Plötsligt stod han där mitt i sovrummet! Vem, frågar ni, men ärligt talat vet jag fortfarande inte det själv. Och detta trots alla de händelser han gav upphov till, och som jag strax skall berätta om. Allt jag minns är att han snabbt försvann ut i hallen där han uppsökte kabinettet. När jag i mitt sömndruckna tillstånd till sist lyckades ta mig ur sängen, var han sedan länge borta. Allt han lämnade efter sig var en otvättad toalett och en fruktansvärd stank. Det hela inträffade på Lucianatten, när Göteborgsvädret som vanligt påminde om en biltvätt där vattnet blandats med glykol för att inte frysa. Likväl stod han där – detta minns jag livligt! – mitt på sovrumsgolvet, iförd vita, tämligen smutsade, kortbyxor, blå täckjacka och en illgul mössa med tofs på huvudet. Strumporna föreföll grå, men om det berodde på ett medvetet färgval eller allmän solkighet kunde jag inte avgöra. De grova träningsskorna på fötterna hade onekligen sett bättre dagar.
Min första reaktion var varken rädsla eller ilska, eller ens någon form av bestörtning. Den var blott en förstenande känsla av att befinna mig i en fullständigt overklig, ja varför inte surrealistisk, situation. "Detta är inte en pipa", som Magritte konstaterade när han hade målat en bild av ett dylikt rökverk. Nej, detta var inte en människa, inte ens en vålnad – bara ett spratt som hjärnans kopplingar med inte så lite munterhet spelade mig. Endast en avbild, bättre eller sämre, av någon slags demon som jag hade skapat i mitt undermedvetna. (Inte ens, som ni förstår, demonen själv.) Allt eftersom jag lät mig förvissas om denna bildernas opålitlighet, klarnade tanken och jag beslöt mig för att stiga upp och ta mig ett välbehövligt glas. Och det var alltså när jag närmade mig hallen som jag blev varse den obeskrivliga stanken. Jag har upplevt kraftfulla, för att inte säga frånstötande, odörer i mina dagar – träck, blod och inälvor i en (o)salig, ibland ruttnande, röra. Doften av surströmming göre sig icke besvär! Men denna… stank!… (jag använder sällan det ordet om sådant som luktar illa) framstod som essensen av alla Flanderns likfyllda granatgropar tillsammans! Dem som till och med råttorna till sist övergav. Jag fylls sällan av skräck, därtill har jag vederfarits alltför mycket. Men jag erkänner villigt att jag, när jag närmade mig toaletten och gläntade på dörren, skakade så att jag själv nästan gjorde i byxorna. Det var som om jag förväntade mig att bakom den dörren få se den ruttnande massan av alla som mötte döden på Västfronten, från Marne till järnvägsvagnen i Compiègne. Försiktigt, och införstådd med det oblida öde som mycket väl kunde vänta mig, sköt jag upp dörren med foten. Stanken slog emot mig med full kraft, och överväldigade mig för ett ögonblick så att jag nästan kvävdes. Men just som kropp och hjärna hade resignerat inför döden, försvann stanken till förmån för – doften av nybakade lussekatter! Och där, mitt i holken – en väldig hög av ångande träck som kröntes av en illgul mössa med tofs!
*
"Minns ni James Herriot?" undrade mannen till vänster om mig vid bardisken. "Det ringer en klocka någonstans", svarade jag tvekande. "Men det sitter en dymmel på kläppen, så jag hör den inte något vidare!" Jag talar långt ifrån alltid på det viset, men mannen till vänster inbjöd till sådana konstruktioner. Han var klädd i en något sliten överrock av bättre märke (förmodligen Gant) under vilken jag skymtade en kavaj i samma beigeaktiga färgskala som rocken. De grafitgrå gabardinbyxorna kompletterades av ett par utsökta italienska läderskor i samma nyans som rocken och kavajen. Den vita skjortan var oklanderligt struken, men det som gjorde störst intryck på mig var den perfekt knutna, prickiga flugan som skiftade i rött och vitt. Man ser inte ofta sådana kravatter nuförtiden, varför jag alltid blir nyfiken på människor som bär dem. Det arbete som, även om man nu behärskar konsten, ligger bakom en sådan skapelse vittnar om en disciplin långt bortom den jag själv är förmögen till. (Jag skulle kort sagt gärna bära sådana kravatter, men jag tar mig aldrig tid att lära mig att knyta dem ordentligt.) Denna disciplin – det har jag lärt mig genom otaliga sådana sammanträffanden – är inte nödvändigtvis överförbar till andra delar av det som idag kallas för livspusslet. Den finns där blott i vissa sammanhang, till förmån för vissa noga definierade – och inte sällan tämligen perifera – händelser och situationer. Således kan det dagliga knytandet av en oklanderlig kravatt för somliga vara det som utgör skillnaden mellan avgrunden och klippkanten.
Jo, jag mindes James Herriot. Den engelske veterinären som i slutet av 1970- talet förförde folket med sina skildringar av liv och leverne på landsbygden i Yorkshire. Allt förstås ypperligt producerat av ett BBC där Jimmy Savile som bäst förgrep sig på varenda flickunge han fick tag i. Vilket naturligtvis inte alls påverkade kvaliteten i hans eller resten av företagets produktioner. "I vår herres hage", som den svenska titeln löd, var en rolig och på sitt sätt djupsinnig serie som säkert gjorde underverk för turistindustrin i ett Yorkshire där landsbygden hotades av avfolkning och kolgruvorna av nedläggning. Jag kan fortfarande se den åldrande veterinären Siegfried framför mig i sin oklanderliga country-klädsel, som naturligtvis kröntes av den obligatoriska, lätt toppade filthatten. Denne Siegfried var Herriots företrädare, och den man som i serien lär honom allt man måste veta – om djuren förstås, men ännu mer om landsbygden och dess aviga befolkning som hade svårt att acceptera en veterinär med rötter i storstäder som Sunderland och Glasgow. Jag tänkte att Siegfried från tid till annan säkert också bar en lika välknuten fluga som min nyfunne vän vid bardisken. "Jo", fortsatte jag när alla dessa tankar till sist hade lämnat mig. "Visst minns jag James Herriot! I vår herres hage var minsann en underbar serie." Mannen till vänster med den välknutna flugan tittade upp och undrade misstroget, nästan indignerat: "Vem talar ni om?! Den där fånige veterinären från Yorkshire som en gång inbillade världen att han också kunde skriva? Jag hoppas för djurens skull att han hade bättre hand med dem än han hade med pennan." Han tittade bort och ned i sin Bloody Mary samtidigt som han fnös åt min okunskap. Sedan tog han ett par rejäla klunkar av drinken och utbrast: "Jag talar om den James Herriot som just nu gör ofog på Posthotellet!"
Han sade det så högt och med sådan myndighet att resten av lokalen genast vände sig om och tittade på oss. Detta bekom honom dock inte det minsta. Han förde det halvfulla glaset till munnen och tömde det i en enda klunk. Sedan satte han ned glaset med en smäll, rättade till flugan och försvann genom den halvfulla lokalen, alltmedan det ekade om stegen från de italienska läderskorna. Kvar satt jag och vred på mig inför allas blickar tills min egen föll på selleristjälken som han tidigare med stor försiktighet placerat på en serviett bredvid glaset. (Alltså långt innan jag begynte provocera honom med mina ofullständiga kunskaper om James Herriot.) Under det lilla bladverket längst upp skymtade jag ett par ord som väckte mitt intresse. Jag flyttade stjälken till dess ursprungliga plats i glaset, och läste sedan med växande förvåning: "Nu går jul på torra lann, i Götet flyter intet vann / Sidvindaren vill ha det så, i öknen lever han ju då / FÖR EVIGT!" När jag hade studerat den bisarra texten i säkert en halvminut, kom bartendern fram till mig. "Är du Donard?" undrade han lite burdust. Jag nickade. "Din vän bad mig ge dig det här." Jag hörde på rösten att han inte hade uppskattat slutet på vårt samtal. Barmän hatar allt som väcker uppmärksamhet bland övriga gäster. Han räckte mig en hopvikt lapp och försvann sedan raskt till andra änden av baren för att skvallra med några stamkunder. Jag öppnade lappen och läste: "Mariakyrkan. I Lusse, liksom vargen. I vår herres hage finns mångahanda djur!" I vår herres hage – då visste han alltså från början. Men vad? Och varför? Jag kände en ilning utmed ryggraden. Snart växte den till en rysning. Jag lade en hundring på bardisken och försvann ut i regnet. Sju års ro. Sju års olycka? Rysningen övergick i skakningar. Det hade alltså börjat igen.
Min första reaktion var varken rädsla eller ilska, eller ens någon form av bestörtning. Den var blott en förstenande känsla av att befinna mig i en fullständigt overklig, ja varför inte surrealistisk, situation. "Detta är inte en pipa", som Magritte konstaterade när han hade målat en bild av ett dylikt rökverk. Nej, detta var inte en människa, inte ens en vålnad – bara ett spratt som hjärnans kopplingar med inte så lite munterhet spelade mig. Endast en avbild, bättre eller sämre, av någon slags demon som jag hade skapat i mitt undermedvetna. (Inte ens, som ni förstår, demonen själv.) Allt eftersom jag lät mig förvissas om denna bildernas opålitlighet, klarnade tanken och jag beslöt mig för att stiga upp och ta mig ett välbehövligt glas. Och det var alltså när jag närmade mig hallen som jag blev varse den obeskrivliga stanken. Jag har upplevt kraftfulla, för att inte säga frånstötande, odörer i mina dagar – träck, blod och inälvor i en (o)salig, ibland ruttnande, röra. Doften av surströmming göre sig icke besvär! Men denna… stank!… (jag använder sällan det ordet om sådant som luktar illa) framstod som essensen av alla Flanderns likfyllda granatgropar tillsammans! Dem som till och med råttorna till sist övergav. Jag fylls sällan av skräck, därtill har jag vederfarits alltför mycket. Men jag erkänner villigt att jag, när jag närmade mig toaletten och gläntade på dörren, skakade så att jag själv nästan gjorde i byxorna. Det var som om jag förväntade mig att bakom den dörren få se den ruttnande massan av alla som mötte döden på Västfronten, från Marne till järnvägsvagnen i Compiègne. Försiktigt, och införstådd med det oblida öde som mycket väl kunde vänta mig, sköt jag upp dörren med foten. Stanken slog emot mig med full kraft, och överväldigade mig för ett ögonblick så att jag nästan kvävdes. Men just som kropp och hjärna hade resignerat inför döden, försvann stanken till förmån för – doften av nybakade lussekatter! Och där, mitt i holken – en väldig hög av ångande träck som kröntes av en illgul mössa med tofs!
*
"Minns ni James Herriot?" undrade mannen till vänster om mig vid bardisken. "Det ringer en klocka någonstans", svarade jag tvekande. "Men det sitter en dymmel på kläppen, så jag hör den inte något vidare!" Jag talar långt ifrån alltid på det viset, men mannen till vänster inbjöd till sådana konstruktioner. Han var klädd i en något sliten överrock av bättre märke (förmodligen Gant) under vilken jag skymtade en kavaj i samma beigeaktiga färgskala som rocken. De grafitgrå gabardinbyxorna kompletterades av ett par utsökta italienska läderskor i samma nyans som rocken och kavajen. Den vita skjortan var oklanderligt struken, men det som gjorde störst intryck på mig var den perfekt knutna, prickiga flugan som skiftade i rött och vitt. Man ser inte ofta sådana kravatter nuförtiden, varför jag alltid blir nyfiken på människor som bär dem. Det arbete som, även om man nu behärskar konsten, ligger bakom en sådan skapelse vittnar om en disciplin långt bortom den jag själv är förmögen till. (Jag skulle kort sagt gärna bära sådana kravatter, men jag tar mig aldrig tid att lära mig att knyta dem ordentligt.) Denna disciplin – det har jag lärt mig genom otaliga sådana sammanträffanden – är inte nödvändigtvis överförbar till andra delar av det som idag kallas för livspusslet. Den finns där blott i vissa sammanhang, till förmån för vissa noga definierade – och inte sällan tämligen perifera – händelser och situationer. Således kan det dagliga knytandet av en oklanderlig kravatt för somliga vara det som utgör skillnaden mellan avgrunden och klippkanten.
Jo, jag mindes James Herriot. Den engelske veterinären som i slutet av 1970- talet förförde folket med sina skildringar av liv och leverne på landsbygden i Yorkshire. Allt förstås ypperligt producerat av ett BBC där Jimmy Savile som bäst förgrep sig på varenda flickunge han fick tag i. Vilket naturligtvis inte alls påverkade kvaliteten i hans eller resten av företagets produktioner. "I vår herres hage", som den svenska titeln löd, var en rolig och på sitt sätt djupsinnig serie som säkert gjorde underverk för turistindustrin i ett Yorkshire där landsbygden hotades av avfolkning och kolgruvorna av nedläggning. Jag kan fortfarande se den åldrande veterinären Siegfried framför mig i sin oklanderliga country-klädsel, som naturligtvis kröntes av den obligatoriska, lätt toppade filthatten. Denne Siegfried var Herriots företrädare, och den man som i serien lär honom allt man måste veta – om djuren förstås, men ännu mer om landsbygden och dess aviga befolkning som hade svårt att acceptera en veterinär med rötter i storstäder som Sunderland och Glasgow. Jag tänkte att Siegfried från tid till annan säkert också bar en lika välknuten fluga som min nyfunne vän vid bardisken. "Jo", fortsatte jag när alla dessa tankar till sist hade lämnat mig. "Visst minns jag James Herriot! I vår herres hage var minsann en underbar serie." Mannen till vänster med den välknutna flugan tittade upp och undrade misstroget, nästan indignerat: "Vem talar ni om?! Den där fånige veterinären från Yorkshire som en gång inbillade världen att han också kunde skriva? Jag hoppas för djurens skull att han hade bättre hand med dem än han hade med pennan." Han tittade bort och ned i sin Bloody Mary samtidigt som han fnös åt min okunskap. Sedan tog han ett par rejäla klunkar av drinken och utbrast: "Jag talar om den James Herriot som just nu gör ofog på Posthotellet!"
Han sade det så högt och med sådan myndighet att resten av lokalen genast vände sig om och tittade på oss. Detta bekom honom dock inte det minsta. Han förde det halvfulla glaset till munnen och tömde det i en enda klunk. Sedan satte han ned glaset med en smäll, rättade till flugan och försvann genom den halvfulla lokalen, alltmedan det ekade om stegen från de italienska läderskorna. Kvar satt jag och vred på mig inför allas blickar tills min egen föll på selleristjälken som han tidigare med stor försiktighet placerat på en serviett bredvid glaset. (Alltså långt innan jag begynte provocera honom med mina ofullständiga kunskaper om James Herriot.) Under det lilla bladverket längst upp skymtade jag ett par ord som väckte mitt intresse. Jag flyttade stjälken till dess ursprungliga plats i glaset, och läste sedan med växande förvåning: "Nu går jul på torra lann, i Götet flyter intet vann / Sidvindaren vill ha det så, i öknen lever han ju då / FÖR EVIGT!" När jag hade studerat den bisarra texten i säkert en halvminut, kom bartendern fram till mig. "Är du Donard?" undrade han lite burdust. Jag nickade. "Din vän bad mig ge dig det här." Jag hörde på rösten att han inte hade uppskattat slutet på vårt samtal. Barmän hatar allt som väcker uppmärksamhet bland övriga gäster. Han räckte mig en hopvikt lapp och försvann sedan raskt till andra änden av baren för att skvallra med några stamkunder. Jag öppnade lappen och läste: "Mariakyrkan. I Lusse, liksom vargen. I vår herres hage finns mångahanda djur!" I vår herres hage – då visste han alltså från början. Men vad? Och varför? Jag kände en ilning utmed ryggraden. Snart växte den till en rysning. Jag lade en hundring på bardisken och försvann ut i regnet. Sju års ro. Sju års olycka? Rysningen övergick i skakningar. Det hade alltså börjat igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar