5: Återblickar

Jag kom från allt till inget en iskall januaridag i slutet av 1980- talet. Nåväl, jag hade väl förlorat allt redan innan. Nu flydde jag för mitt liv. Att det blev Göteborg var en ren slump. Jag studerade helt enkelt flygavgångarna från Heathrow och beslöt mig för att välja den enda plats jag aldrig hade hört om. Om jag inte kände till den, gjorde inte särskilt många andra i Amerika det heller. Nu stod jag där i den isande nordanvinden utanför ankomsthallen på Landvetter och gladdes över mitt val. Jag hade förvisso kommit till världens ände. Där och då började min resa in i det svenska folkhemmet. Och det blev minsann en resa! Ännu en, med tanke på den enastående resa jag redan hade gjort. Jag föddes in i en fattig, djupt katolsk familj i Boston 1953. Min far, som arbetade som både in- och utkastare på mer eller mindre rumsrena etablissemang i de irländska kvarteren, hade två förebilder i livet: Paddy's (flaskan), och Joseph Kennedy, som var en avlägsen släkting på mödernet. Mor skötte hem och barn, men tvingades allt som oftast ta sömnadsuppdrag för de mer välbeställda kvinnorna i kvarteret eftersom far taxerade plånboken hårt med sina spritnotor. Icke desto mindre upprätthöll de hela livet en förvånansvärt kärleksfull relation till både varandra och mig och mina systrar. Min far slog aldrig någon av oss, även om han visst kunde larma på fyllan. Mor stod ut med hans later, och han stod ut med hennes tröttsamt dogmatiska religiositet och moralkakor. Här finns inte tid och plats att skriva den stora romanen om min barndom. Jag kan bara konstatera att den var fattig, men tämligen lycklig.

En gammal klyscha om fattigkvarteren i städer som Boston och New York är att somliga av grabbarna på gatan blir gangsters, medan andra blir poliser. Faktum är att det ligger en del i det. Nästan alla killarna på gatan där jag växte upp ägnade sig åt enklare former av kriminalitet i tonåren. Vi sprang ärenden åt langare, hallickar och vadhållare, och gjorde mindre inbrott på beställning av lokala gangsterbossar. Några av oss gick efter hand ned sig i olika slags missbruk, andra klättrade vidare på förbrytarstegen. De smartaste – de råbarkade skulle säga fegaste – av oss tog sig i kragen och accepterade att framtiden låg i att baka bröd eller köra sopor. Och ett fåtal valde att helt byta sida, sökte och kom in på polisskolan och blev till sist poliser – några bra, andra dåliga. Våldsamma. Korrupta. Ränderna går som bekant aldrig riktigt ur. Det finns bättre och sämre sätt att tjuva sig till ett drägligt liv. Högre utbildning var fortfarande inte att tänka på för fattiga irländska arbetarpojkar, trots att vi levde mitt i det högskoletätaste området i världen. I mitt universum, som utgjordes av fem gator på var sida om min egen i nordsydlig riktning och lika många i östvästlig, var det bara en pojke som läste på college och slutade som advokat – jag. Både far och mor ansåg att jag hade läshuvud, och hade jag inte varit deras ende son hade de nog gärna låtit kyrkan göra mig till prästman. Det var den utväg som stod till buds för pojkar med sinne för det bokliga. (Vilket dessvärre länge återspeglades i prästerskapet.) Jag hade emellertid turen – eller med facit i hand, kanske oturen – att komma i kontakt med en lokal gangsterboss av det mer sofistikerade slaget (jo, de finns!) som såg potentialen i en arbetargrabb med huvudet på skaft. Det märkliga är att han var italienare.

Irländare och italienare i Boston kastade inte direkt kärlek på varandra; snarare dynga. Skotten mellan dessa folkgrupper var vattentäta, trots att de alla var katoliker. Men de höll sig till sina kvarter och kyrkor, och undvek varandra så gott det gick. Kriget väntade alltid runt hörnet. Mannen som blev min välgörare hade emellertid lyckats bygga upp något så ovanligt som en tjuvliga bestående av framför allt ynglingar ur båda grupperna. Det låter som en välgärning (ehuru då baserad på något vi annars upplever som djupt omoraliskt), men det vore naivt att se det på det viset. Han begrep helt enkelt att en multietnisk organisation (där ingick rent av svarta också!) hade oanade möjligheter att sträcka ut sina tentakler över ett långt mycket större område än de kvarter där bara italienare bodde. Och det innebar mycket mer pengar. Jag har inte utrymme för detaljer, utan nöjer mig med att konstatera att denne man tog mig under sina vingar, bekostade min utbildning vid Harvard, och gjorde mig sedan till en av sina närmaste män. Jag skötte juridiska spörsmål och gjorde vad jag kunde för att hålla organisationen – och min boss – utanför domstolarna; andra skötte de smutsigare sidorna av arbetet, om man säger så. Men jag var naturligtvis fullständigt medveten om vad saker och ting handlade om. Jag hade ett val, och jag valde det goda livet på bekostnad av den smala vägen. Resor, kläder, snabba bilar – jag vältrade mig i lyx! Till sist träffade jag en kvinna som var både vacker, ömsint och begåvad, och jag lät bygga oss en jättevilla i Bostons rikemanskvarter. Snart befolkades den av mig och Clara och våra två barn – en pojke och en flicka. Organisationen växte, och jag kastade mig in i arbetet med en frenesi som påminner om den Albert Speer talade om – man dränker sig i arbete för att slippa tänka på vad och vem man egentligen tjänar. Men jag hade roligt, det förnekar jag lika lite som Speer. Barnen växte och fick var sin hundvalp, och Clara engagerade sig i den kyrkliga välgörenheten. Vi var lyckliga.

Med en stoicism värdig Marcus Aurelius har jag på senare år kommit att betrakta det som sedan hände som blott en konsekvens av de val jag gjorde utifrån fattigpojkens bild av världslig framgång. Jag har burit med mig en mycket stark och kompromisslös känsla för vad som är rätt och fel ända sedan barnsben. Men när tillfället bjuds den som annars har att se fram emot en utsiktslös framtid i gettot, är det mycket svårt att inte genast gripa det. Jag behöll min kompromisslösa hållning under all den tid som jag gjorde tjänst hos min välgörare, men jag lät den korrumperas så att den förvandlades till ett verktyg för något djupt orättfärdigt. Jag tror inte att det finns någon gudomlig rättvisa, men det straff jag tvingades utstå för mina överträdelser var väl i klass med Jobs, som ju ändå var en god man. Det som skedde var i korthet detta: Min relation till bossen var mycket speciell. Han såg i mig förstånd, bildning, intellekt – förfining. Därför höll han mig också utanför alla blodiga detaljer – väsentligheterna, som det skulle visa sig. De som gjorde grovjobbet betraktade min särställning med illa dold avund, och även om jag inte ville se det då är det nu uppenbart att dessa råbarkade sällar skulle ta första bästa tillfälle att göra sig av med mig. Det kom när bossen drabbades av en njursjukdom som gjorde det svårt för honom att sköta organisationen. Allt eftersom han tvingades släppa taget, utvecklade han en paranoia som fick honom att förlita sig allt mer på dem som stod honom närmast. Och dit hörde egentligen inte jag. Dit hörde de med samma bakgrund och samma hårda nypor som han själv – italienare som delade samma språk, samma kultur, samma kyrka och gator – samma hederskodex. Jag vara bara undantaget som skulle bekräfta regeln; vägen ut för någon som för alltid satt fast i sitt eget fängelse. Jag förstod inte hur allvarligt läget var förrän gorillorna begynte förbjuda mig att besöka bossen, både i hemmet och på sjukhuset. Jag kom just från ett sådant lönlöst försök den där dagen före julafton när jag hittade min familj badande i blod i villan som jag hade låtit bygga för pengar som hade kostat andra livet.

Djupt inom mig måste jag ha anat att något liknande kunde hända. Jag hade nämligen ordnat med en uppsättning falska pass åt hela familjen. Själv hade jag fem olika, eftersom jag utgick från att det var jag som skulle bli tvungen att lägga benen på ryggen. Jag trodde aldrig att de skulle röra min familj. Jag hade också öppnat ett nummerkonto i en schweizisk bank till vilket jag hade överfört ansenliga belopp. Det är dem jag fortfarande lever av. När jag gjorde den fruktansvärda upptäckten var det som om poletten till sist trillade ned – ja, jag borde ha förstått; ja, jag har förtjänat detta. Men min familj? Det gjorde det hela obegripligt. Ändå tror jag att denna förmåga till både kausalt och moralfilosofiskt tänkande mitt i det transliknande tillstånd som chocken och sorgen hade försatt mig i, gjorde att jag kom därifrån levande. Många hade satt sig på trappan med huvudet i händerna och väntat på en egen kula. Det är nog en ganska naturlig reaktion. Djupt inom mig uppstod dock momentant – tillsammans med vreden, sorgen, hatet, kärleken, paniken – en bergfast övertygelse om att jag måste leva för att berätta. Inte om organisationen, eller bossen, eller några andra – jag måste leva för att berätta om människan, om de val hon gör och varför, om samhället hon lever i och gudarna hon tror på. Jag fick inte dö, jag måste leva. Annars hade de jag älskade dött förgäves. Jag rafsade ihop pass, pengar och några minnessaker, bilade till Newark och tog första bästa plan till Europa. Jag reste till Schweiz (för kontots skull) där jag tillbringade några veckor på ett pensionat i Locarno, alldeles invid Lago Maggiore. Jag reste på det irländska pass som utfärdats till en viss Slieve Donard, född i Armagh på Nordirland som irländsk medborgare. Men Schweiz, Frankrike, Spanien, Italien – sådana platser var inte säkra. Jag visste att de letade efter mig. Det skulle de göra tills de hittade mig, eller tills hela organisationen gick under tillsammans med dem. Och de skulle sannolikt hitta mig långt tidigare än så, åtminstone om jag försökte gömma mig på kända destinationer i Europa. Organisationen hade vid det här laget kontakter över hela världen, och det var till stor del min förtjänst. Dessa kontakter visste alltså mycket väl vem jag var. Ergo Heathrow, med avgångar till hela världen, och till sist Göteborg – den märkligaste plats på listan just då.