Greve Moltke var en märklig figur. Han brukade sitta på Västerhus där han drog historier som roade alla, men som ingen trodde på. Det var dumt av dem, för det mesta Greve Moltke berättade var faktiskt sant. Namnet hade han fått eftersom han själv aldrig skrattade åt sina egna historier. (Och definitivt inte åt andras, som han kategoriskt avfärdade genom att vända sig bort och dra en egen för någon annan.) Detta särdrag (åtminstone i det sällskapet) bidrog ytterligare till den lyskraft som Greve Moltke utövade på sin omgivning. Förebilden var förstås Helmuth von Moltke, den preussiske generalstabschefen som genom den framgångsrika planeringen av krigen med Österrike och Frankrike lade grunden för det tyska enandet. Om denne allvarlige man har det alltid sagts (och aldrig bevisats) att han bara skrattade två gånger i sitt liv: den första när hans svärmor dog, den andra när han såg Vaxholms fästning. Vår Moltkes vänner skulle ha kallat den preussiske föregångaren för en riktig muntergök; Greve Moltke på Västerhus skrattade nämligen aldrig.
Nu stod Moltke i dörren och borstade bort snön från sin vintermundering – en tung, brun läderrock fodrad med minkpäls, svarta stövlar av en typ som påminde om dem som kavallerister bar på 1860- talet, och en pälsmössa i rysk sobel med björnskinnsbräm. De väldiga handskarna i ljust läder och fårull tjänade som utmärkta kvastar när det gällde att bli kvitt den plötsliga nederbörden. "Gud i London!" utbrast Moltke. "En sådan snöstorm har jag inte upplevt sedan jag jagade älg med Chrustjev i Kamtjaka 1958!" Det var en överdrift – Moltke hade upplevt många värre snöstormar sedan dess. Men den första snön har en tendens att överraska alla – även en sådan som Moltke. Han stampade bort grus och snö från stövlarna så att dörrposten kved och krängde på sig. Sedan steg han in i lokalen, som plötsligt tycktes full av inget annat än hans väldiga gestalt. Resten av församlingen, som annars inte var kända för att hålla tand för tunga, avvaktade under tystnad tills Moltke hade slagit sig ned vid sitt stambord. Där väntade redan en pilsner och en sexa Gammeldansk på honom. Moltke förde spritglaset till munnen och tömde det utan att röra en min. Medan han satte ned glaset med ena handen tecknade han efter påfyllning med den andra. Sedan lutade han sig tillbaka i träsoffan, blåste luften ur lungorna, fyllde dem igen och tog till orda: "Ni anar inte vad som hände mig för ett par timmar sedan!"
Därpå började Moltke en lång utläggning om hur han hade läst i tidningen om en stackars kvinna som blivit rånad på sin telefon och kamera vid djurgårdarna i Slottsskogen. Detta hade upprört honom så till den milda grad att han hade beslutat sig för att själv jaga fatt i illgärningsmännen eftersom han visste att polisen aldrig skulle göra det. "Polisen i det här landet bryr sig bara om kafferaster, och de skall ligga på dagtid!" dundrade Moltke. Han tittade upp bakom de silvergrå lockarna och vandrade med ögonen över lokalen för att försäkra sig om att alla lyssnade på honom. "Nej, mina vänner", fortsatte han uppfordrande. "Vill man få något gjort i det här landet måste man göra det själv!" Sagt och gjort, och teori blev genast till praktik, som poeten Dageby en gång uttryckte det. I Greve Moltkes värld fanns bara handling; eftertanken var för veklingar. Han tog sin rock, sin mössa, sina handskar och stövlar och gav sig ut på strövtåg i göteborgarnas park. Och tro nu inte att han glömde sin käpp och sin pistol – det gjorde han aldrig. Med sin lätt haltande gång, sin käpp, sina silverlockar och en lika silvergrå valrossmustasch, var han som en inkarnation av både Otto von Bismarck och Zeb Macahan. Det är lätt att tänka sig att åsynen av Greve Moltke fick en del besökare i parken att vända sig om. Säkert skrattade några också bakom ryggen på honom. Men Moltke själv var lika gravallvarlig som alltid, och det skulle de två odågorna – som polisen naturligtvis inte hade fått tag på – snart få erfara.
Moltke stötte på dem på samma ställe där de rånat den intet ont anande fotografen – vid dammen intill kronhjortshägnet, längst bort bland djurgårdarna. Han stod på trätrallen intill Jättegrytorna och tittade ut över den snötäckta dammen när de närmade sig från varsitt håll från den lilla bergsknallen ovanför. "Gillar du fåglar, farfar?!" undrade den ene retsamt och flaxade med armarna. Den andre flinade och blottade en snusgul tandrad. "Snygg mössa", fortsatte den förste. "Har du köpt den på Myrorna, eller?" Han tog ett par steg mot Moltke och sträckte sig efter mössan. Moltke satte käppen mot bröstet på honom. "Det där skulle du inte gjort, farfar", utbrast ynglingen med både indignation och beklagan i rösten. "Fan, nu har du kränkt honom!" kraxade den flinande kumpanen olycksbådande. "Hit med degen annars bankar vi skiten ur dig och slänger dig i dammen!" skrek den förste samtidigt som han tog tag i käppen och försökte vrida den ur händerna på Moltke. Det skulle han aldrig gjort, för Moltke drog tillbaka armen och ur den del av käppen som ynglingen höll i lösgjordes en nästan meterlång värja med vilken Moltke inom loppet av någon sekund hade rispat honom i pannan. Blodet vällde fram och ned i ögonen och satte den förste förövaren ur spel för en stund.
Moltke vände sig raskt mot den andre, på vilken flinet nu hade stelnat i ansiktet. Med ännu ett utfall rev han upp den blå – sannolikt stulna – Tensonjackan så att fodret blottades. Sedan slog han honom i baken med värjan och föste honom mot kumpanen som fortfarande försökte torka blodet ur ögonen. "Seså, av med kläderna!" röt Moltke. "Va fan, lägg av nu farfar…" försökte flinet med Tensonjackan. "Tror du vi är rädda för din jävla leksakskäpp?" Han var tydligen dum nog att försöka sig på den gamla klassikern att bota skräcken med sturskhet. Moltke drog sin pistol – en Sig Sauer från 1915 med kaliber 7,65 – och sköt ett skott i luften. Änderna som vandrade runt på den snöklädda dammen lyfte nästan alla samtidigt under hjärtskärande skrin. "Och den här då?" undrade Moltke barskt. "Är det också en leksak?!" Flinet i Tensonjackan vred lite på sig, men ännu ville han inte ge mig sig. "Polare har sådana också", försökte han. "Inte riktiga, alltså." (Det var tydligt att han hörde till den växande skara som inte kunde få ihop sammanhängande meningar.) Moltke sköt ett skott i trävirket framför illgärningsmännen som rörde upp snön och skapade ett rejält hål i plankan. "Och nu då?" undrade han tålmodigt. De båda ynglingarna framför honom darrade som asplöv. Deras ungdom och allmänt prekära situation i så många avseenden hade säkert vidrört många andras hjärtan, men Moltke var obeveklig. "Av med kläderna!" dundrade han. Odågorna tog motvilligt av sig jacka, mössa och halsduk. "Fortsätt", sade Moltke och viftade med skjutvapnet. Killarna tittade vädjande på honom. "Allt ska av", förklarade Moltke utan någon som helst rörelse i rösten. De fortsatte med att ta av sig skor, tröja och byxor under det att de snyftande skakade på huvudet. Därefter gjorde de ett nytt försök att beveka den gamle mannen, men inget hjälpte. Till sist stod de där och huttrade i bara kalsongerna.
"Ut i dammen!" röt Moltke och slog på dem med värjan tills de begynte klättra över träräcket. "För helvete, farfar", försökte den som hade fått såret i pannan. "Räcker det inte nu?!" "Och när räcker det för er?" kontrade Moltke. "Ned i dammen!" Han stack dem med värjan så att de till sist inte hade något annat val än att hoppa ned på den nylagda isen, som genast sprack så att de blev stående i det halvmeterdjupa, iskalla vattnet med dy upp till anklarna. Moltke stoppade svärdet i skidan och pistolen i rockfickan. Därefter ställde han sig med armarna i kors och betraktade sitt verk. "Gott!" utbrast han, påtagligt nöjd med vad han hade uträttat. "Där kan ni stå till gud eller lagen förbarmar sig över er. Om jag känner dem rätt kan det dröja ett slag." Han vände på klacken och började gå mot hästhagarna utan att göra sig någon brådska. "Fan ta dig, gubbjävel!" skrek en av ynglingarna. Den andre fyllde i: "Vänta du tills Sidvindaren får höra vad du gjort. Då tar han dig. Dig och din jävla deckarkompis!" Moltke stannade upp för ett ögonblick. Sedan fortsatte han lugnt framåt. Vid stallarna träffade han på ett par djurskötare. Han upplyste dem om att någon hade gjort åverkan på staketet vid dammen och lagt ut förgiftad mat till fåglarna. De såg med viss misstro på den märkliga uppenbarelse som var Moltke, men lovade att ta sig en titt. Moltke hann nästan till Hålekärrsgatan innan han hörde rop och skrik från berget ovanför. När polis och ambulans väl kom till platsen var han halvvägs till Västerhus med ännu en historia i bagaget. Ännu en sann historia. Det skulle jag snart bli varse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar