I ett samhälle där allt har ett pris men ingenting ett värde, frodas enkla sanningar i den undervegetation som uppstår när hopplöshet och utanförskap kommer samman med den förgörande känslan av meningsförlust. När människor inte längre känner sig respekterade av det samhälle de lever i, flyr de snart in i dunkla föreställningar om ett ärorikt förflutet där deras förfäder utgjorde den inbillade spjutspetsen i klanen, stammen eller kungariket. Nedgången, den skylls så lätt på utbölingar och folkförrädare – fiender som inifrån har tagit över och ödelagt ett samhälle som aldrig har varit deras. Judar, romer, kommunister, kapitalister (och ack så många andra) – alla har de från tid till annan fått klä skott för att ha förstört livet för dem som blivit omsprungna av utvecklingen. Och utvecklingen är förvisso en ruskig historia. Den kullkastar människors tillvaro och tvingar dem till förändringar som de annars aldrig skulle göra. De flesta människor räds förändringar. Du vet vad du har men inte vad du får; bättre en fågel i handen än tio i skogen. Mister du en står det dig sällan tusen åter. De stora skiftesreformerna inom de svenska jordbruket för tvåhundra år sedan ökade produktiviteten och gjorde arbetet effektivare för väldigt många bönder. Men många klarade inte omställningen utan tvingades hanka sig fram som drängar och pigor. Andra flyttade till de växande industristäderna eller utvandrade till Amerika. Dessa förändringar innebar naturligtvis kval och umbäranden för många människor, men i det långa loppet skulle de visa sig vara avgörande för det välfärdssamhälle som växte fram under 1900- talet. Utvecklingen är skoningslös, och det paradoxala med den är att den ofta skapar lidande på kort sikt men välstånd i förlängningen. Idag är informationssamhället på väg att springa förbi stora grupper av människor som inte uppfyller dess krav på kreativa och välutbildade medborgare. Araberna uppfann förvisso nollan, och utan nollan inga datorer. Men att därför skylla allt ont på muslimerna är aningen långsökt. Stor sak i det, någons fel måste det vara.
James Herriot, alltså doktorn i arkeologi från Cambridge, visste uppenbarligen allt om hur muslimerna systematiskt nästlade sig in i det västerländska samhället för att ta över och förgöra det. Det var fredag och dagen efter Lucia. Herriot hade hållit sitt seminarium på Posthotellet på tisdagen. Jag undrade om han ännu var kvar i staden. Ett par hundringar i receptionen gav mig svar på frågan. Mr Herriot åt för närvarande lunch i Postbaren och önskade inte bli störd. "Hur ser han ut?" undrade jag och slängde fram ännu en hundring. "Beige Burberrykavaj", svarade killen bakom disken. "Ser ut som om han kom direkt från Downton Abbey." Han flinade, och jag tackade för hjälpen. Jag gillar folk som bara jobbar för valören på sedlarna. James Herriot var mycket riktigt lätt att hitta. Han satt ensam vid ett bord mitt i den nästan tomma lokalen och såg ut som en engelsk herreman från en svunnen tid. När han fick syn på mig sprack han upp i ett leende och utbrast: "Mr Donard! Vad trevligt att äntligen träffas! Jag har hört så mycket om er." Han reste sig, bugade lätt och sträckte fram handen. Jag avböjde och slog mig ned vid bordet. "Låt oss göra klart en sak från början", sade jag bryskt. "Jag vet inte vem du är, men jag vet att jag inte gillar dig." Jag spände ögonen i honom och väste: "Vad fan vill du mig?!" "Lugna er, mr Donard", sade James Herriot förmanande. "Vi är väl ändå civiliserade människor, inte busar från Bagdad." Återigen sprack han upp i ett avväpnande leende. Jag förstod att folk föll för hans charm. Herriot lutade sig tillbaka i stolen och drack försiktigt ur sitt vinglas. Han påminde om Higgins, den buttre husvärden i tv-serien Magnum från 80- talet som alltid låg i konflikt med Tom Sellecks huvudperson. "Mr Donard", började han till sist och lät plötsligt allvarlig. "Vad skulle ni säga om jag berättade att det finns en flicka som ännu lever, men som dör i natt – om inte…" Mitt ansikte föll samman, som om jag just hade dött. "Vad menar du?!" frågade jag upprört. "Ja, själv har jag inget med saken att skaffa", bedyrade Herriot. "Jag är bara en budbärare. Själv uppmanar jag aldrig till mord." Han sög på ordet 'aldrig', som för att övertyga sig själv. "Och jag har ombetts framföra till er ett förslag", fortsatte han och gjorde en konstpaus. Jag frågade ljudlöst, med tvärilska ögon. "Flickans liv mot ert", sade Herriot till sist. Han satte sig upp i stolen och slog ut med armarna. "Jag förstår att situationen sätter er i ett något prekärt läge. Men valet är ändå ert. Jag tvår mina händer." Han lutade sig tillbaka i stolen igen och höjde glaset till en morbid skål. "Jag är trots allt bara en budbärare."
James Herriot räckte mig en lapp som jag genast stoppade i plånboken. Jag reste mig och lämnade honom utan att ta farväl. I trappan ned mot Drottningtorget ringde telefonen. Det var Björk. Han hade mycket att berätta och undrade om jag kunde komma förbi. Det passade utmärkt eftersom jag befann mig fem minuter från Polishuset. Jag försvann nedför Stampgatan i riktning mot Folkungabron samtidigt som jag funderade över det ruskiga erbjudandet. Jag plockade fram lappen ur plånboken. Där stod inte mycket, bara ett telefonnummer, dagens datum och ett klockslag. Jag antog att den som hade skrivit lappen ville att jag skulle slå en signal vid elvatiden samma kväll. Jag korsade Fattighusån och Ullevigatan och snart befann jag mig på Björks kontor. Han skickade efter ett par koppar kaffe och spetsade min med en skvätt whisky som han hade i byrålådan. Han frågade inte ens. En sådan polare! Jag tog fram lappen och vi konstaterade snabbt att numret inte fanns registrerat någonstans. Vi skickade den till labbet för analys, även om vi inte hade några förhoppningar om att den som hade skrivit lappen hade lämnat några fingeravtryck eller andra spår. Jag slog mig ned framför Björks skrivbord och tog en rejäl klunk av det förstärkta kaffet. "Vet ni något om flickan i Rydbergs grav?" frågade jag. "Ingenting", svarade Björk uppgivet. "Hon är inte anmäld som försvunnen, och vi har skickat ut hennes bild till polismyndigheter, flyktingförläggningar och liknande över hela landet. Men ingen känner igen henne. Rättspatologen tror att hon är från forna Jugoslavien. Ja, det har visst något med tandlagningarna att göra." "Moldavien kanske", påpekade jag. "De där bessaraberna är stora på trafficking!" "Är de muslimer där?" undrade Björk och lät tveksam. "Tror du att någon bryr sig?!" utbrast jag. "Blatte som blatte – det räcker för hatets hantlangare." "Kanske det", muttrade Björk. "Men nu skall du få höra", fortsatte han och sken upp. "Vi plockade in de där killarna som din kompis körde ned i dammen i Slottsskogen. Ja, vi hade ju inget på dem egentligen, men befälet misstänkte att det var något lurt med det hela så han sparade deras namn och adresser." "Lysande!" sade jag och slog på lite mer whisky i kaffet. "Så vad hände?" "De var ett par riktiga tuffingar båda två", sade Björk och satte sig på skrivbordskanten. "Men vi lyckades knyta den ene till ett butiksrån för ett par månader sedan. Det var lyckligtvis den vekare av dem. Vi hotade med att sätta dit honom för rånet och han gick på det. Ja, vi har inga som helst bevis mot honom, men vi är rätt säkra på att han var en av gärningsmännen." Björk reste sig och gick mot dörren. " Kom här så skall du få se!"
Vi gick ett tiotal meter nedför korridoren innan Björk öppnade dörren till ett konferensrum. Ena väggen pryddes av en jättelik whiteboardtavla där all information om fallet fanns samlad i punkter som knöts samman med streck och pilar. Björk pekade på ett namn. "Karl 'Tjalle' Svensson", förklarade han. "Medlem i den rasistiska organisationen Sveriges enhet. Men också – och nu blir det intressant! – knuten till en knarkliga som vi har haft ögonen på det senaste året. Den leds av en märklig kvinna som mest ser ut som en lodis men som verkar vara jäkligt skarpsinnig." Björk höjde ett finger som han viftade med: "Och livsfarlig!" Han gick fram till fönstret och tittade ut över Ullevi medan han funderade. "Vi tror att hon är amerikanska", fortsatte han efter en liten stund. "Och att hon har band till kriminella grupper på USA:s östkust. Men vi kan inte bevisa något, och Interpol har inga uppgifter om henne. Jag tänkte att du kanske känner till henne. Hon är i din ålder." "Hur ser hon ut?" undrade jag. Björk plockade ned ett suddigt foto från ena hörnet av tavlan och lade det på bordet framför mig. Jag genomfors av en rysning. Bilden var förvisso oskarp, men jag hade inga problem med att känna igen kvinnan på cykel som jag hade stött på i Slottsskogen dagen innan. Och plötsligt föll allting på plats – jag hade verkligen känt den kvinnan, i en annan tid, på en helt annan plats. Det var för sjutton Budds flickvän – Sidvindarens kvinna! Hon hade mycket riktigt varit grann i sin ungdom. Jag berättade för Björk, som bara nickade. "Jag tänkte att det var något sådant", utbrast han. "Vad är oddset på att numret på lappen du fick går till den där kvinnan?" Han pekade på bilden. "Inte mycket mer än pengarna tillbaka", konstaterade jag syrligt. Det knackade på dörren. "Ja?!" undrade Björk uppfordrande. Dörren gick upp och en kvinnlig polisassistent uppenbarade sig i öppningen. "Jag kommer från labbet", sade hon försynt. "De har hittat ett fingeravtryck på den där lappen. Det matchar en kille i registret." Björk ryckte till och jag var på fötter nästan utan att resa mig. "Vad säger du?!" utbrast vi båda i mun på varandra. Vi skyndade ut i korridoren och bort till en dator där polisassistenten hade slagit upp registret över fingeravtryck. Hon pekade på skärmen. "Bengt Karlsson", förklarade hon. "En harmlös lodis som vi har tagit några gånger för olovlig körning och ringa narkotikabrott." "Vad fan…!" utbrast jag samtidigt som hakan rasade ned ett par centimeter. "Känner du honom?" undrade Björk. "Jag vet vem han är", svarade jag. "Han gör inte en fluga förnär." "I de lugnaste vattnen…" började Björk. Jag var redan på väg nedför korridoren. "Jag ringer dig så fort jag vet något", ropade jag över axeln. Jag kom ut på Ernst Fontells plats där jag stannade till och tände en cigarett. Bengt Karlsson, tänkte jag. Kränkte Bengt. Vad gjorde han i en sådan här ruskig historia? Jag gick Smålandsgatan upp till Heden. Klockorna i Kristi Konungens kyrka ringde ut ett bröllop eller en begravning. Det hade börjat snöa igen. Jag tände ännu en cigarett och fortsatte mot Aschebergsgatan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar