Pojkarna pratade hela natten. Micke, som hette Rask i efternamn, hade fått en dusch och ett par nya byxor. Tjalle Svensson var fortfarande skakad efter det uppslitande mötet med Moltke på krogen i Skatås. De skyllde allt på Beth, och bekräftade polisens misstankar om att hon hade lett en knarkliga där de själva blott var obetydliga springpojkar. Kommissarie Björk ville nog göra dem till lite mer än så. De unga herrarna kunde även intyga att Beth hatade muslimer. Hon påstod att den man som var far till hennes sjuåriga dotter hade drogat och våldtagit henne i en svarttaxi. Han kom från Jemen och luktade kamel. När folk frågade henne om varför hon hade kontakt med mannen ifråga och dessutom lät honom träffa deras dotter, snäste hon av dem med att hans familj skulle ta livet av henne annars. Detta förbryllade dem som visste att Beth inte var någon rädd liten gumma. Om hon verkligen kände sig hotad skulle hon nog genast se till att ha ihjäl dem som hotade henne. Dessutom viskades det bakom ryggen på henne att pappan till Layla egentligen kom från Armenien och inte alls var muslim. Ingen förstod att alltihop egentligen var ett spel. Ingen, förutom James Herriot, som Beth såg som en viktig allierad i såväl kampen mot islam som den omfattande kriminella verksamhet som skulle finansiera striden. Arkeologen från Cambridge vårdades på Sahlgrenska sjukhuset för sin skottskada i vaden, och han pratade mer än gärna med utredarna. Alla inblandade hade ett förståeligt intresse av att distansera sig från den döda matronan. Beth själv vilade i ett kylfack på bårhuset en bit därifrån – en passande plats för en iskall kvinna.
*
"Donard!" utbrast James Herriot när jag öppnade dörren till hans välbevakade rum på sjukhuset. "Vilken trevlig överraskning." "Jag sket i blommorna", sade jag bistert och drog fram en stol och satte mig bredvid sängen. Herriot såg på mig med en blick som sprudlade av äkta eller spelad nyfikenhet. "Jag bryr mig inte om vad du och polisen pratar om", började jag. Herriot skrattade och viftade bort ämnet som om det var fullständigt ointressant. "Men jag undrar varför ni blandade in mig. Var det Beths idé?" James Herriot låtsades fundera. "Vem tror du fanns i Beths hjärta i alla år?" undrade han efter en liten stund. Jag tittade förbryllat på honom. "Hur skulle jag kunna veta det? Budd är den ende jag känner till." "Men käre vän", skrockade Herriot. "Var inte så tröttsamt fantasilös. Budd och Beth? Rena skämtet! Tror du verkligen att hon ville hänga med den idioten?" James Herriot skrattade åt min okunskap. "I vår herres hage finns mångahanda djur", fortsatte han. "Och Donard älskar alla – alla utom ett." Jag tittade oförstående på honom. "Det är vad Beth brukade säga", förklarade Herriot. "Det var dig hon älskade", fortsatte han. "Budd var bara ett sätt att komma nära dig." Jag blev alldeles skakig och kände hur svetten bröt fram i pannan. "Du krossade hennes hjärta", konstaterade Herriot. "Det gjorde henne bitter." "Men jag hade ingen aning om vad hon kände", utbrast jag. Det var helt sant; det hade jag verkligen inte. "Var det så ända från början?" undrade jag. James Herriot tycktes veta en hel del om Beths känsloliv. "Hon älskade bara dig", svarade han och justerade sängen så att han kunde sitta upp ordentligt. "Barnet hon fick med Budd", fortsatte han när han hade satt sig tillrätta. "Det var inte ditt, och därför kunde hon aldrig älska det." Han slog ut med armarna: "Om nu Beth alls kunde älska en annan människa…"
Jag slogs av en tanke som gjorde mig illamående. "Vet du om hon tog livet av barnet?" frågade jag nästan viskande. James Herriot tittade bort mot den stängda dörren bakom vilken det stod en polisman dygnet runt. "Vem vet vad en kvinna som Beth kan göra?" svarade han tankfullt. Han grimaserade och gjorde frågande miner med ansiktet. Jag tänkte att han en gång i tiden säkert hade närt drömmen att stå på scen. "Jag vet faktiskt inte", sade han till sist. "Men det skulle inte förvåna mig." "Och Budd?" undrade jag bistert. "Honom slog hon ihjäl när du försvann", konstaterade Herriot lakoniskt. "Han var bara i vägen när du inte längre fanns där." Jag ryste till. Hade Beth i själva verket mördat min familj? Var det hon och inte organisationen som hade förföljt mig i alla dessa år? James Herriot avbröt mina funderingar. "Jag vet vad du tänker", sade han inkännande – som om han ville visa sitt deltagande inför de känslor som han antog just nu höll på att slita sönder mig. Han var förvisso en bra skådespelare. Sedan lät han bilan falla: "Beth kan mycket väl ha mördat din familj. Hon var inte den typen som lät någon stå i vägen för vad hon ville ha." Återigen tittade han bort mot den välbevakade dörren. "Men ärligt talat vet jag inte. Beth sade det aldrig rakt ut." James Herriot suckade, men inombords tog hans mörka hjärta säkert glädjeskutt. Han visste att han hade givit mig frågor som skulle plåga mig livet ut eftersom de aldrig skulle få några svar.
"Men hatet mot muslimer", frågade jag efter en stunds tystnad. "Varifrån kom det?" "Vissa av oss måste hata för att bli älskade", svarade James Herriot filosofiskt och ryckte på axlarna. "Beth kände sig alltid undanskuffad och oälskad", fortsatte han. "Som så många andra idag. Människan blir människa först i mötet med den andre, i det gemensamma projekt där båda deltar. När samhället inte längre erbjuder sådana projekt kommer den enskilde att söka den gemenskapen med andra som hon känner samhörighet med. Vi får en värld bestående av mängder av små, konkurrerande grupper som alla slåss för just sina upplevda behov och önskningar. Då gäller det att definiera sig mot alla andra. Och då blir hatet det kraftfullaste vapnet i arsenalen. Beth såg många fördelar med hatet. Hon kunde känna det själv, och hon förstod vilka starka band det kan skapa mellan likasinnade. Men hon var smart och begrep att hatet också går att tjäna pengar på." James Herriot skrattade åt vår okunskap. "Fattar ni ingenting?" utbrast han retoriskt. "Allt var bara ett spel! Även morden på flickorna. Beth förstod att sådana 'hatbrott' skulle skapa ett våldsamt raseri bland invandrargrupperna. Särskilt då de muslimska. Och detta raseri skulle vändas mot samhället och dess representanter, framför allt polisen. Kriminella grupperingar skulle plötsligt bli folkhjältar när de själva engagerade sig i jakten på potentiella gärningsmän. Etniska konflikter skulle lamslå staden i veckor. Och i kulisserna kunde Beth ta över marknader som tillfälligt övergivits av brottssyndikaten, som ju var fullt upptagna med kampen mot de mordiska svennarna. Lysande!" James Herriot visste att jag kokade inombords. Han gjorde en urskuldande gest, lutade sig mot sängryggen och avslutade: "Skyll inte på mig, jag skrev inte reglerna – jag spelar bara med!" "Jag vet", sade jag och tryckte reglaget i botten så att sängen rätades ut och Herriot slog huvudet i instrumentpanelen. "Du är bara en budbärare."
*
James Herriot hörde till den värsta sorten, tänkte jag när jag traskade nedför Per Dubbsgatan. En människa som ser maskorna i samhällsväven, men som i stället för att försöka laga dem väljer att töja ut dem ännu mer för sin egen vinnings skull. Vi lever i ett samhälle där varje människa är på väg att göras till en ö – vi förutsätts självständigt fatta beslut om allt från vilka mejeriprodukter som är minst skadliga för miljön, till vilka vägar vi vill betala för att trafikera. Trängselskatten påstås idag vara ett nödvändigt ont för att finansiera viktiga investeringar i infrastrukturen. Konstigt då att sådana tankar lös med sin frånvaro när man byggde Älvsborgsbron och Tingstadstunneln, och slet sönder Göteborg med väldiga trafikleder för fyrtiofem år sedan. Likaså tvingas Västtrafik höja taxorna rejält de närmaste åren – av det famösa skälet att resandet kommer att explodera! Men ett funktionellt transportnät och en fungerande kollektivtrafik är en angelägenhet för hela samhället, inte blott för dem som trafikerar en viss väg eller reser med en särskild buss vid ett givet tillfälle. Varför skall de villaägare som själva tvingas finansiera vägarna till sitt område tillåta trafik från obehöriga på dessa vägar? Snart ser vi slutna områden växa upp utanför våra städer, skyddade av höga murar och säkerhetsvakter. Obehöriga äga ej tillträde. Här bor vår grupp, håll dig till din egen. Ayn Rand dansar polka i sin grav. Det går knappt en dag utan att nyheterna avslöjar företag som med ohederliga eller ibland olagliga metoder lurar på människor varor och tjänster som de egentligen inte vill ha. Den typ av telefontrakasserier som många av oss dagligen utsätts för var otänkbar för trettio år sedan. Men idag lever vi i Stenbecksamhället – en plats där det har blivit en dygd att tjäna pengar på snart sagt vilket sätt som helst. Blott storleken på plånboken avgör om du är framgångsrik; inte höga principer eller moraliska överväganden. Medmänsklighet göre sig icke besvär. Bortsett då möjligen för en pliktskyldig hundralapp till Rädda Barnen en gång i månaden. Mitt val, mitt ansvar. Lämna resten ifred, jag betalar för min egen väg. Min egen doktor. Min egen snut. Min egen domare. Min egen begravning.
Varje människa är en ö, lyder den nya versionen av John Donnes berömda predikan. Hel och fullständig i sig själv. Och den slutar förmodligen: Varje människas död stärker mig, för mänskligheten håller mig tillbaka. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar alltid för någon annan. Se där, ledmotivet till en värld där du gör bäst i att lura din nästa innan hon lurar dig! Idag skrattar vi åt paroller som: En annan värld är möjlig! Vi förknippar dem med misslyckade marxistiska projekt, fruktansvärda övergrepp och orimliga föreställningar om vad det är att vara människa. Mycket av detta är sant. Men det är lika sant att motsatsen är minst lika orimlig. Också Ayn Rand sade, på sitt sätt, att en annan värld är möjlig. Men faktum är att hennes värld är lika omöjlig som någonsin det kommunistiska projektet. När Centerpartiets idégrupp presenterar ett förslag till nytt partiprogram, målar man upp en bild av framtidens människa som en nymornad homo economicus – autonom och rationell i sina val och beslut, och opåverkad av alla andras. "Freedom's just another word for nothing left to lose", skrev Kris Kristofferson i sin kanske mest kända låt. Just så är det. Verklig frihet är inte att i varje stund kunna göra precis vad man vill just då. Därtill är människor alltför beroende av förutsägbara strukturer och regelbundna vanor. Frihet är inte heller rätten – eller skyldigheten – att leva gott på bekostnad av andra. Frihet är att få ta ansvar för sitt liv och sina relationer till andra, främst då sina barn, i ett samhälle som garanterar tillgänglighet till ett antal gemensamma (och solidariskt finansierade) funktioner – vård, skola, omsorg, vägar, bussar, spårvagnar, bibliotek, badhus, brandkår och polis, för att nämna några. Människor utvecklas till fria och självständiga individer tillsammans med andra – inte i konkurrens med dem.
*
Till allas vår förvåning hade Moltke faktiskt anförvanter. De bodde någonstans i Bergslagen, och där ville de att han skulle jordas. Så fick de naturligtvis bli, även om de flesta som ville av hans vänner i Göteborg inte hade möjlighet att delta i begravningsakten. I stället samlades vi på Solrosen där vi drack gravöl och mindes denne jätte i bekantskapskretsen. "I morgon blir vi av med Herriot", sade kommissarie Björk och höjde glaset till en skål. Jag och Bengt mötte hans med våra egna i ett härligt klirrande. "Jaså", sade jag nyfiket. "Vad skall hända med honom, då?" "Engelsmännen vill ha honom utlämnad", förklarade Björk. "De vill ställa honom inför rätta för terrorbrott – mot muslimer!" "Det var som fan!" utbrast jag. "Det finns alltså en rättvisa." Jag tecknade till min vän bakom baren efter påfyllning. "Men morden på flickorna, då?" undrade jag när jag hade fått kontakt med barmannen. "Vem ska straffas för dem?" Björk suckade. "Vi kan inte binda någon annan än Beth till dem", konstaterade han. "Och jag tror faktiskt att det var hon som begick dem. Pojkarna och Herriot verkar tuffa på ytan, men de är inte kapabla till sådana grymheter." Jag nickade instämmande: "Du har nog rätt." Vi skålade igen så fort den nya rundan stod på bordet. Bengt vände sig om för att tala med en bekant. Jag skrattade för mig själv när jag snart hörde honom lägga ut texten om alla som hade svikit honom genom åren. Kränkte Bengt! Det är en annan konsekvens av ett samhälle där varje människa är en ö, tänkte jag. Kränkningen. När jag själv utgör gränsen för mitt universum, och alla andra utanför, inom sina egna gränser, är potentiella fiender – då måste jag naturligtvis i varje stund skydda den gränsen mot alla kränkningar. "Äkta eller upplevda", muttrade jag för mig själv. "De flesta kan inte skilja dem åt." "Vad sade du?" undrade Björk. "Tänk inte på det", svarade jag avvärjande. Vi tömde glasen och jag tittade på Björk: "En till?" Han tänkte efter en liten stund, slets förmodligen mellan den momentana och den strukturella friheten. Stor sak i det, ibland har vi rätt att bara tänka på oss själva. "Tja, det är ju faktiskt jul", sade han till sist och skrattade. Jag beställde en omgång och tänkte att jag trots allt var lyckligt lottad. Jag var omgiven av underbara vänner. Äkta vänner, inte en massa beräknande, känslokalla robotar. Vi skålade till Pogues, och jag tänkte att julen trots allt är en härlig tid. Och där slutar historien – i glada vänners lag, på en av Göteborgs trevligaste krogar. Men hur var det egentligen med den där tomten, tänker ni – han som plötsligt stod där mitt i sovrummet på Lucianatten, iförd kortbyxor, blå täckjacka och en illgul mössa med tofs? Ni får ursäkta, men det är en hemlighet som jag tänker behålla för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar