Femton minuter senare var den helt nyss så fridfulla kyrkogården förvandlad till något som mest liknade ett tivoli: blå och röda ljus från saftblandarna på ett tiotal utryckningsfordon blandades med skenet från starka halogenlampor som lyste upp platsen där flickan satt. Poliser i uniform, ambulanspersonal, tekniker och rättsmedicinare i vita rockar sprang fram och tillbaka mellan Stampgatan och brottsplatsen. Andra sökte av kyrkogården med hjälp av ficklampor och hundar. Runt flickan vid trädet hade man rest ett sådant där tält som man ser i deckarserier på tv. Jag stod lutad mot en gravsten och rökte en bit bort när Björk uppenbarade sig i tältöppningen. "Kom hit!" ropade han och vinkade på mig. Jag visste att han var förbannad. Det var han redan när jag ringde. Han tyckte att det var jobbigt när vanliga gangsters mördade varandra. Bestialiska mord på unga flickor var verkligen inget för honom. Han hade själv två döttrar i samma ålder som flickan i tältet. "Fattar du vad du har gjort?!" röt han åt mig när jag nästan var framme. Jag svarade inte. "Hur kunde du vara så korkad?!" fortsatte han som en annan dialogpolis. "Det handlade om tid…" försökte jag, men Björk ville inte lyssna på det örat. "Jag skulle kunna bura in dig för försvårande av utredning. Bara så du vet!" "Jag vet", muttrade jag. "Nu har du sagt det. Kan vi gå vidare?" Björk suckade och tände en cigarett. "Varför rörde du lappen?" "Det var ett budskap till mig, det vet du", svarade jag med viss bestämdhet i rösten. "Någon ville skicka mig till kyrkan. Någon som också ringde i storklockan och försvann på en motorcykel innan jag hann fram." Jag drog ett bloss på cigaretten och lät röken försvinna ut genom näsan. "Det var som sagt en fråga om tid."
Björk började gå bortåt kyrkan och jag följde efter. "Så vad handlar det här om?" frågade han och slängde fimpen på grusgången. "Det har jag faktiskt ingen aning om", svarade jag sanningsenligt. Sedan berättade jag för honom om mitt möte med mannen med den oklanderliga flugan och de budskap han hade lämnat efter sig i baren. Och om Moltkes historia från djurgårdarna och Solrosen. "Vad är det för dumheter?!" utbrast Björk. "De där slynglarna tog vi för flera veckor sedan!" Moltke hade fel – det hände tydligen att polisen grep brottslingar. Jag stannade upp. Björk vände sig om. "Vad?" undrade han. "Flugan, grabbarna i Slottsskogen, mannen på Solrosen", började jag. "Inget av detta är någon tillfällighet. Någon driver mig i riktning mot någonting. Frågan är bara vad." "Är det dags igen?", undrade Björk oroligt. "Det ser inte bättre ut", suckade jag. "Sju år…" muttrade Björk. "Sju års ro. Och nu?" "Jag vet inte", svarade jag och stirrade ut i snöfallet. Under de 25 år jag hade tillbringat i Göteborg hade det vid upprepade tillfällen hänt att medlemmar i organisationen hade lyckats hitta och försökt att eliminera mig. I stället för att söka upp mig hemma eller på gatan och helt enkelt sätta en kula i huvudet på mig (vilket inte hade varit något problem), hade de valt att ställa till med blodiga uppgörelser som hade kostat många människor livet – både skyldiga och oskyldiga. På grund av de Bondlika omständigheterna hade dessa konfrontationer vid flera tillfällen hållit på att kosta Björk jobbet och mig friheten. Men eftersom det aldrig gick att bevisa annat än min oskuld, hade vi båda klarat oss. Hittills. Jag förstod att Björk var orolig.
Vi kom fram till kyrkporten och ställde oss framför den svavelosande anklagelseakten. "Jag har räknat dem", sade jag. "De är 95 stycken. Precis som Luthers teser." "Är flickan muslimsk, tror du?" undrade Björk. "Det kan hon mycket väl vara", svarade jag. "Hon ser ut att härstamma från Nordafrika eller Mellanöstern." "Ett rasistmord, alltså", konstaterade Björk med en suck. "Men vad har det med dig att göra?" "Ingen aning", sade jag och skakade på huvudet. "Men jag får ta mig hem och kika på den där webbsidan." Jag pekade på adressen längst ned på anslaget. "Det slutar inte här." "Det gör det aldrig med dig", gnällde Björk. Vi stod tysta en stund framför kyrkporten i det tilltagande snöfallet. Klockan var strax över fem på morgonen och spårvagnarna hade börjat gå. En av de nya italienska gav till ett långt, hjärtskärande skri när den svängde uppför Stampgatan mot kyrkogården. "Varför blanda in mig i ett vanligt rasistmord?" undrade jag till sist. "Hedersmord kommer inte på fråga", muttrade Björk. "Hade de haft någon heder hade de mördat dig!" Han var fortfarande på dåligt humör. "Kolla upp de där killarna ni hämtade i dammen vid djurgårdarna", sade jag uppmuntrande. "De var bara där för att skicka ett meddelande till mig via Moltke." "Vem är Sidvindaren?" undrade Björk misstänksamt. "Jag tror att han är en gammal bekant från mina dagar i Boston", svarade jag. "Men då har det alltså börjat igen!" utbrast Björk. "Varför sade du inte det med en gång?!" "Jag är inte säker", svarade jag lite irriterat. "Det slog mig när Moltke drog historien för mig på krogen häromdagen. Det fanns en kille i organisationen, också irländare, som tydde sig till mig. En hantlangare, våldsam typ, bra på knivar – gärna långa knivar. Han hette Budd, precis som Bills bror i Kill Bill-filmerna." Björk såg oförstående på mig. " Bills bror Budd kallades i filmerna Sidewinder – Sidvindare. Jag kan ha fel, men sambandet är tydligt." "Alldeles för tydligt", stönade Björk. "Som alltid med dig. Men varför rasistgrejen?" "Jag vet inte", svarade jag och ryckte på axlarna. "Det kanske handlar om mer än så. Det har ju hänt förr." "Det har du helt rätt i!" utbrast Björk och nästan drog lite på mungiporna. En kopp kaffe, sen var han på topp igen. "Ta du och gå hem och kolla upp den där hemsidan", fortsatte han. "Jag skall försöka ta reda på vem den stackars flickan är." Han gjorde en paus och tittade ned i snön, som om han skämdes: "Var…"
*
Islam var roten till allt ont, därom rådde ingen tvekan. Åtminstone inte om man skulle tro den hemsida som drevs av The Society for the preservation of Western civilization, as defined in Scripture and culture, in Europe and the Americas. Bibeln härstammar såvitt jag vet från Mellanöstern (vilket alla människor utanför Afrika för övrigt sägs göra; vi kom den vägen), och kultur är ett vittfamnande begrepp som måste definieras. Jag fick en känsla av att den definitionen skulle komma om jag trängde längre ned i denna gravkammare. Jag började med att leta upp de personer som stod bakom organisationen, om det nu fanns några som ville vara med på bild. Det gjorde det faktiskt. Fem skamlösa personer stoltserade med både namn, bild, yrkes- och (i förekommande fall) akademiska titlar. En av dem var – hör och häpna! – James Herriot, den person mannen med den oklanderligt knutna flugan hade påstått gjorde ofog på Posthotellet. Se där, genast ett samband. Jag letade upp en flik som dolde händelser och aktiviteter, och mycket riktigt – James Herriot, doktor i arkeologi med examen från Cambridge, skulle leda ett informellt seminarium på Göteborgs nya arkitektoniska smycke Clarion Hotel Post tisdagen den 11 december. Temat var: "Slöjan – haremsdamens främsta vapen". Jag skummade texten som handlade om hur slöjan inte alls hade skapats för att dölja muslimska kvinnors kroppar, utan för att förföra vita, kristna män. Alla vet ju att påklätt kan vara mycket sexigare än naket, och på den vägen var det tydligen också med slöjan. Den var helt enkelt ett vapen som muslimerna använde sig av i sin ständigt pågående kamp för att förgöra den vita, kristna rasen genom rasblandning. Jag lämnade den dårskapen därhän och gick vidare till mer flagranta och oroande påhopp på islam som religion, och muslimer (läs: araber) som individer.
Jag fastnade för rubriken Massmord i Galicien. Texten visade sig innehålla en redogörelse för hur muslimska ordenssällskap i Santiago de Compostela – huvudsakligen bestående av invandrade marockaner – ägnade sig åt omfattande ritualmord på kristna flickor. Under ruskiga svarta mässor fördes kidnappade kristna jungfrur in i moskéer som byggts i hemliga utrymmen under staden, gärna i närheten av katedralen där aposteln Jakobs reliker förvaras. Där skändades de i timmar av imamer med väldiga lemmar, innan deras utmattade, redan blodiga, kroppar kastades för massans fötter och krossades till oigenkännlighet. Resterna gavs att äta åt grisar och hundar – orena djur som muslimerna höll i anslutning till lokalerna bara för detta ändamål. Den avföring djuren producerade efter dessa skrovmål användes sedan till att gödsla med i trädgårdar där muslimerna odlade giftiga växter som de använde sig av för att ta livet av framstående kristna i Spanien. Sedan följde en uppräkning av ett antal personer som fallit offer för sådana illdåd. En annan historia berättade om hur nakna, skändade jungfrur levande kastades ned i en gigantisk köttkvarn som drevs av arabiska fullblodshästar som, för att vara djur, syntes anmärkningsvärt pigga och lustfyllda inför uppgiften. Kroppsvätskorna leddes bort i en ränna, samlades upp i ett kar och blandades ut i hästarnas foder. Köttslamsorna finmaldes och delades ut till behövande kristna av muslimska välgörenhetsorganisationer under beteckningen "bästa halalkött". I slutet av texten kastade redaktören för säkerhets skull in en brasklapp: "Även om vi har fullt förtroende för våra källor, kan vi inte ansvara för att alla detaljer i texten är korrekta". Jag lutade mig tillbaka i stolen, tände en tagg och drack en försvarlig klunk av whiskyn framför mig. Texten krävde förvisso starka doser stimulantia. Jag undrade om innehållet i sig var nog för att driva en psykiskt skändad yngling i fritt fall över gränsen. Räckte texten till för att någon på egen hand skulle klyva skallen på en oskyldig flicka? Troligtvis inte. Det krävdes någon som höll i trådarna, någon som fick förvirrade hjärnor att dansa efter den pipa som bara han hade kontroll över. För visst måste det väl vara en han? Jag tog ännu en klunk av whiskyn och funderade. Kanske var det bara jag som hade en föråldrad genusuppfattning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar