Jag var dödstrött efter nattens uppslitande händelser, och efter mina fördjupningar i den bisarra och motbjudande hemsidan. Samtidigt var jag alldeles för rastlös och uppe i varv för att kunna sova. Jag beslöt mig för att ta en tur i Slottsskogen. Utanför mitt fönster på Arsenalsgatan låg staden alldeles vit. Snösvängen kämpade febrilt med att få bort det värsta från de största gatorna, men det skulle dröja många timmar innan trafiken flöt normalt igen. Det är något både magiskt och spännande med att ta sig fram i den första snön. Den ligger där vit, slät, orörd, som ditt eget terra incognita. Allt land framför dig är jungfruligt, du är Columbus eller Hudson, eller varför inte La Salle. I min ungdom hade jag en De Soto. Den var inget vidare, därför tar jag inte upp honom i sammanhanget. René La Salle, som tog hela området runt Mississippi i besittning för Frankrikes räkning, dog för övrigt i Huntsville i Texas. Det är han tyvärr inte ensam om. Det är nämligen där delstaten Texas avrättar sina dödsdömda fångar. Hernando de Soto sägs vara den förste europé som gick över Mississippi (150 år före La Salle). Han dog i Arkansas. Min dog när jag skulle köra hem mitt ragg från stranden av Mystic River. Klockan var halv åtta på morgonen, och ännu fanns det orört land på trottoarerna där jag kunde trampa upp mina egna stigar. Efter 20 minuter nådde jag fram till parken där jag valde rundan över Azaleadalen, Pingvinhuset och Säldammen. När man går där i sin ensamhet får man understundom vara vittne till märkliga ting. En tidig decembermorgon för många år sedan, alldeles som himlen randades i öster, kom jag utanför Villa Bel Parc när kullen upp mot landskapsstugorna plötsligt började röra på sig. Det visade sig vara ett hundratal änder som hade vallfärdat från den frusna dammen upp i backen för att söka sig nya jaktmarker. Och häromsistens blev jag åhörare till en dyster konsert när nästan alla pingviner stämde upp i en klagosång som gjorde mig illa berörd. Endast några ungdjur dristade ta några simtag i den löjligt lilla bassängen. Jag tänkte att dessa oskyldiga (i meningen omedvetna) djur någonstans ändå begrep hur långt det är till den sydamerikanska Stilla Havskusten där de egentligen hör hemma. Femtio meter längre bort, där man svänger av uppför berget till älgarna, har någon skrivit i marken: Fängelse är tortyr. Jag undrar om den människan också fick lyssna till humboldtpingvinernas klagan.
Jag passerade Säldammen och Stora Dammen och tog till vänster på vägen som går från Villa Bel Parc mot Naturhistoriska Museet. Halvvägs framme vid Lilla Dammen mötte jag en syn som övergick mina allra vildaste, mest perfida fantasier. Rakt emot mig på trottoaren kom en kvinna som kämpade sig fram genom snön på en gammal Monark som kanske hade legat i någon slags teknologisk framkant vid tiden för min födelse. Jag skrattade för mig själv åt dessa – ursäkta uttrycket – korkade velocipedåkare som vägrade att inse att deras så kallade fordon faktiskt hade vissa begränsningar. Sedan fortsatte jag utan att tänka nämnvärt på saken. Men när jag tittade upp efter någon halvminut fann jag att kvinnan på cykel nu bara var några meter från mig. Hon vägrade alltså att framföra sin cykel på de gator som faktiskt var ämnade för ändamålet. Hon skulle prompt hålla sig på trottoaren! Jag suckade över somliga människors sjukliga rädsla för motorfordon, och tog själv ett steg ut i den alldeles tomma vägbanan där snön låg decimeterdjup. Kvinnan passerade utan att säga ett ord, men hon släppte mig inte för en sekund med blicken. Den var kall och hård, genomträngande på ett både obehagligt och onaturligt vis. Som om den härjade kvinnan på cykeln inte var mänsklig; som om hon just hade landat med sitt rymdskepp i närheten och tänkte att jag var slav åt de där fyrbenta varelserna som höll sig med tjänare som plockade upp fekalierna efter dem. Hon såg som sagt härjad ut, klädd i en alldeles för liten täckjacka som inte dolde mycket av den tjocka, slitna islandströjan därunder. Hon var kraftig, om än inte tjock. Ändå var det något oformligt över henne. Jag tänkte att hon nog hade varit grann i sin ungdom. Nu såg hon mest sliten ut med sitt toviga, gråsvarta hår som stod åt alla håll. Sliten och bitter. Hon fortsatte att titta efter mig i flera sekunder efter det att hon hade passerat. Innan hon vände bort huvudet för att koncentrera sig på vägen, öppnade hon handen och släppte ned ett cigarettpaket i snön. Jag pulsade bort mot paketet, men innan jag hann fram var hon förvånansvärt långt borta. Jag fick en både märklig och olustig känsla av att jag kände igen kvinnan. Hon såg förvisso ut att höra hemma på sämre krogar i staden, men det var inte på någon av dem som jag hade träffat henne. Jag kände igen henne från en helt annan tid, en helt annan plats. Om jag alls kände igen henne. Gud vet att hjärnan spelar en många spratt när man blir äldre.
*
När jag kom hem satte jag genast på en panna glögg, trots att klockan var strax över tio på morgonen. Jag behövde något som kunde hålla mig vaken ytterligare en stund, och samtidigt göra mig trött när jag väl gick till sängs. Jag spetsade glöggen med en skvätt Paddy's, satte mig vid bordet med en mugg och en tagg och tog fram cigarettpaketet. Jag öppnade paketet och fann en liten papperslapp på vilken fanns återgiven den dikt som nästan alla svenskar över en viss ålder kan recitera: Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. / Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. / Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. / Endast tomten är vaken. Viktor Rydberg – mannen som med sina texter tillsammans med Jenny Nyströms bilder lade grunden till det svenska julfirandet. Texten hade printats ut, men längst ned hade någon lagt till med knagglig handstil: "Rydberg lever, horan dör! Inför Rydbergs ögon…" Jag drack av den spetsade glöggen medan jag funderade över det märkliga budskapet. Och inte minst över kvinnan på cykel i Slottsskogen. Det var alltså inte någon slump att hon hade befunnit sig där just då. Men vem var hon? Kände jag igen henne, eller var mina minnesbilder blott godtyckliga projektioner sprungna ur en trött och lätt berusad hjärna? Jag kunde inte placera henne, och därför kunde jag inte veta om jag egentligen kände igen henne. Vem vet, jag kanske hade sett henne i något barnprogram på tv. Björnes mamma? Jag ringde Björk och berättade om hemsidan och morgonens händelser. Han var på betydligt bättre humör, även om han var lite nedstämd. Han hade lyckats identifiera den döda flickan på kyrkogården nästan genast. Hon hade anmälts försvunnen av familjen kvällen innan. Nu hade han precis kommit därifrån efter att ha givit dem dödsbudet. Det fanns inget som tydde på hedersmord, och familjen kunde inte erinra sig några särskilda fiender. De drev en butik i Hammarkullen där de sålde produkter från Nordafrika och Mellanöstern, och exporterade faktiskt en del svenska specialiteter till en släkting som sålde dem i Teheran. Björk hade svårt att se någon hotbild mot dem. Jag berättade för honom om cigarettpaketet. Ingen av oss förstod vad det handlade om, och vi bestämde att jag mådde bäst av några timmars sömn. Sagt och gjort – jag svepte den sista glöggen, lade mig på soffan och somnade.
Jag vaknade till vid sextiden på kvällen. Mörkret och mitt sömndruckna tillstånd gjorde att jag trodde att jag hade sovit till nästa dag. Jag steg upp och värmde på en panna glögg. Sedan satte jag mig i soffan med den varma brygden och – somnade. Jag vaknade inte förrän vid tiotiden igen. Glöggen framför mig var alldeles kall. Jag hällde den i kastrullen tillsammans med lite nytt ur flaskan, värmde på och blandade ut den med lite av det irländska guldet. Sedan plockade jag fram lappen med dikten av Rydberg. "Rydberg lever, horan dör! Inför Rydbergs ögon…" Viktor Rydberg – något av det mest äktsvenska som finns. Åtminstone bland de Sverigedemokrater som har gjort resan från Dachau till Dressman och nu raljerar i Riksdagens talarstol i sina billiga kostymer. Det finns så många järnrörsmän, tänkte jag. Män som inte drar sig för att mörda småflickor. Inför Rydbergs ögon… Hjärnans kopplingar är märkliga ting, och som lekman bör man inte fundera nämnvärt över dem. Jag vet inte om det var det faktum att jag faktiskt hade sovit i nästan tio timmar, eller att jag inte ätit ordentligt på ett dygn, eller spriten i glaset – förmodligen var det en kombination av dem alla, men rätt vad det var fick jag en obehaglig ingivelse. Jag ringde Björk som slumrade i soffan framför tv'n. Han hade inte fått många timmars sömn det senaste dygnet. "Östra Kyrkogården", sade jag upphetsat. "Rydbergs gravmonument. Blåljus. Nu!" Jag tryckte bort Björk och ringde en taxi. Fru Fortuna stod åtminstone på min sida i detta avseende, och jag fick nästan genast en bil. Jag slängde på mig skor, rock, hatt och halsduk och rusade ned till den redan väntande bilen. Fantastiskt! Jag bad Mustafa som körde att lägga en tegelsten på gasen, och bedyrade att det hela var en polisiär angelägenhet. Av någon anledning trodde han mig, kanske beroende på att inte alltför många ber att få bli körda i ilfart, inte bara till utan in på Östra Kyrkogården klockan 11 på kvällen.
Mustafa körde som en riktig flåbuse från Bagdads värsta kvarter (och det säger inte lite). Trots snön och halkan tog det inte mer än sju minuter förrän vi var framme. Vi svängde av från Danska Vägen, över Nobelplatsen och in på kyrkogården. Jag hade ingen aning om var Viktor Rydbergs gravmonument låg, men det behövde jag inte heller. Någon hade snitslat en bana med marshaller som vi bara hade att följa hela vägen fram. Bakom oss hörde jag sirener. Björk var på väg med kavalleriet. Till sist var vi framme vid Rydbergs ståtliga obelisk, prydd med en bronsbyst av skalden själv. Jag rusade ut ur bilen och fram till monumentet. Någon hade gjort åverkan på graven. Sand och grus hade uppenbarligen välts upp, och bredvid låg sjok av jord. Jag ropade till Mustafa efter något att gräva med, och han kom genast med en skyffel. Jag satte igång. Strax därefter anlände Björk med ett stort antal radiobilar, och snart fick jag hjälp av sex, sju poliser att gräva mig ned mot den store skaldens ben. Dessvärre tog det stopp långt innan dess. Jag hade haft rätt. Efter någon halvmeter stötte vi på något som vi snabbt konstaterade var en träkista. Vi skyfflade undan jord och sand från kistlocket och ropade efter en kofot eller två. Björk och jag tog var sitt verktyg och lösgjorde locket från kistan. Därunder låg en flicka insvept i plast. Tillsammans med ett par konstaplar fick vi upp henne ur kistan och lade henne på marken. Jag skar upp plasten med min fickkniv och slet bort resten med händerna. Till sist låg hon där framför oss – skör, bräcklig, utlämnad. Stilla. Vacker. Jag kastade en blick på Björk; han tittade ned i marken. Vi hade kommit för sent. Flickan i kistan var död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar