut med hans later, och han stod ut med hennes tröttsamt dogmatiska religiositet och moralkakor. Här finns inte tid och plats att skriva den stora romanen om min barndom. Jag kan bara konstatera att den var fattig, men tämligen lycklig.
En gammal klyscha om fattigkvarteren i städer som Boston och New York är att somliga av grabbarna på gatan blir gangsters, medan andra blir poliser. Faktum är att det ligger en del i det. Nästan alla killarna på gatan där jag växte upp ägnade sig åt enklare former av kriminalitet i tonåren. Vi sprang ärenden åt langare, hallickar och vadhållare, och gjorde mindre inbrott på beställning av lokala gangsterbossar. Några av oss gick efter hand ned sig i olika slags missbruk, andra klättrade vidare på förbrytarstegen. De smartaste – de råbarkade skulle säga fegaste – av oss tog sig i kragen och accepterade att framtiden låg i att baka bröd eller köra sopor. Och ett fåtal valde att helt byta sida, sökte och kom in på polisskolan och blev till sist poliser – några bra, andra dåliga. Våldsamma. Korrupta. Ränderna går som bekant aldrig riktigt ur. Det finns bättre och sämre sätt att tjuva sig till ett drägligt liv. Högre utbildning var fortfarande inte att tänka på för fattiga irländska arbetarpojkar, trots att vi levde mitt i det högskoletätaste området i världen. I mitt universum, som utgjordes av fem gator på var sida om min egen i nordsydlig riktning och lika många i östvästlig, var det bara en pojke som läste på college och slutade som advokat – jag. Både far och mor ansåg att jag hade läshuvud, och hade jag inte varit deras ende son hade de nog gärna låtit kyrkan göra mig till prästman. Det var den utväg som stod till buds för pojkar med sinne för det bokliga. (Vilket dessvärre länge återspeglades i prästerskapet.) Jag hade emellertid turen – eller med facit i hand, kanske oturen – att komma i kontakt med en lokal gangsterboss av det mer sofistikerade slaget (jo, de finns!) som såg potentialen i en arbetargrabb med huvudet på skaft. Det märkliga är att han var italienare.
Irländare och italienare i Boston kastade inte direkt kärlek på varandra; snarare dynga. Skotten mellan dessa folkgrupper var vattentäta, trots att de alla var katoliker. Men de höll sig till sina kvarter och kyrkor, och undvek varandra så gott det gick. Kriget väntade alltid runt hörnet. Mannen som blev min välgörare hade emellertid lyckats bygga upp något så ovanligt som en tjuvliga bestående av framför allt ynglingar ur båda grupperna. Det låter som en välgärning (ehuru då baserad på något vi annars upplever som djupt omoraliskt), men det vore naivt att se det på det viset. Han begrep helt enkelt att en multietnisk organisation (där ingick rent av svarta också!) hade oanade möjligheter att sträcka ut sina tentakler över ett långt mycket större område än de kvarter där bara italienare bodde. Och det innebar mycket mer pengar. Jag har inte utrymme för detaljer, utan nöjer mig med att konstatera att denne man tog mig under sina vingar, bekostade min utbildning vid Harvard, och gjorde mig sedan till en av sina närmaste män. Jag skötte juridiska spörsmål och gjorde vad jag kunde för att hålla organisationen – och min boss – utanför domstolarna; andra skötte de smutsigare sidorna av arbetet, om man säger så. Men jag var naturligtvis fullständigt medveten om vad saker och ting handlade om. Jag hade ett val, och jag valde det goda livet på bekostnad av den smala vägen. Resor, kläder, snabba bilar – jag vältrade mig i lyx! Till sist träffade jag en kvinna som var både vacker, ömsint och begåvad, och jag lät bygga oss en jättevilla i Bostons rikemanskvarter. Snart befolkades den av mig och Clara och våra två barn – en pojke och en flicka. Organisationen växte, och jag kastade mig in i arbetet med en frenesi som påminner om den Albert Speer talade om – man dränker sig i arbete för att slippa tänka på vad och vem man egentligen tjänar. Men jag hade roligt, det förnekar jag lika lite som Speer. Barnen växte och fick var sin hundvalp, och Clara engagerade sig i den kyrkliga välgörenheten. Vi var lyckliga.
Med en stoicism värdig Marcus Aurelius har jag på senare år kommit att betrakta det som sedan hände som blott en konsekvens av de val jag gjorde utifrån fattigpojkens bild av världslig framgång. Jag har burit med mig en mycket stark och kompromisslös känsla för vad som är rätt och fel ända sedan barnsben. Men när tillfället bjuds den som annars har att se fram emot en utsiktslös framtid i gettot, är det mycket svårt att inte genast gripa det. Jag behöll min kompromisslösa hållning under all den tid som jag gjorde tjänst hos min välgörare, men jag lät den korrumperas så att den förvandlades till ett verktyg för något djupt orättfärdigt. Jag tror inte att det finns någon gudomlig rättvisa, men det straff jag tvingades utstå för mina överträdelser var väl i klass med Jobs, som ju ändå var en god man. Det som skedde var i korthet detta: Min relation till bossen var mycket speciell. Han såg i mig förstånd, bildning, intellekt – förfining. Därför höll han mig också utanför alla blodiga detaljer – väsentligheterna, som det skulle visa sig. De som gjorde grovjobbet betraktade min särställning med illa dold avund, och även om jag inte ville se det då är det nu uppenbart att dessa råbarkade sällar skulle ta första bästa tillfälle att göra sig av med mig. Det kom när bossen drabbades av en njursjukdom som gjorde det svårt för honom att sköta organisationen. Allt eftersom han tvingades släppa taget, utvecklade han en paranoia som fick honom att förlita sig allt mer på dem som stod honom närmast. Och dit hörde egentligen inte jag. Dit hörde de med samma bakgrund och samma hårda nypor som han själv – italienare som delade samma språk, samma kultur, samma kyrka och gator – samma hederskodex. Jag vara bara undantaget som skulle bekräfta regeln; vägen ut för någon som för alltid satt fast i sitt eget fängelse. Jag förstod inte hur allvarligt läget var förrän gorillorna begynte förbjuda mig att besöka bossen, både i hemmet och på sjukhuset. Jag kom just från ett sådant lönlöst försök den där dagen före julafton när jag hittade min familj badande i blod i villan som jag hade låtit bygga för pengar som hade kostat andra livet.
Djupt inom mig måste jag ha anat att något liknande kunde hända. Jag hade nämligen ordnat med en uppsättning falska pass åt hela familjen. Själv hade jag fem olika, eftersom jag utgick från att det var jag som skulle bli tvungen att lägga benen på ryggen. Jag trodde aldrig att de skulle röra min familj. Jag hade också öppnat ett nummerkonto i en schweizisk bank till vilket jag hade överfört ansenliga belopp. Det är dem jag fortfarande lever av. När jag gjorde den fruktansvärda upptäckten var det som om poletten till sist trillade ned – ja, jag borde ha förstått; ja, jag har förtjänat detta. Men min familj? Det gjorde det hela obegripligt. Ändå tror jag att denna förmåga till både kausalt och moralfilosofiskt tänkande mitt i det transliknande tillstånd som chocken och sorgen hade försatt mig i, gjorde att jag kom därifrån levande. Många hade satt sig på trappan med huvudet i händerna och väntat på en egen kula. Det är nog en ganska naturlig reaktion. Djupt inom mig uppstod dock momentant – tillsammans med vreden, sorgen, hatet, kärleken, paniken – en bergfast övertygelse om att jag måste leva för att berätta. Inte om organisationen, eller bossen, eller några andra – jag måste leva för att berätta om människan, om de val hon gör och varför, om samhället hon lever i och gudarna hon tror på. Jag fick inte dö, jag måste leva. Annars hade de jag älskade dött förgäves. Jag rafsade ihop pass, pengar och några minnessaker, bilade till Newark och tog första bästa plan till Europa. Jag reste till Schweiz (för kontots skull) där jag tillbringade några veckor på ett pensionat i Locarno, alldeles invid Lago Maggiore. Jag reste på det irländska pass som utfärdats till en viss Slieve Donard, född i Armagh på Nordirland som irländsk medborgare. Men Schweiz, Frankrike, Spanien, Italien – sådana platser var inte säkra. Jag visste att de letade efter mig. Det skulle de göra tills de hittade mig, eller tills hela organisationen gick under tillsammans med dem. Och de skulle sannolikt hitta mig långt tidigare än så, åtminstone om jag försökte gömma mig på kända destinationer i Europa. Organisationen hade vid det här laget kontakter över hela världen, och det var till stor del min förtjänst. Dessa kontakter visste alltså mycket väl vem jag var. Ergo Heathrow, med avgångar till hela världen, och till sist Göteborg – den märkligaste plats på listan just då.
En gammal klyscha om fattigkvarteren i städer som Boston och New York är att somliga av grabbarna på gatan blir gangsters, medan andra blir poliser. Faktum är att det ligger en del i det. Nästan alla killarna på gatan där jag växte upp ägnade sig åt enklare former av kriminalitet i tonåren. Vi sprang ärenden åt langare, hallickar och vadhållare, och gjorde mindre inbrott på beställning av lokala gangsterbossar. Några av oss gick efter hand ned sig i olika slags missbruk, andra klättrade vidare på förbrytarstegen. De smartaste – de råbarkade skulle säga fegaste – av oss tog sig i kragen och accepterade att framtiden låg i att baka bröd eller köra sopor. Och ett fåtal valde att helt byta sida, sökte och kom in på polisskolan och blev till sist poliser – några bra, andra dåliga. Våldsamma. Korrupta. Ränderna går som bekant aldrig riktigt ur. Det finns bättre och sämre sätt att tjuva sig till ett drägligt liv. Högre utbildning var fortfarande inte att tänka på för fattiga irländska arbetarpojkar, trots att vi levde mitt i det högskoletätaste området i världen. I mitt universum, som utgjordes av fem gator på var sida om min egen i nordsydlig riktning och lika många i östvästlig, var det bara en pojke som läste på college och slutade som advokat – jag. Både far och mor ansåg att jag hade läshuvud, och hade jag inte varit deras ende son hade de nog gärna låtit kyrkan göra mig till prästman. Det var den utväg som stod till buds för pojkar med sinne för det bokliga. (Vilket dessvärre länge återspeglades i prästerskapet.) Jag hade emellertid turen – eller med facit i hand, kanske oturen – att komma i kontakt med en lokal gangsterboss av det mer sofistikerade slaget (jo, de finns!) som såg potentialen i en arbetargrabb med huvudet på skaft. Det märkliga är att han var italienare.
Irländare och italienare i Boston kastade inte direkt kärlek på varandra; snarare dynga. Skotten mellan dessa folkgrupper var vattentäta, trots att de alla var katoliker. Men de höll sig till sina kvarter och kyrkor, och undvek varandra så gott det gick. Kriget väntade alltid runt hörnet. Mannen som blev min välgörare hade emellertid lyckats bygga upp något så ovanligt som en tjuvliga bestående av framför allt ynglingar ur båda grupperna. Det låter som en välgärning (ehuru då baserad på något vi annars upplever som djupt omoraliskt), men det vore naivt att se det på det viset. Han begrep helt enkelt att en multietnisk organisation (där ingick rent av svarta också!) hade oanade möjligheter att sträcka ut sina tentakler över ett långt mycket större område än de kvarter där bara italienare bodde. Och det innebar mycket mer pengar. Jag har inte utrymme för detaljer, utan nöjer mig med att konstatera att denne man tog mig under sina vingar, bekostade min utbildning vid Harvard, och gjorde mig sedan till en av sina närmaste män. Jag skötte juridiska spörsmål och gjorde vad jag kunde för att hålla organisationen – och min boss – utanför domstolarna; andra skötte de smutsigare sidorna av arbetet, om man säger så. Men jag var naturligtvis fullständigt medveten om vad saker och ting handlade om. Jag hade ett val, och jag valde det goda livet på bekostnad av den smala vägen. Resor, kläder, snabba bilar – jag vältrade mig i lyx! Till sist träffade jag en kvinna som var både vacker, ömsint och begåvad, och jag lät bygga oss en jättevilla i Bostons rikemanskvarter. Snart befolkades den av mig och Clara och våra två barn – en pojke och en flicka. Organisationen växte, och jag kastade mig in i arbetet med en frenesi som påminner om den Albert Speer talade om – man dränker sig i arbete för att slippa tänka på vad och vem man egentligen tjänar. Men jag hade roligt, det förnekar jag lika lite som Speer. Barnen växte och fick var sin hundvalp, och Clara engagerade sig i den kyrkliga välgörenheten. Vi var lyckliga.
Med en stoicism värdig Marcus Aurelius har jag på senare år kommit att betrakta det som sedan hände som blott en konsekvens av de val jag gjorde utifrån fattigpojkens bild av världslig framgång. Jag har burit med mig en mycket stark och kompromisslös känsla för vad som är rätt och fel ända sedan barnsben. Men när tillfället bjuds den som annars har att se fram emot en utsiktslös framtid i gettot, är det mycket svårt att inte genast gripa det. Jag behöll min kompromisslösa hållning under all den tid som jag gjorde tjänst hos min välgörare, men jag lät den korrumperas så att den förvandlades till ett verktyg för något djupt orättfärdigt. Jag tror inte att det finns någon gudomlig rättvisa, men det straff jag tvingades utstå för mina överträdelser var väl i klass med Jobs, som ju ändå var en god man. Det som skedde var i korthet detta: Min relation till bossen var mycket speciell. Han såg i mig förstånd, bildning, intellekt – förfining. Därför höll han mig också utanför alla blodiga detaljer – väsentligheterna, som det skulle visa sig. De som gjorde grovjobbet betraktade min särställning med illa dold avund, och även om jag inte ville se det då är det nu uppenbart att dessa råbarkade sällar skulle ta första bästa tillfälle att göra sig av med mig. Det kom när bossen drabbades av en njursjukdom som gjorde det svårt för honom att sköta organisationen. Allt eftersom han tvingades släppa taget, utvecklade han en paranoia som fick honom att förlita sig allt mer på dem som stod honom närmast. Och dit hörde egentligen inte jag. Dit hörde de med samma bakgrund och samma hårda nypor som han själv – italienare som delade samma språk, samma kultur, samma kyrka och gator – samma hederskodex. Jag vara bara undantaget som skulle bekräfta regeln; vägen ut för någon som för alltid satt fast i sitt eget fängelse. Jag förstod inte hur allvarligt läget var förrän gorillorna begynte förbjuda mig att besöka bossen, både i hemmet och på sjukhuset. Jag kom just från ett sådant lönlöst försök den där dagen före julafton när jag hittade min familj badande i blod i villan som jag hade låtit bygga för pengar som hade kostat andra livet.
Djupt inom mig måste jag ha anat att något liknande kunde hända. Jag hade nämligen ordnat med en uppsättning falska pass åt hela familjen. Själv hade jag fem olika, eftersom jag utgick från att det var jag som skulle bli tvungen att lägga benen på ryggen. Jag trodde aldrig att de skulle röra min familj. Jag hade också öppnat ett nummerkonto i en schweizisk bank till vilket jag hade överfört ansenliga belopp. Det är dem jag fortfarande lever av. När jag gjorde den fruktansvärda upptäckten var det som om poletten till sist trillade ned – ja, jag borde ha förstått; ja, jag har förtjänat detta. Men min familj? Det gjorde det hela obegripligt. Ändå tror jag att denna förmåga till både kausalt och moralfilosofiskt tänkande mitt i det transliknande tillstånd som chocken och sorgen hade försatt mig i, gjorde att jag kom därifrån levande. Många hade satt sig på trappan med huvudet i händerna och väntat på en egen kula. Det är nog en ganska naturlig reaktion. Djupt inom mig uppstod dock momentant – tillsammans med vreden, sorgen, hatet, kärleken, paniken – en bergfast övertygelse om att jag måste leva för att berätta. Inte om organisationen, eller bossen, eller några andra – jag måste leva för att berätta om människan, om de val hon gör och varför, om samhället hon lever i och gudarna hon tror på. Jag fick inte dö, jag måste leva. Annars hade de jag älskade dött förgäves. Jag rafsade ihop pass, pengar och några minnessaker, bilade till Newark och tog första bästa plan till Europa. Jag reste till Schweiz (för kontots skull) där jag tillbringade några veckor på ett pensionat i Locarno, alldeles invid Lago Maggiore. Jag reste på det irländska pass som utfärdats till en viss Slieve Donard, född i Armagh på Nordirland som irländsk medborgare. Men Schweiz, Frankrike, Spanien, Italien – sådana platser var inte säkra. Jag visste att de letade efter mig. Det skulle de göra tills de hittade mig, eller tills hela organisationen gick under tillsammans med dem. Och de skulle sannolikt hitta mig långt tidigare än så, åtminstone om jag försökte gömma mig på kända destinationer i Europa. Organisationen hade vid det här laget kontakter över hela världen, och det var till stor del min förtjänst. Dessa kontakter visste alltså mycket väl vem jag var. Ergo Heathrow, med avgångar till hela världen, och till sist Göteborg – den märkligaste plats på listan just då.
lördag 29 december 2012
4: Den första oförrätten
Hon satt där helt stilla, lutad mot ett träd, full av frid, som om hon hade fallit i sömn mitt i en dagdröm som sedan givits liv och kraft av nattens egna änglar. Det mörka håret hade lagt sig över de bara skuldrorna och de små nyfikna brösten, ända ned till naveln och det nakna, ännu blyga skötet. De långa, slanka benen som spretade försiktigt åt varsitt håll, slutade i ett par sirliga fötter som tycktes redo för det stora äventyr som låg framför den unga kvinnan. En sådan bild av en flicka på gränsen mellan barndom och vuxenvärld, mellan oskuld och vällust, lutad mot en korkek en het sommardag på någon av Portugals soldränkta kullar, hade absolut kunnat målas av någon mästare i det förflutna. Samma bild en isande Lucianatt på Stampens kyrkogård i Göteborg, kunde bara betyda en sak – flickan framför mig var död. Det hade börjat snöa, och jag dröjde kvar ett ögonblick och iakttog hur snöflingorna lade sig till rätta i det mörka håret, bäddade in det som borde varit en sprudlande, levnadsglad tjej med hela livet framför sig. Plötsligt såg jag hur flingorna som föll på hjässan färgades röda, från pannan och bakåt. Jag kände vreden flamma upp inombords. Och skulden, vetskapen om att flickans oblida öde egentligen föll tillbaka på mig själv. Mina hämnare har alltid haft den tråkiga egenheten att gå vägen över andra. Jag svor för mig själv och spottade i det begynnande snötäcket. Sedan gick jag fram till den barbariska installationen.
Stampens kyrkogård – eller Stampkyrkogården, som den egentligen heter – ligger insprängd mellan Göteborgs Fattighus och Mariakyrkan i söder, Gullbergsån i öster, Stampgatan i väster och Alströmergatan i norr. Där vilar många av stadens stora män (och naturligtvis även deras kvinnor, men ni vet hur det var på den tiden): William Chalmers, Robert Dickson, William Gibson, Harry Hjörne och stadens store skald Johan Anders Wadman, för att nämna några. Där ligger Johan Albrecht Pripp och Peter Wieselgren tillsammans i jorden, trots att deras livsverk stretade åt helt olika håll. Den ene grundade vad som skulle bli ett av landets största bryggerier; den andre ägnade sitt liv åt Guds ord och att bekämpa dryckenskap. Stor sak i det, de vilar båda på rätt sida av det stängsel som en gång delade kyrkogården. På den andra jordades kvarlevorna av de människospillror som framlevde sina sista dagar på det näraliggande fattighuset. (Som för övrigt lär vara Göteborgs äldsta träbyggnad.) Idag låter det kanske märkligt, men på den tiden gjorde man skillnad på folk och folk också i döden. Javisst, man skrattar till – som om vi inte gjorde det idag! I livet som i döden. Porten till kyrkogården pryds av skriften "Tänk på döden", som snart sagt varje göteborgare känner till. Den texten väcker onekligen känslor. När ett par konstnärer för halvtannat år sedan gjorde en avgjutning av skriften och placerade den ovanför undergången mellan Centralen och Nordstan, dröjde det inte förrän någon dristig, förment laglydig, medborgare såg till att den raskt kom ner igen. Personen ifråga kunde förmodligen inte föreställa sig att sådana dumheter kunde ingå i ett konstprojekt som dessutom sanktionerats med kommunala medel. Inte skall man väl tänka på döden på väg in i Mammons förtrollande tempel! Döden är som bekant något som vi idag lämnar därhän, skjuter upp, avstår från att tänka på förutom vid de få tillfällen då den drabbar någon närstående eller vi besöker deras gravar. Men oss själva? Nej, vi drabbas aldrig! Konstigt då att varje mediakanal upptas av de mest ruskiga former av ond, bråd död – av vampyrer, demoner, jinner, monster och bestialiska mördare. Tänk på döden? Oh nej, inte jag! Inte alls.
Nu stod jag där framför henne, denna nymf som sakta kläddes i en skrud av vitt, som om den fick vara opåverkad av skiftande temperaturer, kunde bevara henne oförändrad till jordens undergång. Nej, ursäkta min romantiserade efterhandskonstruktion. Jag stod framför de stelnade resterna av det som helt nyss var en människa. En människa med allt vad det innebär av fel och brister: glad, sur, snäll, butter, bister, retsam, tankfull, lättsinnig, extatisk, uttråkad, empatisk, god, ond, kåt, elak, munter – underbar! Jag böjde mig ner och borstade snön ur håret på flickan. Det var alldeles stelt av det frusna blodet. Jag drog försiktigt de styva tovorna åt sidan och blottade ett djupt sår som sträckte sig från pannbenet ända till stora nackhålet. Någon hade kluvit den stackars flickans skalle, förmodligen med ett enda hugg från en formidabel klinga – Budd! Jag tyckte mig skymta något nedåt nacken, så jag lutade henne framåt och särade ytterligare på sårytorna. Mycket riktigt – mördaren hade stuckit en bit wellpapp i skåran som delade huvudet. Med handskarna på sträckte jag mig efter pappbiten och grep om den där den redan var nedblodad. Jag lade den 10 x 10 cm stora biten på flickans huvud, tog fram min cigarettändare, lös över pappbiten och läste: När jag ljuder sägen då: Låtom oss samhälligt gå Till Guds hus och kyrka. Hören aktsamt Herrans ord. Gån med vördnad till hans bord Eder själ till styrka. Soli Deo Gloria In Excelsis. Texten sade mig förstås ingenting just då, först senare fick jag reda på att det var inskriptionen på den näraliggande Mariakyrkans storklocka. Jag sträckte på mig, plockade fram en cigarett, tände den och drog ett alldeles för djupt bloss. Varför, tänkte jag. Varför detta? Igen? Tar det aldrig slut? Klockan ringde. Pang – klockan ringde! Plötsligt for jag som ett skott ur min självömkan. Varför skulle klockan klämta tjugo över fyra på Lucianatten? Storklockan! Jag skyndade bort mot kyrkan. Det var ju trots allt dit jag hade uppmanats att gå. Tänk om jag fick tag på den jäveln!
Jag rusade över kyrkogården och kryssade mig fram mellan träd, buskar och gravstenar, tills jag kom fram till Elfrida Andrées gata där jag var tvungen att stanna och hämta andan ett ögonblick. Elfrida Andrée, en kvinnlig pionjär det sällan talas om. Sexton år gammal avlade hon 1857 organistexamen som privatist, och drev därefter på för att även kvinnor skulle kunna anställas som organister. 1867 blev hon till sist Sveriges – ja faktiskt Europas – första kvinnliga domkyrkoorganist när hon tillträdde en tjänst i Göteborg. Den innehade hon till sin död 1929 – 62 år senare! (Hon var förvisso tjänstledig av hälsoskäl från 1921, men 80- åringar var som bekant krassligare på den tiden.) Den unga Elfrida nöjde sig dock inte med denna enda åverkan på den patriarkala lagstiftningen. Efter fem års kamp lyckades hon 1865 förmå riksdagen att ändra den lag som förbjöd kvinnor att söka telegrafisttjänst. Därefter blev hon även Sveriges första kvinnliga telegrafist. Hennes betydelse för Göteborgs musikliv under senare delen av 1800- talet tycks ha varit ovärderlig. Hon gav orgelkonserter och orkesterkonserter med stadens symfoniorkester, och ledde från 1897 tillsammans med sin systerdotter Göteborgs Arbetareinstituts folkkonserter. Över 800 sådana konserter gavs fram till hennes död. Nu stod jag där på hennes gata och hämtade andan. En sådan kvinna! Och vi minns henne med en bakgata som knappt någon vet att den finns. Vi är minsann värdelösa på att hedra våra riktiga hjältar.
Jag fortsatte mot kyrkan en liten bit bort, ryckte i porten på långskeppet (den var låst), tog till vänster och rundade det raka koret och kom ut på Lilla Stampgatan just som en motorcykel försvann bort ett hundratal meter framför mig. Satan, skrek jag rakt ut i den snöstinna vinternatten. Ingen hörde mig förmodligen. Jag slog av på takten och vandrade med tunga steg de sista metrarna bort till tornet och kyrkporten. Utmattad slog jag mig ned på bänken framför kyrkan och plockade fram telefonen för att ringa min gode vän kommissarie Björk. Men just som jag skulle slå numret anade jag något i vänster ögonvrå. Jag vände mig om och fick till min förvåning se ett jättelikt anslag på kyrkporten. Det mätte gott och väl över en meter i längd, och var säkert en dryg halvmeter på bredden. Jag kom osökt att tänka på doktor Luthers 95 teser – dem som han spikade fast på kyrkporten i Wittenberg och som skulle komma att kullkasta den katolska enheten. Jag reste mig och gick fram till anslaget, som i själva verket var en anklagelseakt mot islam, den islamska världen och alla muslimer som vägrade att konvertera till den rena evangeliska läran. Då kunde den väl lika gärna vända sig mot katoliker eller ortodoxa, tänkte jag. De är inte heller så värst evangeliska till vardags. Jag skummade de många påståendena, höjde på ögonbrynen inför de mest skrattretande dumheterna, och avslutade med att räkna samman punkterna. Hör och häpna – de var faktiskt 95 stycken!
Trots all ondska och allt elände som jag hade sett och upplevt den senaste halvtimmen, hade jag svårt att hålla mig för skratt. "Inget värmer hjärtat som hatet", som en av karaktärerna i Umberto Echos senaste roman uttrycker det. Men hat och dumhet hör ihop, och trots allt ont som hatet skapar måste man ibland skratta åt den dumhet som lika väl som ondskan är dess arvedel. 95 punkter – nämen vilket sammanträffande! Jag har sett kyrkporten i Wittenberg, den är oerhört mycket större än Mariakyrkans. Men allas vår fryntlige doktor Luther, vars lära förmodligen är strängare än han själv var, hade i och för sig inget internet där han kunde breda ut sig om sina teser. För den som ville veta mer om de kortfattade, svavelosande punkterna (de bestod egentligen mest av svavel) på porten framför mig, fanns dock adressen till en webbsida angiven längst ned. Jag gjorde en anteckning i telefonen och förberedde mig på en morgon utan sömn, framför datorn. Men först måste jag väcka en vän. Jag slog numret till Björk, som motvilligt lyfte luren efter ett försvarligt antal signaler. Det blev ett kort samtal. Fan, muttrade jag för mig själv. Hur många mördare tror du bryr sig om din nattsömn?! Nåväl, det skulle inte dröja länge förrän cirkusen kom till staden igen. Jag fiskade fram en cigarett ur paketet i fickan, tände den och drog ännu ett alldeles för djupt bloss. Sedan lutade jag mig tillbaka och väntade.
Stampens kyrkogård – eller Stampkyrkogården, som den egentligen heter – ligger insprängd mellan Göteborgs Fattighus och Mariakyrkan i söder, Gullbergsån i öster, Stampgatan i väster och Alströmergatan i norr. Där vilar många av stadens stora män (och naturligtvis även deras kvinnor, men ni vet hur det var på den tiden): William Chalmers, Robert Dickson, William Gibson, Harry Hjörne och stadens store skald Johan Anders Wadman, för att nämna några. Där ligger Johan Albrecht Pripp och Peter Wieselgren tillsammans i jorden, trots att deras livsverk stretade åt helt olika håll. Den ene grundade vad som skulle bli ett av landets största bryggerier; den andre ägnade sitt liv åt Guds ord och att bekämpa dryckenskap. Stor sak i det, de vilar båda på rätt sida av det stängsel som en gång delade kyrkogården. På den andra jordades kvarlevorna av de människospillror som framlevde sina sista dagar på det näraliggande fattighuset. (Som för övrigt lär vara Göteborgs äldsta träbyggnad.) Idag låter det kanske märkligt, men på den tiden gjorde man skillnad på folk och folk också i döden. Javisst, man skrattar till – som om vi inte gjorde det idag! I livet som i döden. Porten till kyrkogården pryds av skriften "Tänk på döden", som snart sagt varje göteborgare känner till. Den texten väcker onekligen känslor. När ett par konstnärer för halvtannat år sedan gjorde en avgjutning av skriften och placerade den ovanför undergången mellan Centralen och Nordstan, dröjde det inte förrän någon dristig, förment laglydig, medborgare såg till att den raskt kom ner igen. Personen ifråga kunde förmodligen inte föreställa sig att sådana dumheter kunde ingå i ett konstprojekt som dessutom sanktionerats med kommunala medel. Inte skall man väl tänka på döden på väg in i Mammons förtrollande tempel! Döden är som bekant något som vi idag lämnar därhän, skjuter upp, avstår från att tänka på förutom vid de få tillfällen då den drabbar någon närstående eller vi besöker deras gravar. Men oss själva? Nej, vi drabbas aldrig! Konstigt då att varje mediakanal upptas av de mest ruskiga former av ond, bråd död – av vampyrer, demoner, jinner, monster och bestialiska mördare. Tänk på döden? Oh nej, inte jag! Inte alls.
Nu stod jag där framför henne, denna nymf som sakta kläddes i en skrud av vitt, som om den fick vara opåverkad av skiftande temperaturer, kunde bevara henne oförändrad till jordens undergång. Nej, ursäkta min romantiserade efterhandskonstruktion. Jag stod framför de stelnade resterna av det som helt nyss var en människa. En människa med allt vad det innebär av fel och brister: glad, sur, snäll, butter, bister, retsam, tankfull, lättsinnig, extatisk, uttråkad, empatisk, god, ond, kåt, elak, munter – underbar! Jag böjde mig ner och borstade snön ur håret på flickan. Det var alldeles stelt av det frusna blodet. Jag drog försiktigt de styva tovorna åt sidan och blottade ett djupt sår som sträckte sig från pannbenet ända till stora nackhålet. Någon hade kluvit den stackars flickans skalle, förmodligen med ett enda hugg från en formidabel klinga – Budd! Jag tyckte mig skymta något nedåt nacken, så jag lutade henne framåt och särade ytterligare på sårytorna. Mycket riktigt – mördaren hade stuckit en bit wellpapp i skåran som delade huvudet. Med handskarna på sträckte jag mig efter pappbiten och grep om den där den redan var nedblodad. Jag lade den 10 x 10 cm stora biten på flickans huvud, tog fram min cigarettändare, lös över pappbiten och läste: När jag ljuder sägen då: Låtom oss samhälligt gå Till Guds hus och kyrka. Hören aktsamt Herrans ord. Gån med vördnad till hans bord Eder själ till styrka. Soli Deo Gloria In Excelsis. Texten sade mig förstås ingenting just då, först senare fick jag reda på att det var inskriptionen på den näraliggande Mariakyrkans storklocka. Jag sträckte på mig, plockade fram en cigarett, tände den och drog ett alldeles för djupt bloss. Varför, tänkte jag. Varför detta? Igen? Tar det aldrig slut? Klockan ringde. Pang – klockan ringde! Plötsligt for jag som ett skott ur min självömkan. Varför skulle klockan klämta tjugo över fyra på Lucianatten? Storklockan! Jag skyndade bort mot kyrkan. Det var ju trots allt dit jag hade uppmanats att gå. Tänk om jag fick tag på den jäveln!
Jag rusade över kyrkogården och kryssade mig fram mellan träd, buskar och gravstenar, tills jag kom fram till Elfrida Andrées gata där jag var tvungen att stanna och hämta andan ett ögonblick. Elfrida Andrée, en kvinnlig pionjär det sällan talas om. Sexton år gammal avlade hon 1857 organistexamen som privatist, och drev därefter på för att även kvinnor skulle kunna anställas som organister. 1867 blev hon till sist Sveriges – ja faktiskt Europas – första kvinnliga domkyrkoorganist när hon tillträdde en tjänst i Göteborg. Den innehade hon till sin död 1929 – 62 år senare! (Hon var förvisso tjänstledig av hälsoskäl från 1921, men 80- åringar var som bekant krassligare på den tiden.) Den unga Elfrida nöjde sig dock inte med denna enda åverkan på den patriarkala lagstiftningen. Efter fem års kamp lyckades hon 1865 förmå riksdagen att ändra den lag som förbjöd kvinnor att söka telegrafisttjänst. Därefter blev hon även Sveriges första kvinnliga telegrafist. Hennes betydelse för Göteborgs musikliv under senare delen av 1800- talet tycks ha varit ovärderlig. Hon gav orgelkonserter och orkesterkonserter med stadens symfoniorkester, och ledde från 1897 tillsammans med sin systerdotter Göteborgs Arbetareinstituts folkkonserter. Över 800 sådana konserter gavs fram till hennes död. Nu stod jag där på hennes gata och hämtade andan. En sådan kvinna! Och vi minns henne med en bakgata som knappt någon vet att den finns. Vi är minsann värdelösa på att hedra våra riktiga hjältar.
Jag fortsatte mot kyrkan en liten bit bort, ryckte i porten på långskeppet (den var låst), tog till vänster och rundade det raka koret och kom ut på Lilla Stampgatan just som en motorcykel försvann bort ett hundratal meter framför mig. Satan, skrek jag rakt ut i den snöstinna vinternatten. Ingen hörde mig förmodligen. Jag slog av på takten och vandrade med tunga steg de sista metrarna bort till tornet och kyrkporten. Utmattad slog jag mig ned på bänken framför kyrkan och plockade fram telefonen för att ringa min gode vän kommissarie Björk. Men just som jag skulle slå numret anade jag något i vänster ögonvrå. Jag vände mig om och fick till min förvåning se ett jättelikt anslag på kyrkporten. Det mätte gott och väl över en meter i längd, och var säkert en dryg halvmeter på bredden. Jag kom osökt att tänka på doktor Luthers 95 teser – dem som han spikade fast på kyrkporten i Wittenberg och som skulle komma att kullkasta den katolska enheten. Jag reste mig och gick fram till anslaget, som i själva verket var en anklagelseakt mot islam, den islamska världen och alla muslimer som vägrade att konvertera till den rena evangeliska läran. Då kunde den väl lika gärna vända sig mot katoliker eller ortodoxa, tänkte jag. De är inte heller så värst evangeliska till vardags. Jag skummade de många påståendena, höjde på ögonbrynen inför de mest skrattretande dumheterna, och avslutade med att räkna samman punkterna. Hör och häpna – de var faktiskt 95 stycken!
Trots all ondska och allt elände som jag hade sett och upplevt den senaste halvtimmen, hade jag svårt att hålla mig för skratt. "Inget värmer hjärtat som hatet", som en av karaktärerna i Umberto Echos senaste roman uttrycker det. Men hat och dumhet hör ihop, och trots allt ont som hatet skapar måste man ibland skratta åt den dumhet som lika väl som ondskan är dess arvedel. 95 punkter – nämen vilket sammanträffande! Jag har sett kyrkporten i Wittenberg, den är oerhört mycket större än Mariakyrkans. Men allas vår fryntlige doktor Luther, vars lära förmodligen är strängare än han själv var, hade i och för sig inget internet där han kunde breda ut sig om sina teser. För den som ville veta mer om de kortfattade, svavelosande punkterna (de bestod egentligen mest av svavel) på porten framför mig, fanns dock adressen till en webbsida angiven längst ned. Jag gjorde en anteckning i telefonen och förberedde mig på en morgon utan sömn, framför datorn. Men först måste jag väcka en vän. Jag slog numret till Björk, som motvilligt lyfte luren efter ett försvarligt antal signaler. Det blev ett kort samtal. Fan, muttrade jag för mig själv. Hur många mördare tror du bryr sig om din nattsömn?! Nåväl, det skulle inte dröja länge förrän cirkusen kom till staden igen. Jag fiskade fram en cigarett ur paketet i fickan, tände den och drog ännu ett alldeles för djupt bloss. Sedan lutade jag mig tillbaka och väntade.
fredag 28 december 2012
3: Ett steg på vägen
Jag kände Moltke flyktigt från mina nedslag i Göteborgs krogvärld. Vi hade aldrig utvecklat någon djupare relation, förmodligen därför att Moltke begrep att jag inte var den passiva åhörare som han önskade till sina historier. Icke desto mindre hade jag understundom lyssnat på honom med intresse. Och tidigt hade jag som sagt förstått att det Moltke berättade förmodligen var sant. När man, som jag själv, kan förtälja saker som andra finner osannolika, lär man sig att värdera sanningshalten i människors olika påståenden. Jag har träffat många lögnare i mina dagar – tro inget annat! – men jag har lärt mig att även lögnen inte bara innehåller spännande historier utan också många korn av sanning för den som vet att lyssna efter och förstå dem. Men Moltke var alltså inte den typen av berättare. Tvärtom hade han en monoton saklighet i både den bullriga rösten och historierna som gjorde dem aningen tråkiga i mina öron. När Moltke nu hade lyckats få tag i mitt nummer och bett om ett möte blev jag icke desto mindre mycket nyfiken. Han hade aldrig tidigare tagit kontakt med mig i något ärende. Vad var månne på färde?
Vi träffades på Tre indier på Övre Husargatan, en krog som Moltke föredrog när det kom till mer diskreta möten. En sen eftermiddag kunde man vanligtvis få ett bord i det inre rummet där man i bästa fall kunde få sitta för sig själv i någon timme eller två. Den dämpade belysningen bidrog till en allmän känsla av att man var ifred från obehöriga öron och ögon. Därvidlag skiljde sig lokalen inte nämnvärt från när jag först anlände Göteborg i slutet av 1980- talet. Då hette krogen Skansens Pärla och drevs av en fryntlig tyska vid namn Maria. På Pärlan samlades en brokig skara existenser från samhällets mer alternativa delar, inte minst konstnärer, musiker och litteratörer. Tillsammans då med den allmänna fylleristklubben, som tog alltmer plats i takt med att kvällen fortskred. Jag skall inte gå närmare in på dessa förhållanden, eftersom krogen, dess publik och samtalen som utspanns där redan är livligt beskrivna i den läsvärda boken Kvällarna på Pärlan av Clas Hylinger. Låt mig bara säga att jag minns som i går de alkoholstinna men likväl spirituella diskussionerna i baren, och svartsjukedramat när värdinnans son vänstrade med den ena servitrisen; den andra var hans egen fru! För att inte tala om de två trubadurerna som gjorde sina första läroår i branschen inför den värsta – och bästa! – publik man kan tänka sig. Och förstås finländaren på våningen ovanför som redan tidigt om kvällarna brukade ringa ned och hota med att avbryta dem – med hagelbössan! Om han inte själv satt i baren och skrävlade och drack av det koreanska brännvinet som hade en orm i flaskan. I mitten av 1990- talet lugnade allt ned sig när Maria sålde till ett polskt par som rensade ut det värsta slöddret och gjorde om stället till det sedermera mycket populära Wojarski – ett självklart vattenhål för dem som sökte östeuropeiska specialiteter i en atmosfär av kitschig östatsnostalgi. Nu har krogen alltså än en gång bytt ägare och karaktär. Och jag måste därvidlag säga att Tre indier hör till de få indier i staden som jag själv uppskattar.
Moltke satt mycket riktigt för sig själv vid ett bord i det inre rummet när jag släntrade in några minuter efter utsatt tid. Han grymtade lite över min ringa försening. Själv hade han att döma av de tomma glasen på bordet varit där i god tid. Vi utbytte några allmänna hälsningsfraser och beställde in en omgång bestående av öl och ett par sexor Paddy's. Jag valde sort och märke eftersom jag antog att jag stod för notan. Sådan var trots allt Greve Moltke. "Donard!" sade Moltke plötsligt med sedvanlig barskhet. (Han tilltalade undantagslöst människor med deras efternamn.) "Vi har väl inte alltid stått på bästa fot med varandra. Men jag vet att du är en hyvens karl, och det hände mig något häromdagen som du måste få veta." Själv hade jag som sagt inga problem med Moltke, men han kände förmodligen alltid en viss animositet gentemot dem som inte villkorslöst öppnade öron, mun och ögon inför hans häpnadsväckande historier. Jag svarade inte, utan höjde ögonbrynen för att visa mitt intresse. Därefter berättade Moltke om händelsen vid djurgårdarna några dagar tidigare. När han efter väl tilltagen detaljrikedom och en – faktiskt – inspirerande mustighet, kom till vad de stackars pojkarna i dammen hade ropat till honom när han var på väg därifrån, gjorde han ett lika plötsligt som oväntat uppehåll. Efter någon minut som han tycktes ägna en febril tankeverksamhet, fortsatte han: "Jag vet inte om detta har någon betydelse, eller vad meningen med det skulle vara. Och faktum är att jag inte ägnade det en tanke förrän i går kväll när någon nämnde ditt namn på Solrosen." "Vad var det som hände?" undrade jag nyfiket och tog en klunk av det irländska guldet. "Jo, när jag gick därifrån ropade en av slynglarna efter mig: Vänta du tills Sidvindaren får höra vad du gjort. Då tar han dig. Dig och din jävla deckarkompis! Jag tänkte som sagt inte på det just då, och hade väl kanske inte gjort det igår heller om det inte hade varit för ytterligare en sak." Moltke visste när han skulle göra sina konstpauser, och jag visste vad han förväntade sig av lyssnaren. "Och vad var det då?!" väste jag fram med en röst som kokade över av nyfikenhet. Moltke spärrade ögonen i mig: "Det var inte bara ditt namn som nämndes."
Vid det laget var min nyfikenhet inte på något sätt spelad längre. Redan när Moltke nämnde Sidvindaren spetsade jag öronen och lyssnade på honom med större intresse än någonsin. Samma namn som i den rimmade versen på servietten som mannen med den perfekta flugan hade lämnat på bardisken dagen innan. Det kunde knappast vara ett sammanträffande. Sådana trodde jag hur som helst inte på. Moltke satt tyst, som om han visste att han kunde förvänta sig en reaktion av mig. Jag rullade fundersamt med den lilla sprit som var kvar i glaset innan jag svepte den och vinkade efter en ny omgång. "Jag hade inte hört om Sidvindaren förrän igår", sade jag till sist när de nya glasen stod på bordet. "Och jag vet fortfarande inte vad det är för en figur. Men någon vill tydligen att jag ska få reda på det. Sidvindaren, antar jag." Moltke nickade tankfullt. "Så vad var det som hände på Solrosen igår?" undrade jag med ett allvar som tidigare aldrig hade funnits i något samtal med Moltke. "Det dök upp en karl som jag aldrig hade sett där förut", började han. "Han satt tillsammans med några ur den vanliga ligan vid det där höga bordet i utrymmet mellan baren och fönstret, alldeles innanför dörren. Du vet var jag menar." Jag nickade förstrött för att visa att jag inte var road av oväsentligheter. "Han verkade vara en hygglig prick", fortsatte Moltke. "Han lyssnade på ett par av mina historier. Noggrannt, inkännande. Skrattade på rätt ställe!" Det var tydligt att detta gjorde Moltke mycket nöjd. "Och sedan?" undrade jag aningen otåligt. "Lugna dig, Donard", svarade Moltke förmanande. "Varje historia har sin dramaturgi. Och den får aldrig brytas!" Jag log fast jag nästan kokade inombords. Det fanns förvisso en liturgi som måste följas i all kontakt med Greve Moltke. Jag var tvungen att lägga band på mig.
Moltke tog en rejäl klunk av whiskyn och fortsatte: "Plötsligt började han prata! Ja, den där som verkade så hygglig till en början. Om ormar och missiler, bilar, berg-och-dalbanor… Och någon karaktär i en film som lät väldigt våldsam. Ja, både filmen och karaktären, faktiskt." Jag nickade instämmande. "Sidvindare", muttrade jag. "Hursa?!" dundrade Moltke. "Sidvindare", förtydligade jag. "Sidewinder. Det är ett gemensamt namn för alla de där sakerna. Ja, det kommer efter en speciell sorts skallerorm som lever i sydvästra USA och norra Mexico. Jag tror att det är ormen som har fått ge namn åt allt det andra du nämnde." "Jo", svarade Moltke, och för första gången kunde jag ana en viss oro i rösten. "Han talade om en orm som rör sig som vinden och hugger som Fenrisulven själv." "Och vad sade han om mig?" undrade jag, och försökte återigen lägga band på min otålighet. Moltke svepte resten av spriten och satte ned glaset med en smäll: "Att Sidvindaren söker deckaren som älskar alla djuren i vår herres hage. Alla utom ett. Han nämnde väl aldrig ditt namn, men det var ingen tvekan om att han talade om en deckare som han visste att jag kände." Moltke tittade längtansfullt ned i det tomma glaset innan han avslutade med olycksbådande röst: "Och jag känner bara dig!" Jag beställde in en sista runda som vi drack under tystnad. Sidewinder, tänkte jag. Det är förvisso både en missil, ett par bilmodeller, namn på berg-och-dalbanor och datorprogram. Men vilken film? Till sist slog det mig: Sidewinder är ju smeknamnet på Bills bror Budd i Kill Bill-filmerna. Han som försöker bli av med Uma Thurman genom att begrava henne levande. Själv blir han biten av en mamba och dör strax därefter. Det gör inte Uma Thurman. Men dessförinnan (tanken träffade som blixten) – säljer Budd hennes svärd till Elle för en miljon dollar! Mamban ligger i portföljen tillsammans med pengarna. Nu var det min tur att svepa glaset och ställa ned det med en sådan smäll att till och med Moltke vaknade ur sin självupptagenhet. Där trillade poletten ned, tänkte jag triumferande. Nu gällde det bara att göra något åt saken. Vad det skulle vara hade jag som vanligt ingen aning om.
Vi träffades på Tre indier på Övre Husargatan, en krog som Moltke föredrog när det kom till mer diskreta möten. En sen eftermiddag kunde man vanligtvis få ett bord i det inre rummet där man i bästa fall kunde få sitta för sig själv i någon timme eller två. Den dämpade belysningen bidrog till en allmän känsla av att man var ifred från obehöriga öron och ögon. Därvidlag skiljde sig lokalen inte nämnvärt från när jag först anlände Göteborg i slutet av 1980- talet. Då hette krogen Skansens Pärla och drevs av en fryntlig tyska vid namn Maria. På Pärlan samlades en brokig skara existenser från samhällets mer alternativa delar, inte minst konstnärer, musiker och litteratörer. Tillsammans då med den allmänna fylleristklubben, som tog alltmer plats i takt med att kvällen fortskred. Jag skall inte gå närmare in på dessa förhållanden, eftersom krogen, dess publik och samtalen som utspanns där redan är livligt beskrivna i den läsvärda boken Kvällarna på Pärlan av Clas Hylinger. Låt mig bara säga att jag minns som i går de alkoholstinna men likväl spirituella diskussionerna i baren, och svartsjukedramat när värdinnans son vänstrade med den ena servitrisen; den andra var hans egen fru! För att inte tala om de två trubadurerna som gjorde sina första läroår i branschen inför den värsta – och bästa! – publik man kan tänka sig. Och förstås finländaren på våningen ovanför som redan tidigt om kvällarna brukade ringa ned och hota med att avbryta dem – med hagelbössan! Om han inte själv satt i baren och skrävlade och drack av det koreanska brännvinet som hade en orm i flaskan. I mitten av 1990- talet lugnade allt ned sig när Maria sålde till ett polskt par som rensade ut det värsta slöddret och gjorde om stället till det sedermera mycket populära Wojarski – ett självklart vattenhål för dem som sökte östeuropeiska specialiteter i en atmosfär av kitschig östatsnostalgi. Nu har krogen alltså än en gång bytt ägare och karaktär. Och jag måste därvidlag säga att Tre indier hör till de få indier i staden som jag själv uppskattar.
Moltke satt mycket riktigt för sig själv vid ett bord i det inre rummet när jag släntrade in några minuter efter utsatt tid. Han grymtade lite över min ringa försening. Själv hade han att döma av de tomma glasen på bordet varit där i god tid. Vi utbytte några allmänna hälsningsfraser och beställde in en omgång bestående av öl och ett par sexor Paddy's. Jag valde sort och märke eftersom jag antog att jag stod för notan. Sådan var trots allt Greve Moltke. "Donard!" sade Moltke plötsligt med sedvanlig barskhet. (Han tilltalade undantagslöst människor med deras efternamn.) "Vi har väl inte alltid stått på bästa fot med varandra. Men jag vet att du är en hyvens karl, och det hände mig något häromdagen som du måste få veta." Själv hade jag som sagt inga problem med Moltke, men han kände förmodligen alltid en viss animositet gentemot dem som inte villkorslöst öppnade öron, mun och ögon inför hans häpnadsväckande historier. Jag svarade inte, utan höjde ögonbrynen för att visa mitt intresse. Därefter berättade Moltke om händelsen vid djurgårdarna några dagar tidigare. När han efter väl tilltagen detaljrikedom och en – faktiskt – inspirerande mustighet, kom till vad de stackars pojkarna i dammen hade ropat till honom när han var på väg därifrån, gjorde han ett lika plötsligt som oväntat uppehåll. Efter någon minut som han tycktes ägna en febril tankeverksamhet, fortsatte han: "Jag vet inte om detta har någon betydelse, eller vad meningen med det skulle vara. Och faktum är att jag inte ägnade det en tanke förrän i går kväll när någon nämnde ditt namn på Solrosen." "Vad var det som hände?" undrade jag nyfiket och tog en klunk av det irländska guldet. "Jo, när jag gick därifrån ropade en av slynglarna efter mig: Vänta du tills Sidvindaren får höra vad du gjort. Då tar han dig. Dig och din jävla deckarkompis! Jag tänkte som sagt inte på det just då, och hade väl kanske inte gjort det igår heller om det inte hade varit för ytterligare en sak." Moltke visste när han skulle göra sina konstpauser, och jag visste vad han förväntade sig av lyssnaren. "Och vad var det då?!" väste jag fram med en röst som kokade över av nyfikenhet. Moltke spärrade ögonen i mig: "Det var inte bara ditt namn som nämndes."
Vid det laget var min nyfikenhet inte på något sätt spelad längre. Redan när Moltke nämnde Sidvindaren spetsade jag öronen och lyssnade på honom med större intresse än någonsin. Samma namn som i den rimmade versen på servietten som mannen med den perfekta flugan hade lämnat på bardisken dagen innan. Det kunde knappast vara ett sammanträffande. Sådana trodde jag hur som helst inte på. Moltke satt tyst, som om han visste att han kunde förvänta sig en reaktion av mig. Jag rullade fundersamt med den lilla sprit som var kvar i glaset innan jag svepte den och vinkade efter en ny omgång. "Jag hade inte hört om Sidvindaren förrän igår", sade jag till sist när de nya glasen stod på bordet. "Och jag vet fortfarande inte vad det är för en figur. Men någon vill tydligen att jag ska få reda på det. Sidvindaren, antar jag." Moltke nickade tankfullt. "Så vad var det som hände på Solrosen igår?" undrade jag med ett allvar som tidigare aldrig hade funnits i något samtal med Moltke. "Det dök upp en karl som jag aldrig hade sett där förut", började han. "Han satt tillsammans med några ur den vanliga ligan vid det där höga bordet i utrymmet mellan baren och fönstret, alldeles innanför dörren. Du vet var jag menar." Jag nickade förstrött för att visa att jag inte var road av oväsentligheter. "Han verkade vara en hygglig prick", fortsatte Moltke. "Han lyssnade på ett par av mina historier. Noggrannt, inkännande. Skrattade på rätt ställe!" Det var tydligt att detta gjorde Moltke mycket nöjd. "Och sedan?" undrade jag aningen otåligt. "Lugna dig, Donard", svarade Moltke förmanande. "Varje historia har sin dramaturgi. Och den får aldrig brytas!" Jag log fast jag nästan kokade inombords. Det fanns förvisso en liturgi som måste följas i all kontakt med Greve Moltke. Jag var tvungen att lägga band på mig.
Moltke tog en rejäl klunk av whiskyn och fortsatte: "Plötsligt började han prata! Ja, den där som verkade så hygglig till en början. Om ormar och missiler, bilar, berg-och-dalbanor… Och någon karaktär i en film som lät väldigt våldsam. Ja, både filmen och karaktären, faktiskt." Jag nickade instämmande. "Sidvindare", muttrade jag. "Hursa?!" dundrade Moltke. "Sidvindare", förtydligade jag. "Sidewinder. Det är ett gemensamt namn för alla de där sakerna. Ja, det kommer efter en speciell sorts skallerorm som lever i sydvästra USA och norra Mexico. Jag tror att det är ormen som har fått ge namn åt allt det andra du nämnde." "Jo", svarade Moltke, och för första gången kunde jag ana en viss oro i rösten. "Han talade om en orm som rör sig som vinden och hugger som Fenrisulven själv." "Och vad sade han om mig?" undrade jag, och försökte återigen lägga band på min otålighet. Moltke svepte resten av spriten och satte ned glaset med en smäll: "Att Sidvindaren söker deckaren som älskar alla djuren i vår herres hage. Alla utom ett. Han nämnde väl aldrig ditt namn, men det var ingen tvekan om att han talade om en deckare som han visste att jag kände." Moltke tittade längtansfullt ned i det tomma glaset innan han avslutade med olycksbådande röst: "Och jag känner bara dig!" Jag beställde in en sista runda som vi drack under tystnad. Sidewinder, tänkte jag. Det är förvisso både en missil, ett par bilmodeller, namn på berg-och-dalbanor och datorprogram. Men vilken film? Till sist slog det mig: Sidewinder är ju smeknamnet på Bills bror Budd i Kill Bill-filmerna. Han som försöker bli av med Uma Thurman genom att begrava henne levande. Själv blir han biten av en mamba och dör strax därefter. Det gör inte Uma Thurman. Men dessförinnan (tanken träffade som blixten) – säljer Budd hennes svärd till Elle för en miljon dollar! Mamban ligger i portföljen tillsammans med pengarna. Nu var det min tur att svepa glaset och ställa ned det med en sådan smäll att till och med Moltke vaknade ur sin självupptagenhet. Där trillade poletten ned, tänkte jag triumferande. Nu gällde det bara att göra något åt saken. Vad det skulle vara hade jag som vanligt ingen aning om.
torsdag 27 december 2012
2: Duellen vid djurgårdarna
Greve Moltke var en märklig figur. Han brukade sitta på Västerhus där han drog historier som roade alla, men som ingen trodde på. Det var dumt av dem, för det mesta Greve Moltke berättade var faktiskt sant. Namnet hade han fått eftersom han själv aldrig skrattade åt sina egna historier. (Och definitivt inte åt andras, som han kategoriskt avfärdade genom att vända sig bort och dra en egen för någon annan.) Detta särdrag (åtminstone i det sällskapet) bidrog ytterligare till den lyskraft som Greve Moltke utövade på sin omgivning. Förebilden var förstås Helmuth von Moltke, den preussiske generalstabschefen som genom den framgångsrika planeringen av krigen med Österrike och Frankrike lade grunden för det tyska enandet. Om denne allvarlige man har det alltid sagts (och aldrig bevisats) att han bara skrattade två gånger i sitt liv: den första när hans svärmor dog, den andra när han såg Vaxholms fästning. Vår Moltkes vänner skulle ha kallat den preussiske föregångaren för en riktig muntergök; Greve Moltke på Västerhus skrattade nämligen aldrig.
Nu stod Moltke i dörren och borstade bort snön från sin vintermundering – en tung, brun läderrock fodrad med minkpäls, svarta stövlar av en typ som påminde om dem som kavallerister bar på 1860- talet, och en pälsmössa i rysk sobel med björnskinnsbräm. De väldiga handskarna i ljust läder och fårull tjänade som utmärkta kvastar när det gällde att bli kvitt den plötsliga nederbörden. "Gud i London!" utbrast Moltke. "En sådan snöstorm har jag inte upplevt sedan jag jagade älg med Chrustjev i Kamtjaka 1958!" Det var en överdrift – Moltke hade upplevt många värre snöstormar sedan dess. Men den första snön har en tendens att överraska alla – även en sådan som Moltke. Han stampade bort grus och snö från stövlarna så att dörrposten kved och krängde på sig. Sedan steg han in i lokalen, som plötsligt tycktes full av inget annat än hans väldiga gestalt. Resten av församlingen, som annars inte var kända för att hålla tand för tunga, avvaktade under tystnad tills Moltke hade slagit sig ned vid sitt stambord. Där väntade redan en pilsner och en sexa Gammeldansk på honom. Moltke förde spritglaset till munnen och tömde det utan att röra en min. Medan han satte ned glaset med ena handen tecknade han efter påfyllning med den andra. Sedan lutade han sig tillbaka i träsoffan, blåste luften ur lungorna, fyllde dem igen och tog till orda: "Ni anar inte vad som hände mig för ett par timmar sedan!"
Därpå började Moltke en lång utläggning om hur han hade läst i tidningen om en stackars kvinna som blivit rånad på sin telefon och kamera vid djurgårdarna i Slottsskogen. Detta hade upprört honom så till den milda grad att han hade beslutat sig för att själv jaga fatt i illgärningsmännen eftersom han visste att polisen aldrig skulle göra det. "Polisen i det här landet bryr sig bara om kafferaster, och de skall ligga på dagtid!" dundrade Moltke. Han tittade upp bakom de silvergrå lockarna och vandrade med ögonen över lokalen för att försäkra sig om att alla lyssnade på honom. "Nej, mina vänner", fortsatte han uppfordrande. "Vill man få något gjort i det här landet måste man göra det själv!" Sagt och gjort, och teori blev genast till praktik, som poeten Dageby en gång uttryckte det. I Greve Moltkes värld fanns bara handling; eftertanken var för veklingar. Han tog sin rock, sin mössa, sina handskar och stövlar och gav sig ut på strövtåg i göteborgarnas park. Och tro nu inte att han glömde sin käpp och sin pistol – det gjorde han aldrig. Med sin lätt haltande gång, sin käpp, sina silverlockar och en lika silvergrå valrossmustasch, var han som en inkarnation av både Otto von Bismarck och Zeb Macahan. Det är lätt att tänka sig att åsynen av Greve Moltke fick en del besökare i parken att vända sig om. Säkert skrattade några också bakom ryggen på honom. Men Moltke själv var lika gravallvarlig som alltid, och det skulle de två odågorna – som polisen naturligtvis inte hade fått tag på – snart få erfara.
Moltke stötte på dem på samma ställe där de rånat den intet ont anande fotografen – vid dammen intill kronhjortshägnet, längst bort bland djurgårdarna. Han stod på trätrallen intill Jättegrytorna och tittade ut över den snötäckta dammen när de närmade sig från varsitt håll från den lilla bergsknallen ovanför. "Gillar du fåglar, farfar?!" undrade den ene retsamt och flaxade med armarna. Den andre flinade och blottade en snusgul tandrad. "Snygg mössa", fortsatte den förste. "Har du köpt den på Myrorna, eller?" Han tog ett par steg mot Moltke och sträckte sig efter mössan. Moltke satte käppen mot bröstet på honom. "Det där skulle du inte gjort, farfar", utbrast ynglingen med både indignation och beklagan i rösten. "Fan, nu har du kränkt honom!" kraxade den flinande kumpanen olycksbådande. "Hit med degen annars bankar vi skiten ur dig och slänger dig i dammen!" skrek den förste samtidigt som han tog tag i käppen och försökte vrida den ur händerna på Moltke. Det skulle han aldrig gjort, för Moltke drog tillbaka armen och ur den del av käppen som ynglingen höll i lösgjordes en nästan meterlång värja med vilken Moltke inom loppet av någon sekund hade rispat honom i pannan. Blodet vällde fram och ned i ögonen och satte den förste förövaren ur spel för en stund.
Moltke vände sig raskt mot den andre, på vilken flinet nu hade stelnat i ansiktet. Med ännu ett utfall rev han upp den blå – sannolikt stulna – Tensonjackan så att fodret blottades. Sedan slog han honom i baken med värjan och föste honom mot kumpanen som fortfarande försökte torka blodet ur ögonen. "Seså, av med kläderna!" röt Moltke. "Va fan, lägg av nu farfar…" försökte flinet med Tensonjackan. "Tror du vi är rädda för din jävla leksakskäpp?" Han var tydligen dum nog att försöka sig på den gamla klassikern att bota skräcken med sturskhet. Moltke drog sin pistol – en Sig Sauer från 1915 med kaliber 7,65 – och sköt ett skott i luften. Änderna som vandrade runt på den snöklädda dammen lyfte nästan alla samtidigt under hjärtskärande skrin. "Och den här då?" undrade Moltke barskt. "Är det också en leksak?!" Flinet i Tensonjackan vred lite på sig, men ännu ville han inte ge mig sig. "Polare har sådana också", försökte han. "Inte riktiga, alltså." (Det var tydligt att han hörde till den växande skara som inte kunde få ihop sammanhängande meningar.) Moltke sköt ett skott i trävirket framför illgärningsmännen som rörde upp snön och skapade ett rejält hål i plankan. "Och nu då?" undrade han tålmodigt. De båda ynglingarna framför honom darrade som asplöv. Deras ungdom och allmänt prekära situation i så många avseenden hade säkert vidrört många andras hjärtan, men Moltke var obeveklig. "Av med kläderna!" dundrade han. Odågorna tog motvilligt av sig jacka, mössa och halsduk. "Fortsätt", sade Moltke och viftade med skjutvapnet. Killarna tittade vädjande på honom. "Allt ska av", förklarade Moltke utan någon som helst rörelse i rösten. De fortsatte med att ta av sig skor, tröja och byxor under det att de snyftande skakade på huvudet. Därefter gjorde de ett nytt försök att beveka den gamle mannen, men inget hjälpte. Till sist stod de där och huttrade i bara kalsongerna.
"Ut i dammen!" röt Moltke och slog på dem med värjan tills de begynte klättra över träräcket. "För helvete, farfar", försökte den som hade fått såret i pannan. "Räcker det inte nu?!" "Och när räcker det för er?" kontrade Moltke. "Ned i dammen!" Han stack dem med värjan så att de till sist inte hade något annat val än att hoppa ned på den nylagda isen, som genast sprack så att de blev stående i det halvmeterdjupa, iskalla vattnet med dy upp till anklarna. Moltke stoppade svärdet i skidan och pistolen i rockfickan. Därefter ställde han sig med armarna i kors och betraktade sitt verk. "Gott!" utbrast han, påtagligt nöjd med vad han hade uträttat. "Där kan ni stå till gud eller lagen förbarmar sig över er. Om jag känner dem rätt kan det dröja ett slag." Han vände på klacken och började gå mot hästhagarna utan att göra sig någon brådska. "Fan ta dig, gubbjävel!" skrek en av ynglingarna. Den andre fyllde i: "Vänta du tills Sidvindaren får höra vad du gjort. Då tar han dig. Dig och din jävla deckarkompis!" Moltke stannade upp för ett ögonblick. Sedan fortsatte han lugnt framåt. Vid stallarna träffade han på ett par djurskötare. Han upplyste dem om att någon hade gjort åverkan på staketet vid dammen och lagt ut förgiftad mat till fåglarna. De såg med viss misstro på den märkliga uppenbarelse som var Moltke, men lovade att ta sig en titt. Moltke hann nästan till Hålekärrsgatan innan han hörde rop och skrik från berget ovanför. När polis och ambulans väl kom till platsen var han halvvägs till Västerhus med ännu en historia i bagaget. Ännu en sann historia. Det skulle jag snart bli varse.
Nu stod Moltke i dörren och borstade bort snön från sin vintermundering – en tung, brun läderrock fodrad med minkpäls, svarta stövlar av en typ som påminde om dem som kavallerister bar på 1860- talet, och en pälsmössa i rysk sobel med björnskinnsbräm. De väldiga handskarna i ljust läder och fårull tjänade som utmärkta kvastar när det gällde att bli kvitt den plötsliga nederbörden. "Gud i London!" utbrast Moltke. "En sådan snöstorm har jag inte upplevt sedan jag jagade älg med Chrustjev i Kamtjaka 1958!" Det var en överdrift – Moltke hade upplevt många värre snöstormar sedan dess. Men den första snön har en tendens att överraska alla – även en sådan som Moltke. Han stampade bort grus och snö från stövlarna så att dörrposten kved och krängde på sig. Sedan steg han in i lokalen, som plötsligt tycktes full av inget annat än hans väldiga gestalt. Resten av församlingen, som annars inte var kända för att hålla tand för tunga, avvaktade under tystnad tills Moltke hade slagit sig ned vid sitt stambord. Där väntade redan en pilsner och en sexa Gammeldansk på honom. Moltke förde spritglaset till munnen och tömde det utan att röra en min. Medan han satte ned glaset med ena handen tecknade han efter påfyllning med den andra. Sedan lutade han sig tillbaka i träsoffan, blåste luften ur lungorna, fyllde dem igen och tog till orda: "Ni anar inte vad som hände mig för ett par timmar sedan!"
Därpå började Moltke en lång utläggning om hur han hade läst i tidningen om en stackars kvinna som blivit rånad på sin telefon och kamera vid djurgårdarna i Slottsskogen. Detta hade upprört honom så till den milda grad att han hade beslutat sig för att själv jaga fatt i illgärningsmännen eftersom han visste att polisen aldrig skulle göra det. "Polisen i det här landet bryr sig bara om kafferaster, och de skall ligga på dagtid!" dundrade Moltke. Han tittade upp bakom de silvergrå lockarna och vandrade med ögonen över lokalen för att försäkra sig om att alla lyssnade på honom. "Nej, mina vänner", fortsatte han uppfordrande. "Vill man få något gjort i det här landet måste man göra det själv!" Sagt och gjort, och teori blev genast till praktik, som poeten Dageby en gång uttryckte det. I Greve Moltkes värld fanns bara handling; eftertanken var för veklingar. Han tog sin rock, sin mössa, sina handskar och stövlar och gav sig ut på strövtåg i göteborgarnas park. Och tro nu inte att han glömde sin käpp och sin pistol – det gjorde han aldrig. Med sin lätt haltande gång, sin käpp, sina silverlockar och en lika silvergrå valrossmustasch, var han som en inkarnation av både Otto von Bismarck och Zeb Macahan. Det är lätt att tänka sig att åsynen av Greve Moltke fick en del besökare i parken att vända sig om. Säkert skrattade några också bakom ryggen på honom. Men Moltke själv var lika gravallvarlig som alltid, och det skulle de två odågorna – som polisen naturligtvis inte hade fått tag på – snart få erfara.
Moltke stötte på dem på samma ställe där de rånat den intet ont anande fotografen – vid dammen intill kronhjortshägnet, längst bort bland djurgårdarna. Han stod på trätrallen intill Jättegrytorna och tittade ut över den snötäckta dammen när de närmade sig från varsitt håll från den lilla bergsknallen ovanför. "Gillar du fåglar, farfar?!" undrade den ene retsamt och flaxade med armarna. Den andre flinade och blottade en snusgul tandrad. "Snygg mössa", fortsatte den förste. "Har du köpt den på Myrorna, eller?" Han tog ett par steg mot Moltke och sträckte sig efter mössan. Moltke satte käppen mot bröstet på honom. "Det där skulle du inte gjort, farfar", utbrast ynglingen med både indignation och beklagan i rösten. "Fan, nu har du kränkt honom!" kraxade den flinande kumpanen olycksbådande. "Hit med degen annars bankar vi skiten ur dig och slänger dig i dammen!" skrek den förste samtidigt som han tog tag i käppen och försökte vrida den ur händerna på Moltke. Det skulle han aldrig gjort, för Moltke drog tillbaka armen och ur den del av käppen som ynglingen höll i lösgjordes en nästan meterlång värja med vilken Moltke inom loppet av någon sekund hade rispat honom i pannan. Blodet vällde fram och ned i ögonen och satte den förste förövaren ur spel för en stund.
Moltke vände sig raskt mot den andre, på vilken flinet nu hade stelnat i ansiktet. Med ännu ett utfall rev han upp den blå – sannolikt stulna – Tensonjackan så att fodret blottades. Sedan slog han honom i baken med värjan och föste honom mot kumpanen som fortfarande försökte torka blodet ur ögonen. "Seså, av med kläderna!" röt Moltke. "Va fan, lägg av nu farfar…" försökte flinet med Tensonjackan. "Tror du vi är rädda för din jävla leksakskäpp?" Han var tydligen dum nog att försöka sig på den gamla klassikern att bota skräcken med sturskhet. Moltke drog sin pistol – en Sig Sauer från 1915 med kaliber 7,65 – och sköt ett skott i luften. Änderna som vandrade runt på den snöklädda dammen lyfte nästan alla samtidigt under hjärtskärande skrin. "Och den här då?" undrade Moltke barskt. "Är det också en leksak?!" Flinet i Tensonjackan vred lite på sig, men ännu ville han inte ge mig sig. "Polare har sådana också", försökte han. "Inte riktiga, alltså." (Det var tydligt att han hörde till den växande skara som inte kunde få ihop sammanhängande meningar.) Moltke sköt ett skott i trävirket framför illgärningsmännen som rörde upp snön och skapade ett rejält hål i plankan. "Och nu då?" undrade han tålmodigt. De båda ynglingarna framför honom darrade som asplöv. Deras ungdom och allmänt prekära situation i så många avseenden hade säkert vidrört många andras hjärtan, men Moltke var obeveklig. "Av med kläderna!" dundrade han. Odågorna tog motvilligt av sig jacka, mössa och halsduk. "Fortsätt", sade Moltke och viftade med skjutvapnet. Killarna tittade vädjande på honom. "Allt ska av", förklarade Moltke utan någon som helst rörelse i rösten. De fortsatte med att ta av sig skor, tröja och byxor under det att de snyftande skakade på huvudet. Därefter gjorde de ett nytt försök att beveka den gamle mannen, men inget hjälpte. Till sist stod de där och huttrade i bara kalsongerna.
"Ut i dammen!" röt Moltke och slog på dem med värjan tills de begynte klättra över träräcket. "För helvete, farfar", försökte den som hade fått såret i pannan. "Räcker det inte nu?!" "Och när räcker det för er?" kontrade Moltke. "Ned i dammen!" Han stack dem med värjan så att de till sist inte hade något annat val än att hoppa ned på den nylagda isen, som genast sprack så att de blev stående i det halvmeterdjupa, iskalla vattnet med dy upp till anklarna. Moltke stoppade svärdet i skidan och pistolen i rockfickan. Därefter ställde han sig med armarna i kors och betraktade sitt verk. "Gott!" utbrast han, påtagligt nöjd med vad han hade uträttat. "Där kan ni stå till gud eller lagen förbarmar sig över er. Om jag känner dem rätt kan det dröja ett slag." Han vände på klacken och började gå mot hästhagarna utan att göra sig någon brådska. "Fan ta dig, gubbjävel!" skrek en av ynglingarna. Den andre fyllde i: "Vänta du tills Sidvindaren får höra vad du gjort. Då tar han dig. Dig och din jävla deckarkompis!" Moltke stannade upp för ett ögonblick. Sedan fortsatte han lugnt framåt. Vid stallarna träffade han på ett par djurskötare. Han upplyste dem om att någon hade gjort åverkan på staketet vid dammen och lagt ut förgiftad mat till fåglarna. De såg med viss misstro på den märkliga uppenbarelse som var Moltke, men lovade att ta sig en titt. Moltke hann nästan till Hålekärrsgatan innan han hörde rop och skrik från berget ovanför. När polis och ambulans väl kom till platsen var han halvvägs till Västerhus med ännu en historia i bagaget. Ännu en sann historia. Det skulle jag snart bli varse.
onsdag 26 december 2012
1: Förvirring
Plötsligt stod han där mitt i sovrummet! Vem, frågar ni, men ärligt talat vet jag fortfarande inte det själv. Och detta trots alla de händelser han gav upphov till, och som jag strax skall berätta om. Allt jag minns är att han snabbt försvann ut i hallen där han uppsökte kabinettet. När jag i mitt sömndruckna tillstånd till sist lyckades ta mig ur sängen, var han sedan länge borta. Allt han lämnade efter sig var en otvättad toalett och en fruktansvärd stank. Det hela inträffade på Lucianatten, när Göteborgsvädret som vanligt påminde om en biltvätt där vattnet blandats med glykol för att inte frysa. Likväl stod han där – detta minns jag livligt! – mitt på sovrumsgolvet, iförd vita, tämligen smutsade, kortbyxor, blå täckjacka och en illgul mössa med tofs på huvudet. Strumporna föreföll grå, men om det berodde på ett medvetet färgval eller allmän solkighet kunde jag inte avgöra. De grova träningsskorna på fötterna hade onekligen sett bättre dagar.
Min första reaktion var varken rädsla eller ilska, eller ens någon form av bestörtning. Den var blott en förstenande känsla av att befinna mig i en fullständigt overklig, ja varför inte surrealistisk, situation. "Detta är inte en pipa", som Magritte konstaterade när han hade målat en bild av ett dylikt rökverk. Nej, detta var inte en människa, inte ens en vålnad – bara ett spratt som hjärnans kopplingar med inte så lite munterhet spelade mig. Endast en avbild, bättre eller sämre, av någon slags demon som jag hade skapat i mitt undermedvetna. (Inte ens, som ni förstår, demonen själv.) Allt eftersom jag lät mig förvissas om denna bildernas opålitlighet, klarnade tanken och jag beslöt mig för att stiga upp och ta mig ett välbehövligt glas. Och det var alltså när jag närmade mig hallen som jag blev varse den obeskrivliga stanken. Jag har upplevt kraftfulla, för att inte säga frånstötande, odörer i mina dagar – träck, blod och inälvor i en (o)salig, ibland ruttnande, röra. Doften av surströmming göre sig icke besvär! Men denna… stank!… (jag använder sällan det ordet om sådant som luktar illa) framstod som essensen av alla Flanderns likfyllda granatgropar tillsammans! Dem som till och med råttorna till sist övergav. Jag fylls sällan av skräck, därtill har jag vederfarits alltför mycket. Men jag erkänner villigt att jag, när jag närmade mig toaletten och gläntade på dörren, skakade så att jag själv nästan gjorde i byxorna. Det var som om jag förväntade mig att bakom den dörren få se den ruttnande massan av alla som mötte döden på Västfronten, från Marne till järnvägsvagnen i Compiègne. Försiktigt, och införstådd med det oblida öde som mycket väl kunde vänta mig, sköt jag upp dörren med foten. Stanken slog emot mig med full kraft, och överväldigade mig för ett ögonblick så att jag nästan kvävdes. Men just som kropp och hjärna hade resignerat inför döden, försvann stanken till förmån för – doften av nybakade lussekatter! Och där, mitt i holken – en väldig hög av ångande träck som kröntes av en illgul mössa med tofs!
*
"Minns ni James Herriot?" undrade mannen till vänster om mig vid bardisken. "Det ringer en klocka någonstans", svarade jag tvekande. "Men det sitter en dymmel på kläppen, så jag hör den inte något vidare!" Jag talar långt ifrån alltid på det viset, men mannen till vänster inbjöd till sådana konstruktioner. Han var klädd i en något sliten överrock av bättre märke (förmodligen Gant) under vilken jag skymtade en kavaj i samma beigeaktiga färgskala som rocken. De grafitgrå gabardinbyxorna kompletterades av ett par utsökta italienska läderskor i samma nyans som rocken och kavajen. Den vita skjortan var oklanderligt struken, men det som gjorde störst intryck på mig var den perfekt knutna, prickiga flugan som skiftade i rött och vitt. Man ser inte ofta sådana kravatter nuförtiden, varför jag alltid blir nyfiken på människor som bär dem. Det arbete som, även om man nu behärskar konsten, ligger bakom en sådan skapelse vittnar om en disciplin långt bortom den jag själv är förmögen till. (Jag skulle kort sagt gärna bära sådana kravatter, men jag tar mig aldrig tid att lära mig att knyta dem ordentligt.) Denna disciplin – det har jag lärt mig genom otaliga sådana sammanträffanden – är inte nödvändigtvis överförbar till andra delar av det som idag kallas för livspusslet. Den finns där blott i vissa sammanhang, till förmån för vissa noga definierade – och inte sällan tämligen perifera – händelser och situationer. Således kan det dagliga knytandet av en oklanderlig kravatt för somliga vara det som utgör skillnaden mellan avgrunden och klippkanten.
Jo, jag mindes James Herriot. Den engelske veterinären som i slutet av 1970- talet förförde folket med sina skildringar av liv och leverne på landsbygden i Yorkshire. Allt förstås ypperligt producerat av ett BBC där Jimmy Savile som bäst förgrep sig på varenda flickunge han fick tag i. Vilket naturligtvis inte alls påverkade kvaliteten i hans eller resten av företagets produktioner. "I vår herres hage", som den svenska titeln löd, var en rolig och på sitt sätt djupsinnig serie som säkert gjorde underverk för turistindustrin i ett Yorkshire där landsbygden hotades av avfolkning och kolgruvorna av nedläggning. Jag kan fortfarande se den åldrande veterinären Siegfried framför mig i sin oklanderliga country-klädsel, som naturligtvis kröntes av den obligatoriska, lätt toppade filthatten. Denne Siegfried var Herriots företrädare, och den man som i serien lär honom allt man måste veta – om djuren förstås, men ännu mer om landsbygden och dess aviga befolkning som hade svårt att acceptera en veterinär med rötter i storstäder som Sunderland och Glasgow. Jag tänkte att Siegfried från tid till annan säkert också bar en lika välknuten fluga som min nyfunne vän vid bardisken. "Jo", fortsatte jag när alla dessa tankar till sist hade lämnat mig. "Visst minns jag James Herriot! I vår herres hage var minsann en underbar serie." Mannen till vänster med den välknutna flugan tittade upp och undrade misstroget, nästan indignerat: "Vem talar ni om?! Den där fånige veterinären från Yorkshire som en gång inbillade världen att han också kunde skriva? Jag hoppas för djurens skull att han hade bättre hand med dem än han hade med pennan." Han tittade bort och ned i sin Bloody Mary samtidigt som han fnös åt min okunskap. Sedan tog han ett par rejäla klunkar av drinken och utbrast: "Jag talar om den James Herriot som just nu gör ofog på Posthotellet!"
Han sade det så högt och med sådan myndighet att resten av lokalen genast vände sig om och tittade på oss. Detta bekom honom dock inte det minsta. Han förde det halvfulla glaset till munnen och tömde det i en enda klunk. Sedan satte han ned glaset med en smäll, rättade till flugan och försvann genom den halvfulla lokalen, alltmedan det ekade om stegen från de italienska läderskorna. Kvar satt jag och vred på mig inför allas blickar tills min egen föll på selleristjälken som han tidigare med stor försiktighet placerat på en serviett bredvid glaset. (Alltså långt innan jag begynte provocera honom med mina ofullständiga kunskaper om James Herriot.) Under det lilla bladverket längst upp skymtade jag ett par ord som väckte mitt intresse. Jag flyttade stjälken till dess ursprungliga plats i glaset, och läste sedan med växande förvåning: "Nu går jul på torra lann, i Götet flyter intet vann / Sidvindaren vill ha det så, i öknen lever han ju då / FÖR EVIGT!" När jag hade studerat den bisarra texten i säkert en halvminut, kom bartendern fram till mig. "Är du Donard?" undrade han lite burdust. Jag nickade. "Din vän bad mig ge dig det här." Jag hörde på rösten att han inte hade uppskattat slutet på vårt samtal. Barmän hatar allt som väcker uppmärksamhet bland övriga gäster. Han räckte mig en hopvikt lapp och försvann sedan raskt till andra änden av baren för att skvallra med några stamkunder. Jag öppnade lappen och läste: "Mariakyrkan. I Lusse, liksom vargen. I vår herres hage finns mångahanda djur!" I vår herres hage – då visste han alltså från början. Men vad? Och varför? Jag kände en ilning utmed ryggraden. Snart växte den till en rysning. Jag lade en hundring på bardisken och försvann ut i regnet. Sju års ro. Sju års olycka? Rysningen övergick i skakningar. Det hade alltså börjat igen.
Min första reaktion var varken rädsla eller ilska, eller ens någon form av bestörtning. Den var blott en förstenande känsla av att befinna mig i en fullständigt overklig, ja varför inte surrealistisk, situation. "Detta är inte en pipa", som Magritte konstaterade när han hade målat en bild av ett dylikt rökverk. Nej, detta var inte en människa, inte ens en vålnad – bara ett spratt som hjärnans kopplingar med inte så lite munterhet spelade mig. Endast en avbild, bättre eller sämre, av någon slags demon som jag hade skapat i mitt undermedvetna. (Inte ens, som ni förstår, demonen själv.) Allt eftersom jag lät mig förvissas om denna bildernas opålitlighet, klarnade tanken och jag beslöt mig för att stiga upp och ta mig ett välbehövligt glas. Och det var alltså när jag närmade mig hallen som jag blev varse den obeskrivliga stanken. Jag har upplevt kraftfulla, för att inte säga frånstötande, odörer i mina dagar – träck, blod och inälvor i en (o)salig, ibland ruttnande, röra. Doften av surströmming göre sig icke besvär! Men denna… stank!… (jag använder sällan det ordet om sådant som luktar illa) framstod som essensen av alla Flanderns likfyllda granatgropar tillsammans! Dem som till och med råttorna till sist övergav. Jag fylls sällan av skräck, därtill har jag vederfarits alltför mycket. Men jag erkänner villigt att jag, när jag närmade mig toaletten och gläntade på dörren, skakade så att jag själv nästan gjorde i byxorna. Det var som om jag förväntade mig att bakom den dörren få se den ruttnande massan av alla som mötte döden på Västfronten, från Marne till järnvägsvagnen i Compiègne. Försiktigt, och införstådd med det oblida öde som mycket väl kunde vänta mig, sköt jag upp dörren med foten. Stanken slog emot mig med full kraft, och överväldigade mig för ett ögonblick så att jag nästan kvävdes. Men just som kropp och hjärna hade resignerat inför döden, försvann stanken till förmån för – doften av nybakade lussekatter! Och där, mitt i holken – en väldig hög av ångande träck som kröntes av en illgul mössa med tofs!
*
"Minns ni James Herriot?" undrade mannen till vänster om mig vid bardisken. "Det ringer en klocka någonstans", svarade jag tvekande. "Men det sitter en dymmel på kläppen, så jag hör den inte något vidare!" Jag talar långt ifrån alltid på det viset, men mannen till vänster inbjöd till sådana konstruktioner. Han var klädd i en något sliten överrock av bättre märke (förmodligen Gant) under vilken jag skymtade en kavaj i samma beigeaktiga färgskala som rocken. De grafitgrå gabardinbyxorna kompletterades av ett par utsökta italienska läderskor i samma nyans som rocken och kavajen. Den vita skjortan var oklanderligt struken, men det som gjorde störst intryck på mig var den perfekt knutna, prickiga flugan som skiftade i rött och vitt. Man ser inte ofta sådana kravatter nuförtiden, varför jag alltid blir nyfiken på människor som bär dem. Det arbete som, även om man nu behärskar konsten, ligger bakom en sådan skapelse vittnar om en disciplin långt bortom den jag själv är förmögen till. (Jag skulle kort sagt gärna bära sådana kravatter, men jag tar mig aldrig tid att lära mig att knyta dem ordentligt.) Denna disciplin – det har jag lärt mig genom otaliga sådana sammanträffanden – är inte nödvändigtvis överförbar till andra delar av det som idag kallas för livspusslet. Den finns där blott i vissa sammanhang, till förmån för vissa noga definierade – och inte sällan tämligen perifera – händelser och situationer. Således kan det dagliga knytandet av en oklanderlig kravatt för somliga vara det som utgör skillnaden mellan avgrunden och klippkanten.
Jo, jag mindes James Herriot. Den engelske veterinären som i slutet av 1970- talet förförde folket med sina skildringar av liv och leverne på landsbygden i Yorkshire. Allt förstås ypperligt producerat av ett BBC där Jimmy Savile som bäst förgrep sig på varenda flickunge han fick tag i. Vilket naturligtvis inte alls påverkade kvaliteten i hans eller resten av företagets produktioner. "I vår herres hage", som den svenska titeln löd, var en rolig och på sitt sätt djupsinnig serie som säkert gjorde underverk för turistindustrin i ett Yorkshire där landsbygden hotades av avfolkning och kolgruvorna av nedläggning. Jag kan fortfarande se den åldrande veterinären Siegfried framför mig i sin oklanderliga country-klädsel, som naturligtvis kröntes av den obligatoriska, lätt toppade filthatten. Denne Siegfried var Herriots företrädare, och den man som i serien lär honom allt man måste veta – om djuren förstås, men ännu mer om landsbygden och dess aviga befolkning som hade svårt att acceptera en veterinär med rötter i storstäder som Sunderland och Glasgow. Jag tänkte att Siegfried från tid till annan säkert också bar en lika välknuten fluga som min nyfunne vän vid bardisken. "Jo", fortsatte jag när alla dessa tankar till sist hade lämnat mig. "Visst minns jag James Herriot! I vår herres hage var minsann en underbar serie." Mannen till vänster med den välknutna flugan tittade upp och undrade misstroget, nästan indignerat: "Vem talar ni om?! Den där fånige veterinären från Yorkshire som en gång inbillade världen att han också kunde skriva? Jag hoppas för djurens skull att han hade bättre hand med dem än han hade med pennan." Han tittade bort och ned i sin Bloody Mary samtidigt som han fnös åt min okunskap. Sedan tog han ett par rejäla klunkar av drinken och utbrast: "Jag talar om den James Herriot som just nu gör ofog på Posthotellet!"
Han sade det så högt och med sådan myndighet att resten av lokalen genast vände sig om och tittade på oss. Detta bekom honom dock inte det minsta. Han förde det halvfulla glaset till munnen och tömde det i en enda klunk. Sedan satte han ned glaset med en smäll, rättade till flugan och försvann genom den halvfulla lokalen, alltmedan det ekade om stegen från de italienska läderskorna. Kvar satt jag och vred på mig inför allas blickar tills min egen föll på selleristjälken som han tidigare med stor försiktighet placerat på en serviett bredvid glaset. (Alltså långt innan jag begynte provocera honom med mina ofullständiga kunskaper om James Herriot.) Under det lilla bladverket längst upp skymtade jag ett par ord som väckte mitt intresse. Jag flyttade stjälken till dess ursprungliga plats i glaset, och läste sedan med växande förvåning: "Nu går jul på torra lann, i Götet flyter intet vann / Sidvindaren vill ha det så, i öknen lever han ju då / FÖR EVIGT!" När jag hade studerat den bisarra texten i säkert en halvminut, kom bartendern fram till mig. "Är du Donard?" undrade han lite burdust. Jag nickade. "Din vän bad mig ge dig det här." Jag hörde på rösten att han inte hade uppskattat slutet på vårt samtal. Barmän hatar allt som väcker uppmärksamhet bland övriga gäster. Han räckte mig en hopvikt lapp och försvann sedan raskt till andra änden av baren för att skvallra med några stamkunder. Jag öppnade lappen och läste: "Mariakyrkan. I Lusse, liksom vargen. I vår herres hage finns mångahanda djur!" I vår herres hage – då visste han alltså från början. Men vad? Och varför? Jag kände en ilning utmed ryggraden. Snart växte den till en rysning. Jag lade en hundring på bardisken och försvann ut i regnet. Sju års ro. Sju års olycka? Rysningen övergick i skakningar. Det hade alltså börjat igen.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)