Bengt Karlsson var på många sätt en tragisk figur. I sin ungdom läste han medicin och spåddes en lysande framtid som neurokirurg. Men Bengt gillade flaskan, brunt och grönt, koks, pulver och alla slags piller han kunde få tag i. Varje avdelning han praktiserade på länsade han på morfintabletter och lugnande medel som han dels använde själv, dels sålde vidare för att finansiera det goda livet. Det gick bra till en början eftersom Bengt inte tillbringade tillräckligt med tid på någon avdelning för att man skulle kunna knyta honom till stölderna. Och under större delen av studietiden höll han också missbruket under kontroll. Men samma år som Bengt gjorde sin AT-tjänst träffade han kvinnan i sitt liv. Åtminstone trodde han det. Det skulle dessvärre visa sig att han hade träffat kvinnan som skulle ta livet ifrån honom. Eva, som hon hette, levde med klackarna i taket. Hon tvingade Bengt till allt grövre stölder och drev honom ned i ett än värre missbruk. Till sist sprack bubblan, Bengt ertappades på bar gärning och förlorade möjligheten att erhålla sin läkarlegitimation. Framtiden låg i spillror, ja bortsett då från Eva, som Bengt älskade över allt annat. För hennes skull kunde han rent av tänka sig att bli parkeringsvakt, om inget annat stod till buds. Eva delade dessvärre varken kärleken eller drömmen om ett enkelt liv tillsammans med Bengt. Dagen efter att han åkte fast lämnade hon lägenheten på Molinsgatan och sågs aldrig till igen. Bengt hämtade sig aldrig från dessa katastrofer, den ena värre än den andra. Han hamnade hos Socialtjänsten, remitterades till psykiatrin, och förtidspensionerades bara några månader efter det att livet hade slagits i spillror. På den tiden ansågs fortfarande vissa människor oförmögna att utföra något slags arbete. FAS 3 i alla ära – för Bengt fanns bara en fas, och lönearbete ingick inte längre i den. Tjugofem år senare hade han på något sätt lyckats behålla sin tvårummare på Molinsgatan. Förtidspensionen räckte inte långt, men Bengt var inte dum, och han var fantastisk med barn. Han hade vänner och bekanta i den så kallade verkligheten som anlitade honom för att passa deras barn och hjälpa dem med läxorna. Dessutom langade han allt som oftast mindre mängder narkotika, mest cannabis och amfetamin. Bengt hade tidigt bränt sina skepp, men han lyckades faktiskt klara sig ganska hyggligt i en värld som han själv ansåg hade övergivit honom.
Bengt kunde vara rolig och spirituell när man sprang på honom på krogen, men han hade den tråkiga egenheten att skylla sin situation på alla andra än sig själv. Därför kallade vi honom Kränkte Bengt. Varje eftermiddag som han inte hade några uppdrag träffade man honom säkrast på Vickis pizzeria på Aschebergsgatan. Det var ett hål i väggen som befolkades av de lokala suputer som tycks finnas i varje stadsdel, oavsett placering på den socioekonomiska skalan. På Vickis fick man en bärs och ett järn för femtiotre spänn – ett par hundra meter bort på Avenyn kostade samma beställning säkert det dubbla. När jag var riktigt törstig hände det att jag traskade upp dit. Det var så jag lärde känna Bengt. Nu skyndade jag uppför Vasagatan i det tilltagande snöfallet. Jag visste inte var på Molinsgatan Bengt bodde, så Vickis var mitt enda hopp. Det var bråttom. Klockan var strax efter tre på eftermiddagen. Blott åtta timmar senare måste jag ringa ett nummer för att byta mitt liv mot en ung flickas. Tre män i en båt som bara klarar två – vem hoppar självmant? En gång i tiden, när hopplöshet var allt jag ägde, kanske jag hade gjort det. Men idag? Åt helvete, jag ville leva! Men inte skulle väl en stackars flicka behöva dö för den skull. Jag passerade Skojarbacken, krogen som en gång hette Le Chablis, men som nu hade uppkallats efter det gamla öknamnet på Vasaparken. Eller snarare det kvarter som revs för att ge plats åt parken och högskolebyggnaden. Där levde löst folk som bluffmakare, lönnkrögare, dagdrivare, lumpsamlare och spågummor. Platsen var ökänd bland dåtidens göteborgare. Nåväl, tänkte jag, nu hängde de på Vickis i stället. Jag såg Bengt genom fönstret. Han satt i baren och gestikulerade med armarna. Jag visste vad det betydde – han drog ännu en historia om dem som hade blåst honom på hans framtid. För Bengts del kunde snart sagt alla som hade haft minsta inflytande över hans liv ha bott på Skojarbacken. Jag sköt upp dörren och steg in i hålet. Det stampade jordgolvet lös förvisso med sin frånvaro, annars var lokalen mycket spartanskt inredd. Den var också mycket liten. Bengt vände sig om och fick syn på mig. "Slieve Donard!" utbrast han och slog ut med armarna. "Det var inte igår. Var har du hållit hus?" "Jag har haft fullt sjå med att reda ut vad du håller på med!" svarade jag bistert. Bengt sjönk samman så att huvudet nästan försvann mellan axlarna. Jag hade kränkt honom igen.
Resten av församlingen tittade misstänksamt på mig när jag ryckte åt mig en barstol och slog mig ned bredvid Bengt. På hyllorna stod ett femtontal flaskor sprit – tre av dem var seglarvatten, eller Explorer vodka som det heter officiellt. Ytterligare ett par stycken innehöll olika sorters Fernet, och lika många billig whisky. Resten utgjordes av ett par sliskiga likörer, en Grönstedts Monopole och en flaska Gammeldansk. Utbudet var inte stort, men förmodligen ändamålsenligt. Jag beställde en bärs och en sexa Gammeldansk. Bengt såg på mig med stora cocker spanielögon som, liksom alltför många av dessa hundars, tycktes vara på väg att tränga ur sina hålor. "Varför är du så arg?" undrade han ynkligt. Jag spände ögonen i honom: "Vad vet du om en kvinna i femtioårsåldern med tovigt hår som skiftar i svart och grått, en sliten islandströja som hon gömmer bakom en alldeles för liten täckjacka, och en gammal Monark som hon cyklar på i vilket väder som helst?" Bengt vred på sig så att barstolen knakade. "Tja", började han till sist. "Det låter som Beth." "Vem är Beth?" frågade jag uppfordrande. "Hon är från Amerika", svarade Bengt sannskyldigt. "Kom hit för ett par år sedan. Jag tar hand om hennes dotter." Den fryntlige barmannen ställde spriten och bärsen på disken framför mig. Han såg inte heller glad ut. Bengt var förmodligen en av hans bästa kunder. "Du tar hand om hennes dotter…" upprepade jag spydigt. "Varför, och på vilket sätt?" "Beth är…" började Bengt, men kom av sig. Han försökte igen: "Beth är inte så bra på… …med barn. Layla bor ofta hos mig. När hon inte är hos sin pappa, vill säga." "Vem är pappan?" undrade jag och svepte sexan från Danmark. Jag vinkade efter en ny. "Han är någon turk", svarade Bengt osäkert. Barmannen höjde på ögonbrynen. "Beth gillar honom inte, hon säger att han luktar. Det gör alla muslimer enligt henne." "Så varför satte hon på honom då?" undrade jag. "Vem vet varför fruntimmer gör saker", svarade Bengt filosofiskt. Han tänkte efter i några sekunder och levererade sedan ett plausibelt svar: "Hon var väl full." Vi satt tysta en liten stund och drack av det vi hade i glasen. Jag skulle just fråga vad Bengts fingeravtryck gjorde på en papperslapp som kunde kosta mig livet, när han plötsligt avbröt mig: "Beth gillar inte Layla heller. Hon säger att hon är en horunge, som alla muslimer." "Beth verkar inte vara någon vidare mamma", konstaterade jag lakoniskt. Bengt lutade sig fram mot mig så att ingen annan skulle höra. "Jag är orolig, Slieve", bedyrade han. "Varför?" undrade jag. "Jag tror att Beth kan göra vad som helst med flickan. Rätt vad det är kanske hon dödar henne." "Mammor dödar inte sina barn särskilt ofta", påpekade jag. "Inte ens när de säger att de inte gillar dem." "Men hon har gjort det förr!" viskade Bengt. "Hur vet du det?" undrade jag, inte utan viss nyfikenhet. "Hon visade mig bilder från Amerika", avslöjade Bengt. "På ett barn som låg på golvet med halsen avskuren." "Hur länge sedan var detta?" frågade jag. Bengt funderade. "Kanske tjugofem år sedan." Hoppsan, tänkte jag, och drog mig till minnes att Beth och Budd Sidvindaren hade fått en son något år innan morden på min familj. Hade Beth mördat honom? Och stod hon nu i begrepp att döda också sin dotter? Var det rent av hennes liv jag kunde byta mot mitt eget? Jag svepte den andra Gammeldansken och beställde en ny.
Sedan berättade jag hela historien för Bengt. Jag hade ingen anledning att tro att han var inblandad. Åtminstone inte frivilligt. Han nickade när jag berättade om papperslappen. "Det stämmer", konstaterade han. "Beth hämtade Layla hos mig igår. Hon bad att få låna papper och penna. Hon behövde visst lämna sitt telefonnummer till någon hon skulle träffa nere på staden. Jag tyckte nog att det var lite underligt. Nu för tiden skickar man ju numren från telefon till telefon." Se där, Bengt hängde med i utvecklingen! Jag undrade vad han visste om Tjalle Svensson, en av killarna som Moltke hade tvingat ned i dammen. "Han är en smågangster", förklarade Bengt. Han började låta riktigt självsäker. "Beth driver en knarkliga där hon anlitar tonårsgrabbar som langare och springpojkar. Killar som har förlorat fotfästet, skinnhuvuden, rasister – sådant folk. Sökare, helt enkelt. De söker någon att skylla på!" Jag skrattade för mig själv. Bengt skyllde jämt ifrån sig, och det gjorde honom sällsynt skickad att se samma benägenhet hos andra. Nåväl, Bengt skyllde i alla fall inte på folk med annan hudfärg eller religion. Han var mycket förståndigare än så – han lade skulden på sina närmaste! "Tjalle är lite oberäknelig", fortsatte han. "Hur då?" frågade jag. "Han gör saker som Beth inte gillar. Det äventyrar verksamheten. Han rånade till exempel en butik för några månader sedan. Helt i onödan!" Bengt svepte resten av ölen. Jag beställde en ny åt honom, och han fortsatte: "Och i somras brände han ned pagoden här uppe på torget. Minns du den?" Visst minns jag pagoden, eller svampbyggnaden, på Kapellplatsen. Den som ända sedan den restes någon gång på 1940- talet tycks ha saknat bygglov. Ändå fick den stå kvar. Ännu en mystisk detalj med pagoden var den svartröda syndikaliststjärnan som svävade över taket. Inget vet vem som satte upp stjärnan, men den förblev påfallande fräsch i alla år. Var det månne någon som från tid till annan målade om den? Nu hade någon bränt ned det märkliga byggnadsverket. Många misstänkte handlarna på torget, som inte gillade alkisarna som sökte skydd från regnet under pagoden. Men det var alltså Tjalle Svensson som gjorde jobbet. Jag tittade på klockan. Hon var snart fyra. "Var hittar jag den där Tjalle?" undrade jag. Bengt tänkte efter. "Han bor österut", erinrade han sig efter en liten stund. "Jag tror att man går av vagnen där man går upp till Skatås. Han brukar hänga på någon pub där. Jag tror de har bytt namn, men den hette Vingården förut." "Och Beth?" frågade jag och klev av barstolen. "Hon har också en lägenhet därute", svarade Bengt. "Men jag har aldrig varit där. Hon lämnar och hämtar alltid Layla hos mig." Jag tänkte att jag nog hade fått veta allt jag kunde av Bengt, så jag beställde en omgång åt honom och betalade notan. Det var inte mycket mer än sju timmar kvar tills jag måste ringa det där numret. Jag var på väg till Örgryte, men först behövde jag passera Arsenalsgatan. Det hade blivit dags att beväpna sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar