3: Ett steg på vägen

Jag kände Moltke flyktigt från mina nedslag i Göteborgs krogvärld. Vi hade aldrig utvecklat någon djupare relation, förmodligen därför att Moltke begrep att jag inte var den passiva åhörare som han önskade till sina historier. Icke desto mindre hade jag understundom lyssnat på honom med intresse. Och tidigt hade jag som sagt förstått att det Moltke berättade förmodligen var sant. När man, som jag själv, kan förtälja saker som andra finner osannolika, lär man sig att värdera sanningshalten i människors olika påståenden. Jag har träffat många lögnare i mina dagar – tro inget annat! – men jag har lärt mig att även lögnen inte bara innehåller spännande historier utan också många korn av sanning för den som vet att lyssna efter och förstå dem. Men Moltke var alltså inte den typen av berättare. Tvärtom hade han en monoton saklighet i både den bullriga rösten och historierna som gjorde dem aningen tråkiga i mina öron. När Moltke nu hade lyckats få tag i mitt nummer och bett om ett möte blev jag icke desto mindre mycket nyfiken. Han hade aldrig tidigare tagit kontakt med mig i något ärende. Vad var månne på färde?

Vi träffades på Tre indier på Övre Husargatan, en krog som Moltke föredrog när det kom till mer diskreta möten. En sen eftermiddag kunde man vanligtvis få ett bord i det inre rummet där man i bästa fall kunde få sitta för sig själv i någon timme eller två. Den dämpade belysningen bidrog till en allmän känsla av att man var ifred från obehöriga öron och ögon. Därvidlag skiljde sig lokalen inte nämnvärt från när jag först anlände Göteborg i slutet av 1980- talet. Då hette krogen Skansens Pärla och drevs av en fryntlig tyska vid namn Maria. På Pärlan samlades en brokig skara existenser från samhällets mer alternativa delar, inte minst konstnärer, musiker och litteratörer. Tillsammans då med den allmänna fylleristklubben, som tog alltmer plats i takt med att kvällen fortskred. Jag skall inte gå närmare in på dessa förhållanden, eftersom krogen, dess publik och samtalen som utspanns där redan är livligt beskrivna i den läsvärda boken Kvällarna på Pärlan av Clas Hylinger. Låt mig bara säga att jag minns som i går de alkoholstinna men likväl spirituella diskussionerna i baren, och svartsjukedramat när värdinnans son vänstrade med den ena servitrisen; den andra var hans egen fru! För att inte tala om de två trubadurerna som gjorde sina första läroår i branschen inför den värsta – och bästa! – publik man kan tänka sig. Och förstås finländaren på våningen ovanför som redan tidigt om kvällarna brukade ringa ned och hota med att avbryta dem – med hagelbössan! Om han inte själv satt i baren och skrävlade och drack av det koreanska brännvinet som hade en orm i flaskan. I mitten av 1990- talet lugnade allt ned sig när Maria sålde till ett polskt par som rensade ut det värsta slöddret och gjorde om stället till det sedermera mycket populära Wojarski – ett självklart vattenhål för dem som sökte östeuropeiska specialiteter i en atmosfär av kitschig östatsnostalgi. Nu har krogen alltså än en gång bytt ägare och karaktär. Och jag måste därvidlag säga att Tre indier hör till de få indier i staden som jag själv uppskattar.

Moltke satt mycket riktigt för sig själv vid ett bord i det inre rummet när jag släntrade in några minuter efter utsatt tid. Han grymtade lite över min ringa försening. Själv hade han att döma av de tomma glasen på bordet varit där i god tid. Vi utbytte några allmänna hälsningsfraser och beställde in en omgång bestående av öl och ett par sexor Paddy's. Jag valde sort och märke eftersom jag antog att jag stod för notan. Sådan var trots allt Greve Moltke. "Donard!" sade Moltke plötsligt med sedvanlig barskhet. (Han tilltalade undantagslöst människor med deras efternamn.) "Vi har väl inte alltid stått på bästa fot med varandra. Men jag vet att du är en hyvens karl, och det hände mig något häromdagen som du måste få veta." Själv hade jag som sagt inga problem med Moltke, men han kände förmodligen alltid en viss animositet gentemot dem som inte villkorslöst öppnade öron, mun och ögon inför hans häpnadsväckande historier. Jag svarade inte, utan höjde ögonbrynen för att visa mitt intresse. Därefter berättade Moltke om händelsen vid djurgårdarna några dagar tidigare. När han efter väl tilltagen detaljrikedom och en – faktiskt – inspirerande mustighet, kom till vad de stackars pojkarna i dammen hade ropat till honom när han var på väg därifrån, gjorde han ett lika plötsligt som oväntat uppehåll. Efter någon minut som han tycktes ägna en febril tankeverksamhet, fortsatte han: "Jag vet inte om detta har någon betydelse, eller vad meningen med det skulle vara. Och faktum är att jag inte ägnade det en tanke förrän i går kväll när någon nämnde ditt namn på Solrosen." "Vad var det som hände?" undrade jag nyfiket och tog en klunk av det irländska guldet. "Jo, när jag gick därifrån ropade en av slynglarna efter mig: Vänta du tills Sidvindaren får höra vad du gjort. Då tar han dig. Dig och din jävla deckarkompis! Jag tänkte som sagt inte på det just då, och hade väl kanske inte gjort det igår heller om det inte hade varit för ytterligare en sak." Moltke visste när han skulle göra sina konstpauser, och jag visste vad han förväntade sig av lyssnaren. "Och vad var det då?!" väste jag fram med en röst som kokade över av nyfikenhet. Moltke spärrade ögonen i mig: "Det var inte bara ditt namn som nämndes."

Vid det laget var min nyfikenhet inte på något sätt spelad längre. Redan när Moltke nämnde Sidvindaren spetsade jag öronen och lyssnade på honom med större intresse än någonsin. Samma namn som i den rimmade versen på servietten som mannen med den perfekta flugan hade lämnat på bardisken dagen innan. Det kunde knappast vara ett sammanträffande. Sådana trodde jag hur som helst inte på. Moltke satt tyst, som om han visste att han kunde förvänta sig en reaktion av mig. Jag rullade fundersamt med den lilla sprit som var kvar i glaset innan jag svepte den och vinkade efter en ny omgång. "Jag hade inte hört om Sidvindaren förrän igår", sade jag till sist när de nya glasen stod på bordet. "Och jag vet fortfarande inte vad det är för en figur. Men någon vill tydligen att jag ska få reda på det. Sidvindaren, antar jag." Moltke nickade tankfullt. "Så vad var det som hände på Solrosen igår?" undrade jag med ett allvar som tidigare aldrig hade funnits i något samtal med Moltke. "Det dök upp en karl som jag aldrig hade sett där förut", började han. "Han satt tillsammans med några ur den vanliga ligan vid det där höga bordet i utrymmet mellan baren och fönstret, alldeles innanför dörren. Du vet var jag menar." Jag nickade förstrött för att visa att jag inte var road av oväsentligheter. "Han verkade vara en hygglig prick", fortsatte Moltke. "Han lyssnade på ett par av mina historier. Noggrannt, inkännande. Skrattade på rätt ställe!" Det var tydligt att detta gjorde Moltke mycket nöjd. "Och sedan?" undrade jag aningen otåligt. "Lugna dig, Donard", svarade Moltke förmanande. "Varje historia har sin dramaturgi. Och den får aldrig brytas!" Jag log fast jag nästan kokade inombords. Det fanns förvisso en liturgi som måste följas i all kontakt med Greve Moltke. Jag var tvungen att lägga band på mig.

Moltke tog en rejäl klunk av whiskyn och fortsatte: "Plötsligt började han prata! Ja, den där som verkade så hygglig till en början. Om ormar och missiler, bilar, berg-och-dalbanor… Och någon karaktär i en film som lät väldigt våldsam. Ja, både filmen och karaktären, faktiskt." Jag nickade instämmande. "Sidvindare", muttrade jag. "Hursa?!" dundrade Moltke. "Sidvindare", förtydligade jag. "Sidewinder. Det är ett gemensamt namn för alla de där sakerna. Ja, det kommer efter en speciell sorts skallerorm som lever i sydvästra USA och norra Mexico. Jag tror att det är ormen som har fått ge namn åt allt det andra du nämnde." "Jo", svarade Moltke, och för första gången kunde jag ana en viss oro i rösten. "Han talade om en orm som rör sig som vinden och hugger som Fenrisulven själv." "Och vad sade han om mig?" undrade jag, och försökte återigen lägga band på min otålighet. Moltke svepte resten av spriten och satte ned glaset med en smäll: "Att Sidvindaren söker deckaren som älskar alla djuren i vår herres hage. Alla utom ett. Han nämnde väl aldrig ditt namn, men det var ingen tvekan om att han talade om en deckare som han visste att jag kände." Moltke tittade längtansfullt ned i det tomma glaset innan han avslutade med olycksbådande röst: "Och jag känner bara dig!" Jag beställde in en sista runda som vi drack under tystnad. Sidewinder, tänkte jag. Det är förvisso både en missil, ett par bilmodeller, namn på berg-och-dalbanor och datorprogram. Men vilken film? Till sist slog det mig: Sidewinder är ju smeknamnet på Bills bror Budd i Kill Bill-filmerna. Han som försöker bli av med Uma Thurman genom att begrava henne levande. Själv blir han biten av en mamba och dör strax därefter. Det gör inte Uma Thurman. Men dessförinnan (tanken träffade som blixten) – säljer Budd hennes svärd till Elle för en miljon dollar! Mamban ligger i portföljen tillsammans med pengarna. Nu var det min tur att svepa glaset och ställa ned det med en sådan smäll att till och med Moltke vaknade ur sin självupptagenhet. Där trillade poletten ned, tänkte jag triumferande. Nu gällde det bara att göra något åt saken. Vad det skulle vara hade jag som vanligt ingen aning om.