4: Den första oförrätten

Hon satt där helt stilla, lutad mot ett träd, full av frid, som om hon hade fallit i sömn mitt i en dagdröm som sedan givits liv och kraft av nattens egna änglar. Det mörka håret hade lagt sig över de bara skuldrorna och de små nyfikna brösten, ända ned till naveln och det nakna, ännu blyga skötet. De långa, slanka benen som spretade försiktigt åt varsitt håll, slutade i ett par sirliga fötter som tycktes redo för det stora äventyr som låg framför den unga kvinnan. En sådan bild av en flicka på gränsen mellan barndom och vuxenvärld, mellan oskuld och vällust, lutad mot en korkek en het sommardag på någon av Portugals soldränkta kullar, hade absolut kunnat målas av någon mästare i det förflutna. Samma bild en isande Lucianatt på Stampens kyrkogård i Göteborg, kunde bara betyda en sak – flickan framför mig var död. Det hade börjat snöa, och jag dröjde kvar ett ögonblick och iakttog hur snöflingorna lade sig till rätta i det mörka håret, bäddade in det som borde varit en sprudlande, levnadsglad tjej med hela livet framför sig. Plötsligt såg jag hur flingorna som föll på hjässan färgades röda, från pannan och bakåt. Jag kände vreden flamma upp inombords. Och skulden, vetskapen om att flickans oblida öde egentligen föll tillbaka på mig själv. Mina hämnare har alltid haft den tråkiga egenheten att gå vägen över andra. Jag svor för mig själv och spottade i det begynnande snötäcket. Sedan gick jag fram till den barbariska installationen.

Stampens kyrkogård – eller Stampkyrkogården, som den egentligen heter – ligger insprängd mellan Göteborgs Fattighus och Mariakyrkan i söder, Gullbergsån i öster, Stampgatan i väster och Alströmergatan i norr. Där vilar många av stadens stora män (och naturligtvis även deras kvinnor, men ni vet hur det var på den tiden): William Chalmers, Robert Dickson, William Gibson, Harry Hjörne och stadens store skald Johan Anders Wadman, för att nämna några. Där ligger Johan Albrecht Pripp och Peter Wieselgren tillsammans i jorden, trots att deras livsverk stretade åt helt olika håll. Den ene grundade vad som skulle bli ett av landets största bryggerier; den andre ägnade sitt liv åt Guds ord och att bekämpa dryckenskap. Stor sak i det, de vilar båda på rätt sida av det stängsel som en gång delade kyrkogården. På den andra jordades kvarlevorna av de människospillror som framlevde sina sista dagar på det näraliggande fattighuset. (Som för övrigt lär vara Göteborgs äldsta träbyggnad.) Idag låter det kanske märkligt, men på den tiden gjorde man skillnad på folk och folk också i döden. Javisst, man skrattar till – som om vi inte gjorde det idag! I livet som i döden. Porten till kyrkogården pryds av skriften "Tänk på döden", som snart sagt varje göteborgare känner till. Den texten väcker onekligen känslor. När ett par konstnärer för halvtannat år sedan gjorde en avgjutning av skriften och placerade den ovanför undergången mellan Centralen och Nordstan, dröjde det inte förrän någon dristig, förment laglydig, medborgare såg till att den raskt kom ner igen. Personen ifråga kunde förmodligen inte föreställa sig att sådana dumheter kunde ingå i ett konstprojekt som dessutom sanktionerats med kommunala medel. Inte skall man väl tänka på döden på väg in i Mammons förtrollande tempel! Döden är som bekant något som vi idag lämnar därhän, skjuter upp, avstår från att tänka på förutom vid de få tillfällen då den drabbar någon närstående eller vi besöker deras gravar. Men oss själva? Nej, vi drabbas aldrig! Konstigt då att varje mediakanal upptas av de mest ruskiga former av ond, bråd död – av vampyrer, demoner, jinner, monster och bestialiska mördare. Tänk på döden? Oh nej, inte jag! Inte alls.

Nu stod jag där framför henne, denna nymf som sakta kläddes i en skrud av vitt, som om den fick vara opåverkad av skiftande temperaturer, kunde bevara henne oförändrad till jordens undergång. Nej, ursäkta min romantiserade efterhandskonstruktion. Jag stod framför de stelnade resterna av det som helt nyss var en människa. En människa med allt vad det innebär av fel och brister: glad, sur, snäll, butter, bister, retsam, tankfull, lättsinnig, extatisk, uttråkad, empatisk, god, ond, kåt, elak, munter – underbar! Jag böjde mig ner och borstade snön ur håret på flickan. Det var alldeles stelt av det frusna blodet. Jag drog försiktigt de styva tovorna åt sidan och blottade ett djupt sår som sträckte sig från pannbenet ända till stora nackhålet. Någon hade kluvit den stackars flickans skalle, förmodligen med ett enda hugg från en formidabel klinga – Budd! Jag tyckte mig skymta något nedåt nacken, så jag lutade henne framåt och särade ytterligare på sårytorna. Mycket riktigt – mördaren hade stuckit en bit wellpapp i skåran som delade huvudet. Med handskarna på sträckte jag mig efter pappbiten och grep om den där den redan var nedblodad. Jag lade den 10 x 10 cm stora biten på flickans huvud, tog fram min cigarettändare, lös över pappbiten och läste: När jag ljuder sägen då: Låtom oss samhälligt gå Till Guds hus och kyrka. Hören aktsamt Herrans ord. Gån med vördnad till hans bord Eder själ till styrka. Soli Deo Gloria In Excelsis. Texten sade mig förstås ingenting just då, först senare fick jag reda på att det var inskriptionen på den näraliggande Mariakyrkans storklocka. Jag sträckte på mig, plockade fram en cigarett, tände den och drog ett alldeles för djupt bloss. Varför, tänkte jag. Varför detta? Igen? Tar det aldrig slut? Klockan ringde. Pang – klockan ringde! Plötsligt for jag som ett skott ur min självömkan. Varför skulle klockan klämta tjugo över fyra på Lucianatten? Storklockan! Jag skyndade bort mot kyrkan. Det var ju trots allt dit jag hade uppmanats att gå. Tänk om jag fick tag på den jäveln!

Jag rusade över kyrkogården och kryssade mig fram mellan träd, buskar och gravstenar, tills jag kom fram till Elfrida Andrées gata där jag var tvungen att stanna och hämta andan ett ögonblick. Elfrida Andrée, en kvinnlig pionjär det sällan talas om. Sexton år gammal avlade hon 1857 organistexamen som privatist, och drev därefter på för att även kvinnor skulle kunna anställas som organister. 1867 blev hon till sist Sveriges – ja faktiskt Europas – första kvinnliga domkyrkoorganist när hon tillträdde en tjänst i Göteborg. Den innehade hon till sin död 1929 – 62 år senare! (Hon var förvisso tjänstledig av hälsoskäl från 1921, men 80- åringar var som bekant krassligare på den tiden.) Den unga Elfrida nöjde sig dock inte med denna enda åverkan på den patriarkala lagstiftningen. Efter fem års kamp lyckades hon 1865 förmå riksdagen att ändra den lag som förbjöd kvinnor att söka telegrafisttjänst. Därefter blev hon även Sveriges första kvinnliga telegrafist. Hennes betydelse för Göteborgs musikliv under senare delen av 1800- talet tycks ha varit ovärderlig. Hon gav orgelkonserter och orkesterkonserter med stadens symfoniorkester, och ledde från 1897 tillsammans med sin systerdotter Göteborgs Arbetareinstituts folkkonserter. Över 800 sådana konserter gavs fram till hennes död. Nu stod jag där på hennes gata och hämtade andan. En sådan kvinna! Och vi minns henne med en bakgata som knappt någon vet att den finns. Vi är minsann värdelösa på att hedra våra riktiga hjältar.

Jag fortsatte mot kyrkan en liten bit bort, ryckte i porten på långskeppet (den var låst), tog till vänster och rundade det raka koret och kom ut på Lilla Stampgatan just som en motorcykel försvann bort ett hundratal meter framför mig. Satan, skrek jag rakt ut i den snöstinna vinternatten. Ingen hörde mig förmodligen. Jag slog av på takten och vandrade med tunga steg de sista metrarna bort till tornet och kyrkporten. Utmattad slog jag mig ned på bänken framför kyrkan och plockade fram telefonen för att ringa min gode vän kommissarie Björk. Men just som jag skulle slå numret anade jag något i vänster ögonvrå. Jag vände mig om och fick till min förvåning se ett jättelikt anslag på kyrkporten. Det mätte gott och väl över en meter i längd, och var säkert en dryg halvmeter på bredden. Jag kom osökt att tänka på doktor Luthers 95 teser – dem som han spikade fast på kyrkporten i Wittenberg och som skulle komma att kullkasta den katolska enheten. Jag reste mig och gick fram till anslaget, som i själva verket var en anklagelseakt mot islam, den islamska världen och alla muslimer som vägrade att konvertera till den rena evangeliska läran. Då kunde den väl lika gärna vända sig mot katoliker eller ortodoxa, tänkte jag. De är inte heller så värst evangeliska till vardags. Jag skummade de många påståendena, höjde på ögonbrynen inför de mest skrattretande dumheterna, och avslutade med att räkna samman punkterna. Hör och häpna – de var faktiskt 95 stycken!

Trots all ondska och allt elände som jag hade sett och upplevt den senaste halvtimmen, hade jag svårt att hålla mig för skratt. "Inget värmer hjärtat som hatet", som en av karaktärerna i Umberto Echos senaste roman uttrycker det. Men hat och dumhet hör ihop, och trots allt ont som hatet skapar måste man ibland skratta åt den dumhet som lika väl som ondskan är dess arvedel. 95 punkter – nämen vilket sammanträffande! Jag har sett kyrkporten i Wittenberg, den är oerhört mycket större än Mariakyrkans. Men allas vår fryntlige doktor Luther, vars lära förmodligen är strängare än han själv var, hade i och för sig inget internet där han kunde breda ut sig om sina teser. För den som ville veta mer om de kortfattade, svavelosande punkterna (de bestod egentligen mest av svavel) på porten framför mig, fanns dock adressen till en webbsida angiven längst ned. Jag gjorde en anteckning i telefonen och förberedde mig på en morgon utan sömn, framför datorn. Men först måste jag väcka en vän. Jag slog numret till Björk, som motvilligt lyfte luren efter ett försvarligt antal signaler. Det blev ett kort samtal. Fan, muttrade jag för mig själv. Hur många mördare tror du bryr sig om din nattsömn?! Nåväl, det skulle inte dröja länge förrän cirkusen kom till staden igen. Jag fiskade fram en cigarett ur paketet i fickan, tände den och drog ännu ett alldeles för djupt bloss. Sedan lutade jag mig tillbaka och väntade.