8: Betraktelser

Morden på två muslimska flickor inom loppet av ett dygn hade satt känslorna i svall hos alla invandrargrupper. Man fruktade att dåden begåtts av en särskilt grym version av John Ausonius eller Peter Mangs. Det krävs trots allt en mycket speciell person för att ta livet av tonårsflickor. Dagen efter Lucia samlades stora grupper i förorterna för att protestera mot polisens saktfärdighet. På Gustaf Adolfs torg hölls en fredlig manifestation mot alla former av våld arrangerad av ett antal socialistiska grupper. Det är märkligt hur engagemanget mot det godtyckliga våldet ofta får ideologiska undertoner. Kanske beror det på att vänstern traditionellt känner sig hemma på gatorna på ett annat sätt än liberaler och konservativa; kanske är det helt enkelt ett sätt att protestera mot vad man anser vara en orättvisa som i grunden är politiskt betingad. I Backa och Hammarkullen gick det inte alltid lika fredligt till när ungdomar samlades på gator och torg och kastade sten, tomflaskor och andra föremål mot olika myndighetsinrättningar. Polisen ryckte ut för att skapa ordning, men som vanligt gjorde deras närvaro inte situationen mycket bättre. Tvärtom. Organiserade ungdomsgäng och halvkriminella grupper hotade med att ta lagen i egna händer om morden inte fick en snar lösning. Frustrationen var inte svår att förstå, men den handlade om så mycket mer än två fruktansvärda övergrepp på invandrarflickor. Morden gav fritt utlopp åt känslan av att samhället hade övergivit stora grupper av medborgare, placerat dem i gettoliknande bostadsområden och nu kastade åt dem allmosor som höll dem vid liv men inte mycket mer. Arbetslösheten drabbade dessa grupper hårdare än andra, och smygrasismen lurade alltid runt hörnet för den som sökte ett hyreskontrakt eller ville komma in på fel restaurang. Järnrörsmännen i Sverigedemokraterna gjorde inte saken bättre. För första gången satt vad de flesta uppfattade som ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag, även om de själva fortsatte att förneka sina främlingsfientliga rötter. Naturligtvis drog folksamlingarna till sig en del bråkmakare som egentligen inte brydde sig om mycket mer än att slåss. Så är det alltid – våldsverkare finns överallt, och de älskar situationer som kan rättfärdiga deras uppträdande, vare sig det handlar om fotbollsmatcher eller befogade protester och känsloyttringar. Information om massmöten och samlingar spred sig som en löpeld via sociala medier, och snart hotade situationen att urarta. Luften dallrade av frustration och vrede över förväntningar som aldrig hade infriats. Revolutionen tycktes vänta runt hörnet.

Men någon revolution var knappast för handen. Åtminstone inte i form av en genomgripande förändring av det samhälle som vuxit fram i efterdyningarna av Thatchers och Reagans provinsiella visionslöshet. Den värld fanns inte längre där Leo Trotskij satt hos Frida Kahlo och Diego Rivera i Mexico City och skisserade ett samhälle där resurserna verkligen skulle fördelas på ett rättvisare sätt. Världens största land må kalla sig socialistiskt, men dagens Kina påminner mest om det viktorianska England där rovgiriga kapitalister gjorde enorma vinster på att suga ut människor som tog vilket arbete som helst, till vilken lön som helst, bara för att få ett läckande tak över huvudet och en skål löksoppa till middag. Det går naturligtvis att lösa problemet med arbetslöshet – låt folk jobba gratis, då får de anställning hur lätt som helst! Men är det rimligt att tänka sig att stora grupper av människor måste hålla sig med tre arbeten bara för att betala hyran och de viktigaste räkningarna? Även i vårt land blir allt fler beroende av välgörenhet för att lönen inte räcker ens till det nödvändigaste. Tonåringarna som samlas för att slåss och larma på gator och torg är dock inte intresserade av en rättvis fördelning som skulle gå ut över den institutionaliserade konsumismen. De vill inte ha ett nytt samhälle; de vill bara ha vad andra har i ett samhälle som inte har plats för alla. De vill ha den senaste iPhonen, de fräckaste jeansen, en plats i solen någon gång då och då som vilken Svensson som helst, som nu för tiden vallfärdar till Thailand minst en gång om året. Och varför inte? Varför skulle de nekas sådant som andra anser vara självklarheter? En rättvis fördelning av resurserna? Visst, ta hit lite av ditt så att jag också får vara med och leka! Men ett nytt samhälle? Pyttsan! Ett tecken i tiden är att man inte längre kan röra sig i staden utan att titt som tätt bli antastad av volontärer från Greenpeace, Läkare utan gränser, Rädda Barnen, Amnesty International eller någon annan välgörenhetsorganisation. Förvisso mycket vällovliga organisationer som gör ett fantastiskt jobb för en bättre miljö, för människors hälsa och mänskliga rättigheter. Ideella verksamheter är en naturlig del av det civila samhället. De inte bara hjälper andra människor utan ger dem som vill en möjlighet att ägna sig åt något meningsfullt på sin fritid. Men tanken att den som behöver skall vara utlämnad åt min välvilja är samtidigt skrämmande. I ett samhälle där den generella välfärden undergrävs i ett rasande tempo, och som sjunger valfrihetens lov på bekostnad av varje medborgares rättigheter – i ett sådant samhälle blir valet att hjälpa till sist individens, inte kollektivets ansvar. Och det ger den enskilde både makten och skyldigheten att avgöra vem som skall få just hans eller hennes hjälp. Men alla har rätt till hjälp, även de som kanske väcker motvilja snarare än empati. Jag vill inte göra det valet, det är samhällets ansvar, förankrat i de lagar som stiftas av våra valda politiker. Den som ger åt någon har all makt; den som får har sedan länge förlorat kontrollen över sitt liv. Hjälp åt den som behöver skall vara en rättighet, inte en allmosa.

Det är inte så konstigt att marknaden för självhjälpsböcker, terapeuter och livscoacher har exploderat de senaste decennierna. När samhället har givit upp ambitionen att skapa mening i medborgarnas liv, återstår bara för individen att gå sin egen väg, ta ansvar för sin egen livssituation. Som om människor inte alltid gjorde det! Fick du inte det där jobbet? Kom du inte in på den där utbildningen? Lyckades du inte vinna ditt livs kärlek? Skyll inte på någon annan, felet ligger bara hos dig själv! Men hav förtröstan, det finns hjälp att få. Med ett öppet sinnelag och en obändig tro på dig själv kan du lyckas med allt. Vill du bli författare? Gå en kurs och lär dig skriva. Rockstjärna? Sök till Idol, vem vet, kanske blir du den nya Paul Potts. Allt är möjligt, bara du är herre över dina begränsningar. Läs en självhjälpsbok och lär dig att bemästra dem! Världen är din tummelplats; din och ingen annans. Men det där är en gigantisk lögn. "Ingen människa är en ö", som den engelske 1600- tals poeten John Donne uttryckte det. Alla är vi en del av helheten. Människor är sociala djur, vi lever i grupper, och det är de andra individerna i gruppen som till sist definierar vilka vi är, också inför oss själva. Våra val är alltid beroende av hur andra människor uppfattar dem. Vi måste lära känna och sätta våra egna gränser, annars kommer andra att göra det åt oss. Alla kan skriva en bok, men få kan räkna med att särskilt många kommer att läsa den. Modern inspelningsteknik gör att snart sagt var och en av oss kan spela in en skiva som går att lyssna på. Likväl förblir den mycket väl fullständigt ointressant för de flesta utanför den inre kretsen. Att beröra andra är en gåva som inte särskilt många besitter. Ofta är den kopplad till upplevelser och erfarenheter som man inte bör önska sin nästa. Och det konstnärliga arbetet kräver fingertoppskänsla och en förmåga till gränsdragningar som ligger ljusår från den gränslöshet som predikas av självhjälpsprofeterna. Vad händer med dem som verkligen tror att allt är möjligt när det visar sig att ingen tar dem på allvar, trots att de har följt varje råd till punkt och pricka? Du är din egen lyckas smed, men bara till en viss gräns. Den gränsen dras av alla andra människor som när sina egna drömmar.

Och i kölvattnet av den individualisering som har ersatt det gemensamma projektet översvämmas vi av Twilight, Lost, The Event och Buffy och vampyrerna – filmer, böcker och tv-serier där det övernaturliga (eller snarare onaturliga) får ersätta historier som verkligen skulle kunna ifrågasätta det samhälle de flesta av oss ändå har accepterat att leva i. När människor – trots alla självhjälpsgurus och KBT-fantaster – inser att omständigheterna och inte de själva faktiskt styr deras liv, blir det lätt att fly till fantasifoster som får spela rollen av både ondska och godhet. I verkligheten finns inte plats för vare sig hjältar eller skurkar; vi är alla en del av samma grumliga soppa; för vissa går det bättre, för andra sämre. Somliga är lite mer goda, andra lite mer onda. Men oskulden har vi alla blivit av med. Visst kan vi drömma om en bättre värld, men problemet med paradiset är att det finns så många versioner av det. Din lösning är inte min, och för att inte komma i konflikt med varandra väljer vi att förlita oss på minsta motståndets lag. Bättre att tro på spöken än på köttfria måndagar, kärnkraft, bilfria städer eller ett samhälle där det inte är självklart att de som redan har skall få mycket mer än de som egentligen behöver. Barn är underbara, även om de också kan vara ruskigt elaka. De är människan sann och oförfalskad – full av godhet men också av den ondska som springer ur narcissismen. Barn ser orättvisor och ifrågasätter dem, även om de inte alltid förstår konsekvenserna av sina egna önskningar och handlingar. Den vuxne sätter gränser, både för sin godhet och sina mindre klädsamma sidor. Åtminstone den vuxne som är sin ålder mogen. Den vuxne vet att problemen vida överstiger möjligheterna att påverka den stora världen. I bästa fall orkar han eller hon verka i det lilla. Men inför barnet försöker vi allt som oftast gömma undan det vi själva inte orkar tänka på. Vi sätter barn till världen, men när de ställer frågor om denna värld som vi själva inte vet svaren på, säger vi alltsom oftast: "Tänk inte mer på det". Det är det kanske största sveket av alla, för det ifrågasätter det lilla barnets förmåga att förstå och ta till sig den värld hon lever i. Det är ingen mänsklig rättighet att sätta barn till världen, men det är en mänsklig skyldighet att försöka. Denna skyldighet skrivs sexualdriften, som ingen kommer undan även om den understundom tar sig perverterade uttryck. Bristen på svar från vuxenvärlden, bristen på det gamla samhällets sociala normer, traditioner och sammanhang, ger oss Twilight och Buffy – frågor och svar som förflyttats från den obegripliga verkligheten till en spelplan där det goda faktiskt ges möjlighet att besegra det onda. Det meningsösa, skoningslösa, hämningslösa; den råa egoismen i form av monster som givits både mänskliga och övernaturliga egenskaper. Ungdomarna i förorten söker svar på de självklara frågor som uppstår när samhället inte tycks ha plats för dem. När de upplever att mördare ges fri lejd att ta livet av just dem reagerar de naturligtvis med magkänslan – stenar och flaskor mot poliser som inte tycks skydda dem, utan snarare mördaren. Ett sådant samhälle vill ingen leva i. Det var dags att ta reda på den där förbaskade Sidvindaren.