Jag stod på Arsenalsgatan och tittade ut över den snöklädda staden när jag kom att tänka på Ciceros klassiska ord: "Ingen dansar nykter om han inte är skvatt galen". Jag hade – som James Herriot, arkeologen (och muslimhataren) så riktigt hade påpekat – ett val: mitt liv mot flickans. Om jag lät bli att ringa telefonnumret på lappen skulle flickan dö och jag leva. Men allt var ett verk – det begrep jag nu – av en hämndlysten kvinna som levde kvar i en värld som gick under för tjugofem år sedan. Skulle hon verkligen döda sin egen dotter om jag inte erbjöd mitt liv i utbyte? Jag kunde mycket väl betrakta det hela som ett chicken race där allt handlade om vem som först skulle vika åt sidan. Vad skulle egentligen hända om jag inte ringde det där numret? Förmodligen ingenting. Vad jag inte förstod var varför Sidvindarens kvinna var ute efter mig. Vad hade jag någonsin gjort henne, eller Budd, för den delen? Budd var en hetsporre utan alltför många hästar i stallet. Men han var en lojal och pålitlig hantlangare som aldrig någonsin skulle ha vänt sig mot mig – den som tog honom under sina vingar och gav honom arbete i organisationen. Jag vet inte vad som hände med Budd efter det att jag tog till flykten. Kanske blev han också undanröjd av de snarstuckna italienarna som hade tagit makten över bossen. Men det var i så fall inget jag hade kunnat göra något åt.
Stor sak i det, nu stod jag här och tittade ut över staden, för ett ögonblick osäker på vad jag skulle göra. Det hade slutat snöa, och tusentals stjärnor glimrade på det mörka himlavalvet. Jag tänkte att jag bara kunde se en bråkdel av dem. Bakom dem som ögat uppfattade låg tusen och åter tusen miljarder andra stjärnor, lika stora och mäktiga som dem jag kunde se. En uppskattning säger att det finns lika många stjärnor i det observerbara universum som det finns celler i alla nu levande människor. Det är ett påstående som övergår allas vårt förstånd. Ibland kan man fråga sig vad vi har för nytta av sådan kunskap. Polstjärnan, den känner jag – den har i alla tider hjälpt sjöfarare genom okända vatten. Men tusentals polstjärnor som jag inte ens kan se? Det säger mig egentligen ingenting. En stjärna kan jag se, ett liv kan jag rädda. Men alla andra liv därute, dem jag hör och läser om – finns de om jag inte kan se dem, röra vid dem, känna lukten av dem? Jag tänkte på ett annat citat av Marcus Tullius Cicero: "Kunskapens rötter är bittra, men dess frukter är ljuva". Allt går att se, det gäller bara att förstå vad det är man letar efter. Dit kan vägen vara både lång och svår. En stjärna, ett liv – det kunde lika gärna vara triljarder. Ingen människa är en ö, vi är alla en del av helheten – av jorden, havet, luften, himlen, stjärnorna. En liten del, förvisso, men likväl omistlig. Som domprosten John Donne avslutade sin predikan: "Varje människas död förminskar mig, för jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig". Jag visste vad som måste göras; jag hade redan gjort mitt val. Nu behövde jag bara en sup och mitt skjutvapen.
*
När jag hade utrustat mig med kniv, pistol och en plunta mot kölden, ringde jag Mustafa. Jag hade lovat att höra av mig när det var dags att göra upp med 'flickdödarna', som han kallade dem. Tre minuter senare tutade han utanför mitt fönster och jag rusade ned för trappan. Då ringde telefonen. Jag tänkte att Björk minsann hörde av sig i grevens tid, men ack vad jag bedrog mig – det var Moltke! "Du behöver en bössa till!" utbrast han när jag svarade. Moltke hade stött på Bengt utanför Vickis och fått höra hela historien. Nu tänkte han inte låta en sådan uppgörelse gå honom förbi. "Det tackar jag inte nej till!" svarade jag. Han hade helt rätt – jag behövde en Moltke vid min sida. "Vingården", frågade jag. "Vet du vilken krog det är?" "Oh ja", svarade Moltke som visste allt om sådana ting. "Den heter Skatås kök & bar numer. Den ligger bredvid Tempobutiken där man svänger upp till Skatås." "Gott!" sade jag. "Jag är där om tio minuter." "Jag med", svarade Moltke och tryckte bort mig. Mustafa var alldeles till sig när jag kom ned. "Nu vi ta dom jävlarna!" mullrade han och öppnade bagageluckan där han stolt förevisade mig en arsenal av pepparspray, knivar, knogjärn och ett basebollträ. Jag nickade förtjust, men bedyrade att Mustafa skulle fokusera på körningen och hålla sig i bakgrunden om det kom till våldsamheter. Jag ville inte ha några onödiga offer i form av aldrig så glada amatörer. Mustafa tittade indignerat på mig: "Va fan tro du? Jag är från Bagdad!" Vi satte oss i bilen och jag bad om ursäkt. Visst fick Mustafa slå ett slag för rättvisan med sitt basebollträ!
"Plattan i botten!" utbrast jag och vi susade nedför Kungshöjdsgatan. Tack vare snön var det lite trafik i staden, och snart var vi ute på Parkgatan. Mustafa körde smart och undvek Korsvägen. I stället tog han oss genom Gårda, och vi anslöt till Örgrytevägen utanför Focus. Jag försökte ringa Björk, men det var upptaget. Till sist kom jag fram och förklarade situationen för honom. "Helvete, Slieve!" brölade han. "Varför hör du aldrig av dig i tid?!" "Därför att jag aldrig har någon", svarade jag irriterat. "Jag är där om fem minuter. Kom så fort ni kan." Vi passerade banken på St Sigfrids plan och svängde in på Delsjövägen när jag plötsligt hörde ett fasligt oväsen bakom oss. Jag vände mig om och fick se en underbar syn – Moltke i sin väldiga rock, sin mössa med björnskinnsbräm och ett par goggles för ögonen ridande på en motorvelociped av märket Puch Dakota från 1968! Han svängde ned på gångstigen utmed bäckravinen och höll sedan jämna steg med oss. Mustafa gasade, det gjorde Moltke också. Mustafa gasade igen. Då drog Moltke värjan ur käppen, höjde den och sträckte ut armen, som om han ledde Lätta Brigadens anfall vid Balaklava. Och han gasade! Han tog rent av de tvära svängarna i viadukten under spårvägen vid Ekmanska sjukhuset utan att växla ned. En sådan härlig gammal stöt, tänkte jag. Det här kommer att gå bra.
Mustafa svängde av vid Tempobutiken och stannade runt hörnet på Vingårdsgatan, där den ena av krogens två entréer låg. Den andra vette ut mot Delsjövägen från en permanent glasveranda. Jag ringde Moltke. "Jag är utanför", svarade han barskt. "Ser du Svensson?" undrade jag. Moltke var den ende som hade träffat honom. "Det lilla krypet sitter i baren", konstaterade han glatt och tryckte bort mig. Han ställde sig mitt för verandan och skrämde livet ur Tjalle Svensson, som fick bråttom ut genom den andra dörren. "Tjänare Tjalle!" utbrast jag när dörren flög upp. Moltke viftade med värjan och bankade på verandadörren tills den vettskrämde krögaren släppte in honom. Jag föste Tjalle mot den lilla baren där Moltke väntade. Han stötte otåligt med svärdkäppen i golvet. Tjalle visste vad den käppen innehöll. "Jag ringer polisen om ni inte försvinner härifrån!" utbrast krögaren som stod och darrade bakom bardisken. "De är redan på väg", svarade jag lakoniskt. "Och de har säkert några frågor till dig också." "Jag vet inget", försökte den stackars saten och langade fram en flaska på Moltkes order. Vi tömde lugnt varsitt glas medan vi spände ögonen i Tjalle Svensson, som tryckte kroppen mot bardisken. "Prata, pojk!" sade Moltke till sist. "Jag vet inte vad ni snackar om!" bedyrade ynglingen. Moltke krossade glaset i sina väldiga handskar och lät resterna falla till golvet. "Prata, pojk!" röt han. "Var finns flickan?!" Jag daskade till Tjalle på hjässan och slog upp ett glas åt honom. "Tror du att det där med dammen är det värsta han kan hitta på?" undrade jag och pekade på Moltke. Pojken darrade. Jag räckte honom glaset.
"Här", sade jag kamratligt. "Ta en klunk och berätta var flickan finns. Annars blir det jobbigt. Min kompis är lite oberäknelig, som du vet." Moltke stötte med käppen i golvet. Tjalle Svensson tömde det väl tilltagna glaset i ett svep. "Det finns en stuga längst bort i Lisebergsbyn", började han till sist. "Nästan framme vid ridhuset. Där är Beth med flickan." Moltke drog värjan ur käppen och fingrade på eggen. "Hur många fler?" undrade han lugnt. Jag gav Tjalle ett nytt glas, som han raskt hällde i sig. "Beth", stammade han. "Och Micke, min kompis. Ja, han som var med i Slottsskogen. Kanske den där engelsmannen också." "Herriot?" undrade jag. "Jag vet inte vad han heter. Han ser ut som någon i Downton Abbey i alla fall." "Herriot", konstaterade jag. "Jag visste väl att han var en mordisk jävel." "Tänker hon verkligen döda flickan?" undrade Moltke. "Beth är galen", svarade Tjalle. "Hon kan göra vad som helst. Vi ville inte vara med på detta, men hon hotade med att sätta dit oss. Hon har en massa på oss, men vi har inget på henne. Det är vi som har gjort allt skitjobb." Tjalle Svensson sparkade bakut i bardisken: "Jävla fitta!" Jag tittade på Moltke. Han nickade. Vi hade fått reda på allt vi behövde. Moltke langade fram ett par handklovar och låste fast Tjalle vid fotstödet på bardisken. "Sitt bara stilla i båten", sade jag. "Polisen är här när som helst, du kommer ändå ingen vart." Jag stoppade hans mobiltelefon i fickan. Vem vet, kanske kunde ett sms från Tjalle lura Sidvindarens brud i fällan.
*
När vi kom ut stod Mustafa där beväpnad till tänderna med en burk pepparspray i ena handen, basebollträet i den andra och en väldig Bowiekniv som hängde i en rem över axeln. "Nu vi dunka dom jävlarna!" utbrast han triumferande, och omfamnade både mig och Moltke. De två fann varandra genast. Fattas bara annat, tänkte jag och log för mig själv. Vi lämnade bilen och den lilla järnhästen från Dakota och försvann till fots bort mot den näraliggande Lisebergsbyn. Anläggningen håller öppet året runt, men några av stugorna renoverades tydligen under de mörkaste månaderna. Nedanför minigolfbanan sökte vi skydd bland träden, där vi rökte varsin cigarett. Jag lät pluntan gå laget runt till allas förtjusning. Sedan tog jag fram Tjalle Svenssons telefon och skickade följande sms till numret som stod på lappen som Herriot hade givit mig: "Bengt har golat! Deckaren vet allt. Ses bakom stugan om fem minuter." Jag tryckte på 'skicka', och minsann, stod där inte 'Bettan' på skärmen! Vi tog oss försiktigt genom dunklet i skogen tills vi kom fram till den lilla stugan ett par hundra meter därifrån. Beth stod och rökte på gaveln som vette mot ridhuset. Hon tittade oupphörligt på klockan. Det lös svagt i ett fönster på motstående sida. Jag bad de andra stanna kvar medan jag smög bort till fönstret. Jag lutade mig försiktigt fram och tittade in i stugan. James Herriot vankade nervöst fram och tillbaka samtidigt som han bet på naglarna. Han hade tagit av sig kavajen. I en billig fåtölj i ett hörn satt Tjalles kompis Micke och lekte med en revolver. Han hade fortfarande ett bandage i pannan där Moltke hade rispat honom. Till sist föll ögonen på en säng i andra hörnet där en flicka i sjuårsåldern föreföll sova tungt. De har förmodligen drogat henne, tänkte jag. Skjutvapnet gjorde mig obekväm. Det jämnade ut oddsen på ett tröttsamt sätt. Å andra sidan var den där Micke sannolikt ingen van krigare. Inte jämfört med mig och Moltke, i all fall. Han var nog en hetsporre. Som Budd. Jag smög tillbaka till de andra.
Viskande beslöt vi att Moltke skulle ta hand om Beth samtidigt som Mustafa slog in rutan på andra gaveln för att distrahera Micke och Herriot. Själv skulle jag försöka ta mig in i stugan och få tag i flickan. "Har du någon mer pepparspray?" frågade jag Mustafa, som stolt langade fram en burk ur fickan. Vi skildes åt, intog våra positioner och två minuter senare skickade jag ett sms till mina vapenbröder. Det var signalen. Jag hörde båda telefonerna pipa. Det gjorde även Beth, som raskt vände sig om bara för att mötas av Moltkes värja. Moltke gav henne en försvarlig reva i armen varefter han sparkade till henne så att hon rullade ned för en liten slänt där hon blev liggande. Samtidigt krossade Mustafa rutan på andra sidan med sitt basebollträ. James Herriot ryckte till och gjorde i byxan, och Micke flög upp ur fåtöljen så raskt att han tappade revolvern. Ett skott brann av som träffade Herriot i vaden så att sprätten från Cambridge blev liggande på golvet. Han skrek passande nog som en övertrött unge på Liseberg. Själv sparkade jag upp dörren och sprutade pepparspray i ansiktet på den stackars Micke som inte visste vart han skulle ta vägen. Jag tog flickan i mina armar och försvann bort mot parkeringen. Sirenerna sade mig att Björk inte var långt borta. "Du igen?!" hörde jag Moltke ryta bakom mig när han fick se Micke i stugan. Snart låg även den stackaren på golvet med solkade byxor. Björk klev just ur bilen när jag nådde fram till parkeringen. Vi lämnade flickan hos den kvinnliga polisassistenten som hade gjort sådana stordåd för utredningen. Sedan skyndade vi tillbaka till stugan. Moltke stod lutad över den vettskrämde Micke och lekte med värjan. Herriot skrek som en skållad gris. Det luktade skit om dem båda. Vi drog på munnen allihop. "Vad är Beth?" frågade jag Moltke till sist. "Hon ligger nedanför backen på baksidan", svarade han och satte värjspetsen mot bröstet på Micke. Mängden i byxan fick sällskap av lite till. Ett par uniformer dök upp och förde bort de stukade skurkarna. Jag, Björk och Moltke försvann runt knuten för att ta hand om kvinnan bakom allt.
"Hon ligger därnere", sade Moltke och pekade utför slänten med värjan. Vi tittade ned, men där fanns ingen Beth. Det prasslade i buskarna, och vi såg en skugga försvinna i riktning mot Tempobutiken. "Satan!" skrek Moltke. Vi flåsade efter i mörkret. Nere vid butiken stötte Beth på en cyklist. Hon sparkade honom av cykeln och kastade sig upp i sadeln. Och cykla, det kunde hon minsann! Hon trampade dödsföraktande över Delsjövägen och försvann ned i bäckravinen i riktning mot centrum. Moltke äntrade sin Puch Dakota och gav sig ut på vägen för att genskjuta henne. Längst upp i backen skymtade vi en radiobil med blåljusen på. En halvminut senare satt vi i bilen på väg efter Beth och Moltke. Beth cyklade som en dåre, men inte ens Lance Armstrong på poppers kunde slå Moltkes vältrimmade Dakota. Han svängde in på Birkagatan, tog vänster nedför en gångstig, och sedan höger, utmed bäcken, i riktning mot Beth. De möttes utanför Kärralundsskolan. Moltke höjde värjan och gränslade järnhästen. Nu var han verkligen en av de tappra sexhundra som red in i dödskuggans dal och gapet på de ryska kanonerna vid Balaklava. Beth trampade på allt vad hon kunde. Plötsligt fick hon fram en revolver. När Moltke bara var ett par meter från henne fällde hon honom med ett skott i bröstet. Moltke ryckte till, men lyckades slira in med järnhästen i Beth så att cykeln vek sig under henne och hon försvann ned i Delsjöbäcken. Plaskvåt reste hon sig upp. Hon hade fortfarande revolvern i sin hand. Nu riktade hon vapnet mot den döende Moltke, som dock inte hade några planer på att lämna denna jord utan sällskap. Han fick fram sin gamla Sig Sauer från första världskriget och fällde Beth för alltid med ett skott mellan ögonen. Hon stöp genast och blev liggande med ansiktet nedåt i bäcken.
Vi stannade med radiobilen på vändplatsen nedanför skolan. Björk skickade efter en ambulans och jag rusade bort till den fallne Moltke. Han grymtade och stönade, och det kom lite blod ur munnen. Jag satte mig bredvid honom och lade hans huvud i min famn. "Donard…" började han, men avbröts av fruktansvärda rosslingar. Han gjorde ett sista försök: "Tack gode gud – jag dör som jag har levat!" Sedan sjönk den väldiga kroppen samman i en sista utandning. Jag kände mig som Horatius med den döde Hamlets huvud i mina händer: "Där brast ett ädelt hjärta!" mumlade jag. "Dyre prins, god natt. Må änglaskaror sjunga dig till ro." Björk närmade sig bakom mig. Jag reste mig upp och räckte honom Moltkes pistol. Han vinkade avvärjande. Jag tänkte på scenen i Band of brothers där en tysk kontingent kapitulerar för det 506. fallskärmsregementet. Den tyske förbandschefen räcker den amerikanske befälhavaren sin pistol. Amerikanen säger respektfullt: "Colonel, you may keep your sidearm." En liten gest som rymmer så mycket – värdighet, förlåtelse, kanske rent av fröet till försoning. Jag stoppade pistolen i fickan. Den skulle jag vårda ömt. Snart var den vackra bäckravinen full av tekniker och uniformerade poliser vars jobb det var att exakt bestämma det som alla redan visste hade hänt. Lagen har sin gång; så måste det vara. Jag tog av mig rocken och lade den över Moltke. En sådan jätte i livet skulle ingen se förminskad av dödens ynkedom. Det hade börjat snöa igen. Vi satte oss i bilen och for därifrån. Sju års olycka hade varat i tre dagar. Det var fortfarande allt för länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar