12: Epilog

Pojkarna pratade hela natten. Micke, som hette Rask i efternamn, hade fått en dusch och ett par nya byxor. Tjalle Svensson var fortfarande skakad efter det uppslitande mötet med Moltke på krogen i Skatås. De skyllde allt på Beth, och bekräftade polisens misstankar om att hon hade lett en knarkliga där de själva blott var obetydliga springpojkar. Kommissarie Björk ville nog göra dem till lite mer än så. De unga herrarna kunde även intyga att Beth hatade muslimer. Hon påstod att den man som var far till hennes sjuåriga dotter hade drogat och våldtagit henne i en svarttaxi. Han kom från Jemen och luktade kamel. När folk frågade henne om varför hon hade kontakt med mannen ifråga och dessutom lät honom träffa deras dotter, snäste hon av dem med att hans familj skulle ta livet av henne annars. Detta förbryllade dem som visste att Beth inte var någon rädd liten gumma. Om hon verkligen kände sig hotad skulle hon nog genast se till att ha ihjäl dem som hotade henne. Dessutom viskades det bakom ryggen på henne att pappan till Layla egentligen kom från Armenien och inte alls var muslim. Ingen förstod att alltihop egentligen var ett spel. Ingen, förutom James Herriot, som Beth såg som en viktig allierad i såväl kampen mot islam som den omfattande kriminella verksamhet som skulle finansiera striden. Arkeologen från Cambridge vårdades på Sahlgrenska sjukhuset för sin skottskada i vaden, och han pratade mer än gärna med utredarna. Alla inblandade hade ett förståeligt intresse av att distansera sig från den döda matronan. Beth själv vilade i ett kylfack på bårhuset en bit därifrån – en passande plats för en iskall kvinna.

                                                                           *

"Donard!" utbrast James Herriot när jag öppnade dörren till hans välbevakade rum på sjukhuset. "Vilken trevlig överraskning." "Jag sket i blommorna", sade jag bistert och drog fram en stol och satte mig bredvid sängen. Herriot såg på mig med en blick som sprudlade av äkta eller spelad nyfikenhet. "Jag bryr mig inte om vad du och polisen pratar om", började jag. Herriot skrattade och viftade bort ämnet som om det var fullständigt ointressant. "Men jag undrar varför ni blandade in mig. Var det Beths idé?" James Herriot låtsades fundera. "Vem tror du fanns i Beths hjärta i alla år?" undrade han efter en liten stund. Jag tittade förbryllat på honom. "Hur skulle jag kunna veta det? Budd är den ende jag känner till." "Men käre vän", skrockade Herriot. "Var inte så tröttsamt fantasilös. Budd och Beth? Rena skämtet! Tror du verkligen att hon ville hänga med den idioten?" James Herriot skrattade åt min okunskap. "I vår herres hage finns mångahanda djur", fortsatte han. "Och Donard älskar alla – alla utom ett." Jag tittade oförstående på honom. "Det är vad Beth brukade säga", förklarade Herriot. "Det var dig hon älskade", fortsatte han. "Budd var bara ett sätt att komma nära dig." Jag blev alldeles skakig och kände hur svetten bröt fram i pannan. "Du krossade hennes hjärta", konstaterade Herriot. "Det gjorde henne bitter." "Men jag hade ingen aning om vad hon kände", utbrast jag. Det var helt sant; det hade jag verkligen inte. "Var det så ända från början?" undrade jag. James Herriot tycktes veta en hel del om Beths känsloliv. "Hon älskade bara dig", svarade han och justerade sängen så att han kunde sitta upp ordentligt. "Barnet hon fick med Budd", fortsatte han när han hade satt sig tillrätta. "Det var inte ditt, och därför kunde hon aldrig älska det." Han slog ut med armarna: "Om nu Beth alls kunde älska en annan människa…"

Jag slogs av en tanke som gjorde mig illamående. "Vet du om hon tog livet av barnet?" frågade jag nästan viskande. James Herriot tittade bort mot den stängda dörren bakom vilken det stod en polisman dygnet runt. "Vem vet vad en kvinna som Beth kan göra?" svarade han tankfullt. Han grimaserade och gjorde frågande miner med ansiktet. Jag tänkte att han en gång i tiden säkert hade närt drömmen att stå på scen. "Jag vet faktiskt inte", sade han till sist. "Men det skulle inte förvåna mig." "Och Budd?" undrade jag bistert. "Honom slog hon ihjäl när du försvann", konstaterade Herriot lakoniskt. "Han var bara i vägen när du inte längre fanns där." Jag ryste till. Hade Beth i själva verket mördat min familj? Var det hon och inte organisationen som hade förföljt mig i alla dessa år? James Herriot avbröt mina funderingar. "Jag vet vad du tänker", sade han inkännande – som om han ville visa sitt deltagande inför de känslor som han antog just nu höll på att slita sönder mig. Han var förvisso en bra skådespelare. Sedan lät han bilan falla: "Beth kan mycket väl ha mördat din familj. Hon var inte den typen som lät någon stå i vägen för vad hon ville ha." Återigen tittade han bort mot den välbevakade dörren. "Men ärligt talat vet jag inte. Beth sade det aldrig rakt ut." James Herriot suckade, men inombords tog hans mörka hjärta säkert glädjeskutt. Han visste att han hade givit mig frågor som skulle plåga mig livet ut eftersom de aldrig skulle få några svar.

"Men hatet mot muslimer", frågade jag efter en stunds tystnad. "Varifrån kom det?" "Vissa av oss måste hata för att bli älskade", svarade James Herriot filosofiskt och ryckte på axlarna. "Beth kände sig alltid undanskuffad och oälskad", fortsatte han. "Som så många andra idag. Människan blir människa först i mötet med den andre, i det gemensamma projekt där båda deltar. När samhället inte längre erbjuder sådana projekt kommer den enskilde att söka den gemenskapen med andra som hon känner samhörighet med. Vi får en värld bestående av mängder av små, konkurrerande grupper som alla slåss för just sina upplevda behov och önskningar. Då gäller det att definiera sig mot alla andra. Och då blir hatet det kraftfullaste vapnet i arsenalen. Beth såg många fördelar med hatet. Hon kunde känna det själv, och hon förstod vilka starka band det kan skapa mellan likasinnade. Men hon var smart och begrep att hatet också går att tjäna pengar på." James Herriot skrattade åt vår okunskap. "Fattar ni ingenting?" utbrast han retoriskt. "Allt var bara ett spel! Även morden på flickorna. Beth förstod att sådana 'hatbrott' skulle skapa ett våldsamt raseri bland invandrargrupperna. Särskilt då de muslimska. Och detta raseri skulle vändas mot samhället och dess representanter, framför allt polisen. Kriminella grupperingar skulle plötsligt bli folkhjältar när de själva engagerade sig i jakten på potentiella gärningsmän. Etniska konflikter skulle lamslå staden i veckor. Och i kulisserna kunde Beth ta över marknader som tillfälligt övergivits av brottssyndikaten, som ju var fullt upptagna med kampen mot de mordiska svennarna. Lysande!" James Herriot visste att jag kokade inombords. Han gjorde en urskuldande gest, lutade sig mot sängryggen och avslutade: "Skyll inte på mig, jag skrev inte reglerna – jag spelar bara med!" "Jag vet", sade jag och tryckte reglaget i botten så att sängen rätades ut och Herriot slog huvudet i instrumentpanelen. "Du är bara en budbärare."

                                                                           *

James Herriot hörde till den värsta sorten, tänkte jag när jag traskade nedför Per Dubbsgatan. En människa som ser maskorna i samhällsväven, men som i stället för att försöka laga dem väljer att töja ut dem ännu mer för sin egen vinnings skull. Vi lever i ett samhälle där varje människa är på väg att göras till en ö – vi förutsätts självständigt fatta beslut om allt från vilka mejeriprodukter som är minst skadliga för miljön, till vilka vägar vi vill betala för att trafikera. Trängselskatten påstås idag vara ett nödvändigt ont för att finansiera viktiga investeringar i infrastrukturen. Konstigt då att sådana tankar lös med sin frånvaro när man byggde Älvsborgsbron och Tingstadstunneln, och slet sönder Göteborg med väldiga trafikleder för fyrtiofem år sedan. Likaså tvingas Västtrafik höja taxorna rejält de närmaste åren – av det famösa skälet att resandet kommer att explodera! Men ett funktionellt transportnät och en fungerande kollektivtrafik är en angelägenhet för hela samhället, inte blott för dem som trafikerar en viss väg eller reser med en särskild buss vid ett givet tillfälle. Varför skall de villaägare som själva tvingas finansiera vägarna till sitt område tillåta trafik från obehöriga på dessa vägar? Snart ser vi slutna områden växa upp utanför våra städer, skyddade av höga murar och säkerhetsvakter. Obehöriga äga ej tillträde. Här bor vår grupp, håll dig till din egen. Ayn Rand dansar polka i sin grav. Det går knappt en dag utan att nyheterna avslöjar företag som med ohederliga eller ibland olagliga metoder lurar på människor varor och tjänster som de egentligen inte vill ha. Den typ av telefontrakasserier som många av oss dagligen utsätts för var otänkbar för trettio år sedan. Men idag lever vi i Stenbecksamhället – en plats där det har blivit en dygd att tjäna pengar på snart sagt vilket sätt som helst. Blott storleken på plånboken avgör om du är framgångsrik; inte höga principer eller moraliska överväganden. Medmänsklighet göre sig icke besvär. Bortsett då möjligen för en pliktskyldig hundralapp till Rädda Barnen en gång i månaden. Mitt val, mitt ansvar. Lämna resten ifred, jag betalar för min egen väg. Min egen doktor. Min egen snut. Min egen domare. Min egen begravning.

Varje människa är en ö, lyder den nya versionen av John Donnes berömda predikan. Hel och fullständig i sig själv. Och den slutar förmodligen: Varje människas död stärker mig, för mänskligheten håller mig tillbaka. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar alltid för någon annan. Se där, ledmotivet till en värld där du gör bäst i att lura din nästa innan hon lurar dig! Idag skrattar vi åt paroller som: En annan värld är möjlig! Vi förknippar dem med misslyckade marxistiska projekt, fruktansvärda övergrepp och orimliga föreställningar om vad det är att vara människa. Mycket av detta är sant. Men det är lika sant att motsatsen är minst lika orimlig. Också Ayn Rand sade, på sitt sätt, att en annan värld är möjlig. Men faktum är att hennes värld är lika omöjlig som någonsin det kommunistiska projektet. När Centerpartiets idégrupp presenterar ett förslag till nytt partiprogram, målar man upp en bild av framtidens människa som en nymornad homo economicus – autonom och rationell i sina val och beslut, och opåverkad av alla andras. "Freedom's just another word for nothing left to lose", skrev Kris Kristofferson i sin kanske mest kända låt. Just så är det. Verklig frihet är inte att i varje stund kunna göra precis vad man vill just då. Därtill är människor alltför beroende av förutsägbara strukturer och regelbundna vanor. Frihet är inte heller rätten – eller skyldigheten – att leva gott på bekostnad av andra. Frihet är att få ta ansvar för sitt liv och sina relationer till andra, främst då sina barn, i ett samhälle som garanterar tillgänglighet till ett antal gemensamma (och solidariskt finansierade) funktioner – vård, skola, omsorg, vägar, bussar, spårvagnar, bibliotek, badhus, brandkår och polis, för att nämna några. Människor utvecklas till fria och självständiga individer tillsammans med andra – inte i konkurrens med dem.

                                                                           *

Till allas vår förvåning hade Moltke faktiskt anförvanter. De bodde någonstans i Bergslagen, och där ville de att han skulle jordas. Så fick de naturligtvis bli, även om de flesta som ville av hans vänner i Göteborg inte hade möjlighet att delta i begravningsakten. I stället samlades vi på Solrosen där vi drack gravöl och mindes denne jätte i bekantskapskretsen. "I morgon blir vi av med Herriot", sade kommissarie Björk och höjde glaset till en skål. Jag och Bengt mötte hans med våra egna i ett härligt klirrande. "Jaså", sade jag nyfiket. "Vad skall hända med honom, då?" "Engelsmännen vill ha honom utlämnad", förklarade Björk. "De vill ställa honom inför rätta för terrorbrott – mot muslimer!" "Det var som fan!" utbrast jag. "Det finns alltså en rättvisa." Jag tecknade till min vän bakom baren efter påfyllning. "Men morden på flickorna, då?" undrade jag när jag hade fått kontakt med barmannen. "Vem ska straffas för dem?" Björk suckade. "Vi kan inte binda någon annan än Beth till dem", konstaterade han. "Och jag tror faktiskt att det var hon som begick dem. Pojkarna och Herriot verkar tuffa på ytan, men de är inte kapabla till sådana grymheter." Jag nickade instämmande: "Du har nog rätt." Vi skålade igen så fort den nya rundan stod på bordet. Bengt vände sig om för att tala med en bekant. Jag skrattade för mig själv när jag snart hörde honom lägga ut texten om alla som hade svikit honom genom åren. Kränkte Bengt! Det är en annan konsekvens av ett samhälle där varje människa är en ö, tänkte jag. Kränkningen. När jag själv utgör gränsen för mitt universum, och alla andra utanför, inom sina egna gränser, är potentiella fiender – då måste jag naturligtvis i varje stund skydda den gränsen mot alla kränkningar. "Äkta eller upplevda", muttrade jag för mig själv. "De flesta kan inte skilja dem åt." "Vad sade du?" undrade Björk. "Tänk inte på det", svarade jag avvärjande. Vi tömde glasen och jag tittade på Björk: "En till?" Han tänkte efter en liten stund, slets förmodligen mellan den momentana och den strukturella friheten. Stor sak i det, ibland har vi rätt att bara tänka på oss själva. "Tja, det är ju faktiskt jul", sade han till sist och skrattade. Jag beställde en omgång och tänkte att jag trots allt var lyckligt lottad. Jag var omgiven av underbara vänner. Äkta vänner, inte en massa beräknande, känslokalla robotar. Vi skålade till Pogues, och jag tänkte att julen trots allt är en härlig tid. Och där slutar historien – i glada vänners lag, på en av Göteborgs trevligaste krogar. Men hur var det egentligen med den där tomten, tänker ni – han som plötsligt stod där mitt i sovrummet på Lucianatten, iförd kortbyxor, blå täckjacka och en illgul mössa med tofs? Ni får ursäkta, men det är en hemlighet som jag tänker behålla för mig själv.

11: Hjältar i livet och döden

Jag stod på Arsenalsgatan och tittade ut över den snöklädda staden när jag kom att tänka på Ciceros klassiska ord: "Ingen dansar nykter om han inte är skvatt galen". Jag hade – som James Herriot, arkeologen (och muslimhataren) så riktigt hade påpekat – ett val: mitt liv mot flickans. Om jag lät bli att ringa telefonnumret på lappen skulle flickan dö och jag leva. Men allt var ett verk – det begrep jag nu – av en hämndlysten kvinna som levde kvar i en värld som gick under för tjugofem år sedan. Skulle hon verkligen döda sin egen dotter om jag inte erbjöd mitt liv i utbyte? Jag kunde mycket väl betrakta det hela som ett chicken race där allt handlade om vem som först skulle vika åt sidan. Vad skulle egentligen hända om jag inte ringde det där numret? Förmodligen ingenting. Vad jag inte förstod var varför Sidvindarens kvinna var ute efter mig. Vad hade jag någonsin gjort henne, eller Budd, för den delen? Budd var en hetsporre utan alltför många hästar i stallet. Men han var en lojal och pålitlig hantlangare som aldrig någonsin skulle ha vänt sig mot mig – den som tog honom under sina vingar och gav honom arbete i organisationen. Jag vet inte vad som hände med Budd efter det att jag tog till flykten. Kanske blev han också undanröjd av de snarstuckna italienarna som hade tagit makten över bossen. Men det var i så fall inget jag hade kunnat göra något åt.

Stor sak i det, nu stod jag här och tittade ut över staden, för ett ögonblick osäker på vad jag skulle göra. Det hade slutat snöa, och tusentals stjärnor glimrade på det mörka himlavalvet. Jag tänkte att jag bara kunde se en bråkdel av dem. Bakom dem som ögat uppfattade låg tusen och åter tusen miljarder andra stjärnor, lika stora och mäktiga som dem jag kunde se. En uppskattning säger att det finns lika många stjärnor i det observerbara universum som det finns celler i alla nu levande människor. Det är ett påstående som övergår allas vårt förstånd. Ibland kan man fråga sig vad vi har för nytta av sådan kunskap. Polstjärnan, den känner jag – den har i alla tider hjälpt sjöfarare genom okända vatten. Men tusentals polstjärnor som jag inte ens kan se? Det säger mig egentligen ingenting. En stjärna kan jag se, ett liv kan jag rädda. Men alla andra liv därute, dem jag hör och läser om – finns de om jag inte kan se dem, röra vid dem, känna lukten av dem? Jag tänkte på ett annat citat av Marcus Tullius Cicero: "Kunskapens rötter är bittra, men dess frukter är ljuva". Allt går att se, det gäller bara att förstå vad det är man letar efter. Dit kan vägen vara både lång och svår. En stjärna, ett liv – det kunde lika gärna vara triljarder. Ingen människa är en ö, vi är alla en del av helheten – av jorden, havet, luften, himlen, stjärnorna. En liten del, förvisso, men likväl omistlig. Som domprosten John Donne avslutade sin predikan: "Varje människas död förminskar mig, för jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig". Jag visste vad som måste göras; jag hade redan gjort mitt val. Nu behövde jag bara en sup och mitt skjutvapen.

                                                                           *

När jag hade utrustat mig med kniv, pistol och en plunta mot kölden, ringde jag Mustafa. Jag hade lovat att höra av mig när det var dags att göra upp med 'flickdödarna', som han kallade dem. Tre minuter senare tutade han utanför mitt fönster och jag rusade ned för trappan. Då ringde telefonen. Jag tänkte att Björk minsann hörde av sig i grevens tid, men ack vad jag bedrog mig – det var Moltke! "Du behöver en bössa till!" utbrast han när jag svarade. Moltke hade stött på Bengt utanför Vickis och fått höra hela historien. Nu tänkte han inte låta en sådan uppgörelse gå honom förbi. "Det tackar jag inte nej till!" svarade jag. Han hade helt rätt – jag behövde en Moltke vid min sida. "Vingården", frågade jag. "Vet du vilken krog det är?" "Oh ja", svarade Moltke som visste allt om sådana ting. "Den heter Skatås kök & bar numer. Den ligger bredvid Tempobutiken där man svänger upp till Skatås." "Gott!" sade jag. "Jag är där om tio minuter." "Jag med", svarade Moltke och tryckte bort mig. Mustafa var alldeles till sig när jag kom ned. "Nu vi ta dom jävlarna!" mullrade han och öppnade bagageluckan där han stolt förevisade mig en arsenal av pepparspray, knivar, knogjärn och ett basebollträ. Jag nickade förtjust, men bedyrade att Mustafa skulle fokusera på körningen och hålla sig i bakgrunden om det kom till våldsamheter. Jag ville inte ha några onödiga offer i form av aldrig så glada amatörer. Mustafa tittade indignerat på mig: "Va fan tro du? Jag är från Bagdad!" Vi satte oss i bilen och jag bad om ursäkt. Visst fick Mustafa slå ett slag för rättvisan med sitt basebollträ!

"Plattan i botten!" utbrast jag och vi susade nedför Kungshöjdsgatan. Tack vare snön var det lite trafik i staden, och snart var vi ute på Parkgatan. Mustafa körde smart och undvek Korsvägen. I stället tog han oss genom Gårda, och vi anslöt till Örgrytevägen utanför Focus. Jag försökte ringa Björk, men det var upptaget. Till sist kom jag fram och förklarade situationen för honom. "Helvete, Slieve!" brölade han. "Varför hör du aldrig av dig i tid?!" "Därför att jag aldrig har någon", svarade jag irriterat. "Jag är där om fem minuter. Kom så fort ni kan." Vi passerade banken på St Sigfrids plan och svängde in på Delsjövägen när jag plötsligt hörde ett fasligt oväsen bakom oss. Jag vände mig om och fick se en underbar syn – Moltke i sin väldiga rock, sin mössa med björnskinnsbräm och ett par goggles för ögonen ridande på en motorvelociped av märket Puch Dakota från 1968! Han svängde ned på gångstigen utmed bäckravinen och höll sedan jämna steg med oss. Mustafa gasade, det gjorde Moltke också. Mustafa gasade igen. Då drog Moltke värjan ur käppen, höjde den och sträckte ut armen, som om han ledde Lätta Brigadens anfall vid Balaklava. Och han gasade! Han tog rent av de tvära svängarna i viadukten under spårvägen vid Ekmanska sjukhuset utan att växla ned. En sådan härlig gammal stöt, tänkte jag. Det här kommer att gå bra.

Mustafa svängde av vid Tempobutiken och stannade runt hörnet på Vingårdsgatan, där den ena av krogens två entréer låg. Den andra vette ut mot Delsjövägen från en permanent glasveranda. Jag ringde Moltke. "Jag är utanför", svarade han barskt. "Ser du Svensson?" undrade jag. Moltke var den ende som hade träffat honom. "Det lilla krypet sitter i baren", konstaterade han glatt och tryckte bort mig. Han ställde sig mitt för verandan och skrämde livet ur Tjalle Svensson, som fick bråttom ut genom den andra dörren. "Tjänare Tjalle!" utbrast jag när dörren flög upp. Moltke viftade med värjan och bankade på verandadörren tills den vettskrämde krögaren släppte in honom. Jag föste Tjalle mot den lilla baren där Moltke väntade. Han stötte otåligt med svärdkäppen i golvet. Tjalle visste vad den käppen innehöll. "Jag ringer polisen om ni inte försvinner härifrån!" utbrast krögaren som stod och darrade bakom bardisken. "De är redan på väg", svarade jag lakoniskt. "Och de har säkert några frågor till dig också." "Jag vet inget", försökte den stackars saten och langade fram en flaska på Moltkes order. Vi tömde lugnt varsitt glas medan vi spände ögonen i Tjalle Svensson, som tryckte kroppen mot bardisken. "Prata, pojk!" sade Moltke till sist. "Jag vet inte vad ni snackar om!" bedyrade ynglingen. Moltke krossade glaset i sina väldiga handskar och lät resterna falla till golvet. "Prata, pojk!" röt han. "Var finns flickan?!" Jag daskade till Tjalle på hjässan och slog upp ett glas åt honom. "Tror du att det där med dammen är det värsta han kan hitta på?" undrade jag och pekade på Moltke. Pojken darrade. Jag räckte honom glaset.

"Här", sade jag kamratligt. "Ta en klunk och berätta var flickan finns. Annars blir det jobbigt. Min kompis är lite oberäknelig, som du vet." Moltke stötte med käppen i golvet. Tjalle Svensson tömde det väl tilltagna glaset i ett svep. "Det finns en stuga längst bort i Lisebergsbyn", började han till sist. "Nästan framme vid ridhuset. Där är Beth med flickan." Moltke drog värjan ur käppen och fingrade på eggen. "Hur många fler?" undrade han lugnt. Jag gav Tjalle ett nytt glas, som han raskt hällde i sig. "Beth", stammade han. "Och Micke, min kompis. Ja, han som var med i Slottsskogen. Kanske den där engelsmannen också." "Herriot?" undrade jag. "Jag vet inte vad han heter. Han ser ut som någon i Downton Abbey i alla fall." "Herriot", konstaterade jag. "Jag visste väl att han var en mordisk jävel." "Tänker hon verkligen döda flickan?" undrade Moltke. "Beth är galen", svarade Tjalle. "Hon kan göra vad som helst. Vi ville inte vara med på detta, men hon hotade med att sätta dit oss. Hon har en massa på oss, men vi har inget på henne. Det är vi som har gjort allt skitjobb." Tjalle Svensson sparkade bakut i bardisken: "Jävla fitta!" Jag tittade på Moltke. Han nickade. Vi hade fått reda på allt vi behövde. Moltke langade fram ett par handklovar och låste fast Tjalle vid fotstödet på bardisken. "Sitt bara stilla i båten", sade jag. "Polisen är här när som helst, du kommer ändå ingen vart." Jag stoppade hans mobiltelefon i fickan. Vem vet, kanske kunde ett sms från Tjalle lura Sidvindarens brud i fällan.

                                                                           *

När vi kom ut stod Mustafa där beväpnad till tänderna med en burk pepparspray i ena handen, basebollträet i den andra och en väldig Bowiekniv som hängde i en rem över axeln. "Nu vi dunka dom jävlarna!" utbrast han triumferande, och omfamnade både mig och Moltke. De två fann varandra genast. Fattas bara annat, tänkte jag och log för mig själv. Vi lämnade bilen och den lilla järnhästen från Dakota och försvann till fots bort mot den näraliggande Lisebergsbyn. Anläggningen håller öppet året runt, men några av stugorna renoverades tydligen under de mörkaste månaderna. Nedanför minigolfbanan sökte vi skydd bland träden, där vi rökte varsin cigarett. Jag lät pluntan gå laget runt till allas förtjusning. Sedan tog jag fram Tjalle Svenssons telefon och skickade följande sms till numret som stod på lappen som Herriot hade givit mig: "Bengt har golat! Deckaren vet allt. Ses bakom stugan om fem minuter." Jag tryckte på 'skicka', och minsann, stod där inte 'Bettan' på skärmen! Vi tog oss försiktigt genom dunklet i skogen tills vi kom fram till den lilla stugan ett par hundra meter därifrån. Beth stod och rökte på gaveln som vette mot ridhuset. Hon tittade oupphörligt på klockan. Det lös svagt i ett fönster på motstående sida. Jag bad de andra stanna kvar medan jag smög bort till fönstret. Jag lutade mig försiktigt fram och tittade in i stugan. James Herriot vankade nervöst fram och tillbaka samtidigt som han bet på naglarna. Han hade tagit av sig kavajen. I en billig fåtölj i ett hörn satt Tjalles kompis Micke och lekte med en revolver. Han hade fortfarande ett bandage i pannan där Moltke hade rispat honom. Till sist föll ögonen på en säng i andra hörnet där en flicka i sjuårsåldern föreföll sova tungt. De har förmodligen drogat henne, tänkte jag. Skjutvapnet gjorde mig obekväm. Det jämnade ut oddsen på ett tröttsamt sätt. Å andra sidan var den där Micke sannolikt ingen van krigare. Inte jämfört med mig och Moltke, i all fall. Han var nog en hetsporre. Som Budd. Jag smög tillbaka till de andra.

Viskande beslöt vi att Moltke skulle ta hand om Beth samtidigt som Mustafa slog in rutan på andra gaveln för att distrahera Micke och Herriot. Själv skulle jag försöka ta mig in i stugan och få tag i flickan. "Har du någon mer pepparspray?" frågade jag Mustafa, som stolt langade fram en burk ur fickan. Vi skildes åt, intog våra positioner och två minuter senare skickade jag ett sms till mina vapenbröder. Det var signalen. Jag hörde båda telefonerna pipa. Det gjorde även Beth, som raskt vände sig om bara för att mötas av Moltkes värja. Moltke gav henne en försvarlig reva i armen varefter han sparkade till henne så att hon rullade ned för en liten slänt där hon blev liggande. Samtidigt krossade Mustafa rutan på andra sidan med sitt basebollträ. James Herriot ryckte till och gjorde i byxan, och Micke flög upp ur fåtöljen så raskt att han tappade revolvern. Ett skott brann av som träffade Herriot i vaden så att sprätten från Cambridge blev liggande på golvet. Han skrek passande nog som en övertrött unge på Liseberg. Själv sparkade jag upp dörren och sprutade pepparspray i ansiktet på den stackars Micke som inte visste vart han skulle ta vägen. Jag tog flickan i mina armar och försvann bort mot parkeringen. Sirenerna sade mig att Björk inte var långt borta. "Du igen?!" hörde jag Moltke ryta bakom mig när han fick se Micke i stugan. Snart låg även den stackaren på golvet med solkade byxor. Björk klev just ur bilen när jag nådde fram till parkeringen. Vi lämnade flickan hos den kvinnliga polisassistenten som hade gjort sådana stordåd för utredningen. Sedan skyndade vi tillbaka till stugan. Moltke stod lutad över den vettskrämde Micke och lekte med värjan. Herriot skrek som en skållad gris. Det luktade skit om dem båda. Vi drog på munnen allihop. "Vad är Beth?" frågade jag Moltke till sist. "Hon ligger nedanför backen på baksidan", svarade han och satte värjspetsen mot bröstet på Micke. Mängden i byxan fick sällskap av lite till. Ett par uniformer dök upp och förde bort de stukade skurkarna. Jag, Björk och Moltke försvann runt knuten för att ta hand om kvinnan bakom allt.

"Hon ligger därnere", sade Moltke och pekade utför slänten med värjan. Vi tittade ned, men där fanns ingen Beth. Det prasslade i buskarna, och vi såg en skugga försvinna i riktning mot Tempobutiken. "Satan!" skrek Moltke. Vi flåsade efter i mörkret. Nere vid butiken stötte Beth på en cyklist. Hon sparkade honom av cykeln och kastade sig upp i sadeln. Och cykla, det kunde hon minsann! Hon trampade dödsföraktande över Delsjövägen och försvann ned i bäckravinen i riktning mot centrum. Moltke äntrade sin Puch Dakota och gav sig ut på vägen för att genskjuta henne. Längst upp i backen skymtade vi en radiobil med blåljusen på. En halvminut senare satt vi i bilen på väg efter Beth och Moltke. Beth cyklade som en dåre, men inte ens Lance Armstrong på poppers kunde slå Moltkes vältrimmade Dakota. Han svängde in på Birkagatan, tog vänster nedför en gångstig, och sedan höger, utmed bäcken, i riktning mot Beth. De möttes utanför Kärralundsskolan. Moltke höjde värjan och gränslade järnhästen. Nu var han verkligen en av de tappra sexhundra som red in i dödskuggans dal och gapet på de ryska kanonerna vid Balaklava. Beth trampade på allt vad hon kunde. Plötsligt fick hon fram en revolver. När Moltke bara var ett par meter från henne fällde hon honom med ett skott i bröstet. Moltke ryckte till, men lyckades slira in med järnhästen i Beth så att cykeln vek sig under henne och hon försvann ned i Delsjöbäcken. Plaskvåt reste hon sig upp. Hon hade fortfarande revolvern i sin hand. Nu riktade hon vapnet mot den döende Moltke, som dock inte hade några planer på att lämna denna jord utan sällskap. Han fick fram sin gamla Sig Sauer från första världskriget och fällde Beth för alltid med ett skott mellan ögonen. Hon stöp genast och blev liggande med ansiktet nedåt i bäcken.

Vi stannade med radiobilen på vändplatsen nedanför skolan. Björk skickade efter en ambulans och jag rusade bort till den fallne Moltke. Han grymtade och stönade, och det kom lite blod ur munnen. Jag satte mig bredvid honom och lade hans huvud i min famn. "Donard…" började han, men avbröts av fruktansvärda rosslingar. Han gjorde ett sista försök: "Tack gode gud – jag dör som jag har levat!" Sedan sjönk den väldiga kroppen samman i en sista utandning. Jag kände mig som Horatius med den döde Hamlets huvud i mina händer: "Där brast ett ädelt hjärta!" mumlade jag. "Dyre prins, god natt. Må änglaskaror sjunga dig till ro." Björk närmade sig bakom mig. Jag reste mig upp och räckte honom Moltkes pistol. Han vinkade avvärjande. Jag tänkte på scenen i Band of brothers där en tysk kontingent kapitulerar för det 506. fallskärmsregementet. Den tyske förbandschefen räcker den amerikanske befälhavaren sin pistol. Amerikanen säger respektfullt: "Colonel, you may keep your sidearm." En liten gest som rymmer så mycket – värdighet, förlåtelse, kanske rent av fröet till försoning. Jag stoppade pistolen i fickan. Den skulle jag vårda ömt. Snart var den vackra bäckravinen full av tekniker och uniformerade poliser vars jobb det var att exakt bestämma det som alla redan visste hade hänt. Lagen har sin gång; så måste det vara. Jag tog av mig rocken och lade den över Moltke. En sådan jätte i livet skulle ingen se förminskad av dödens ynkedom. Det hade börjat snöa igen. Vi satte oss i bilen och for därifrån. Sju års olycka hade varat i tre dagar. Det var fortfarande allt för länge.

10: En lyckad kränkning

Bengt Karlsson var på många sätt en tragisk figur. I sin ungdom läste han medicin och spåddes en lysande framtid som neurokirurg. Men Bengt gillade flaskan, brunt och grönt, koks, pulver och alla slags piller han kunde få tag i. Varje avdelning han praktiserade på länsade han på morfintabletter och lugnande medel som han dels använde själv, dels sålde vidare för att finansiera det goda livet. Det gick bra till en början eftersom Bengt inte tillbringade tillräckligt med tid på någon avdelning för att man skulle kunna knyta honom till stölderna. Och under större delen av studietiden höll han också missbruket under kontroll. Men samma år som Bengt gjorde sin AT-tjänst träffade han kvinnan i sitt liv. Åtminstone trodde han det. Det skulle dessvärre visa sig att han hade träffat kvinnan som skulle ta livet ifrån honom. Eva, som hon hette, levde med klackarna i taket. Hon tvingade Bengt till allt grövre stölder och drev honom ned i ett än värre missbruk. Till sist sprack bubblan, Bengt ertappades på bar gärning och förlorade möjligheten att erhålla sin läkarlegitimation. Framtiden låg i spillror, ja bortsett då från Eva, som Bengt älskade över allt annat. För hennes skull kunde han rent av tänka sig att bli parkeringsvakt, om inget annat stod till buds. Eva delade dessvärre varken kärleken eller drömmen om ett enkelt liv tillsammans med Bengt. Dagen efter att han åkte fast lämnade hon lägenheten på Molinsgatan och sågs aldrig till igen. Bengt hämtade sig aldrig från dessa katastrofer, den ena värre än den andra. Han hamnade hos Socialtjänsten, remitterades till psykiatrin, och förtidspensionerades bara några månader efter det att livet hade slagits i spillror. På den tiden ansågs fortfarande vissa människor oförmögna att utföra något slags arbete. FAS 3 i alla ära – för Bengt fanns bara en fas, och lönearbete ingick inte längre i den. Tjugofem år senare hade han på något sätt lyckats behålla sin tvårummare på Molinsgatan. Förtidspensionen räckte inte långt, men Bengt var inte dum, och han var fantastisk med barn. Han hade vänner och bekanta i den så kallade verkligheten som anlitade honom för att passa deras barn och hjälpa dem med läxorna. Dessutom langade han allt som oftast mindre mängder narkotika, mest cannabis och amfetamin. Bengt hade tidigt bränt sina skepp, men han lyckades faktiskt klara sig ganska hyggligt i en värld som han själv ansåg hade övergivit honom.

Bengt kunde vara rolig och spirituell när man sprang på honom på krogen, men han hade den tråkiga egenheten att skylla sin situation på alla andra än sig själv. Därför kallade vi honom Kränkte Bengt. Varje eftermiddag som han inte hade några uppdrag träffade man honom säkrast på Vickis pizzeria på Aschebergsgatan. Det var ett hål i väggen som befolkades av de lokala suputer som tycks finnas i varje stadsdel, oavsett placering på den socioekonomiska skalan. På Vickis fick man en bärs och ett järn för femtiotre spänn – ett par hundra meter bort på Avenyn kostade samma beställning säkert det dubbla. När jag var riktigt törstig hände det att jag traskade upp dit. Det var så jag lärde känna Bengt. Nu skyndade jag uppför Vasagatan i det tilltagande snöfallet. Jag visste inte var på Molinsgatan Bengt bodde, så Vickis var mitt enda hopp. Det var bråttom. Klockan var strax efter tre på eftermiddagen. Blott åtta timmar senare måste jag ringa ett nummer för att byta mitt liv mot en ung flickas. Tre män i en båt som bara klarar två – vem hoppar självmant? En gång i tiden, när hopplöshet var allt jag ägde, kanske jag hade gjort det. Men idag? Åt helvete, jag ville leva! Men inte skulle väl en stackars flicka behöva dö för den skull. Jag passerade Skojarbacken, krogen som en gång hette Le Chablis, men som nu hade uppkallats efter det gamla öknamnet på Vasaparken. Eller snarare det kvarter som revs för att ge plats åt parken och högskolebyggnaden. Där levde löst folk som bluffmakare, lönnkrögare, dagdrivare, lumpsamlare och spågummor. Platsen var ökänd bland dåtidens göteborgare. Nåväl, tänkte jag, nu hängde de på Vickis i stället. Jag såg Bengt genom fönstret. Han satt i baren och gestikulerade med armarna. Jag visste vad det betydde – han drog ännu en historia om dem som hade blåst honom på hans framtid. För Bengts del kunde snart sagt alla som hade haft minsta inflytande över hans liv ha bott på Skojarbacken. Jag sköt upp dörren och steg in i hålet. Det stampade jordgolvet lös förvisso med sin frånvaro, annars var lokalen mycket spartanskt inredd. Den var också mycket liten. Bengt vände sig om och fick syn på mig. "Slieve Donard!" utbrast han och slog ut med armarna. "Det var inte igår. Var har du hållit hus?" "Jag har haft fullt sjå med att reda ut vad du håller på med!" svarade jag bistert. Bengt sjönk samman så att huvudet nästan försvann mellan axlarna. Jag hade kränkt honom igen.

Resten av församlingen tittade misstänksamt på mig när jag ryckte åt mig en barstol och slog mig ned bredvid Bengt. På hyllorna stod ett femtontal flaskor sprit – tre av dem var seglarvatten, eller Explorer vodka som det heter officiellt. Ytterligare ett par stycken innehöll olika sorters Fernet, och lika många billig whisky. Resten utgjordes av ett par sliskiga likörer, en Grönstedts Monopole och en flaska Gammeldansk. Utbudet var inte stort, men förmodligen ändamålsenligt. Jag beställde en bärs och en sexa Gammeldansk. Bengt såg på mig med stora cocker spanielögon som, liksom alltför många av dessa hundars, tycktes vara på väg att tränga ur sina hålor. "Varför är du så arg?" undrade han ynkligt. Jag spände ögonen i honom: "Vad vet du om en kvinna i femtioårsåldern med tovigt hår som skiftar i svart och grått, en sliten islandströja som hon gömmer bakom en alldeles för liten täckjacka, och en gammal Monark som hon cyklar på i vilket väder som helst?" Bengt vred på sig så att barstolen knakade. "Tja", började han till sist. "Det låter som Beth." "Vem är Beth?" frågade jag uppfordrande. "Hon är från Amerika", svarade Bengt sannskyldigt. "Kom hit för ett par år sedan. Jag tar hand om hennes dotter." Den fryntlige barmannen ställde spriten och bärsen på disken framför mig. Han såg inte heller glad ut. Bengt var förmodligen en av hans bästa kunder. "Du tar hand om hennes dotter…" upprepade jag spydigt. "Varför, och på vilket sätt?" "Beth är…" började Bengt, men kom av sig. Han försökte igen: "Beth är inte så bra på… …med barn. Layla bor ofta hos mig. När hon inte är hos sin pappa, vill säga." "Vem är pappan?" undrade jag och svepte sexan från Danmark. Jag vinkade efter en ny. "Han är någon turk", svarade Bengt osäkert. Barmannen höjde på ögonbrynen. "Beth gillar honom inte, hon säger att han luktar. Det gör alla muslimer enligt henne." "Så varför satte hon på honom då?" undrade jag. "Vem vet varför fruntimmer gör saker", svarade Bengt filosofiskt. Han tänkte efter i några sekunder och levererade sedan ett plausibelt svar: "Hon var väl full." Vi satt tysta en liten stund och drack av det vi hade i glasen. Jag skulle just fråga vad Bengts fingeravtryck gjorde på en papperslapp som kunde kosta mig livet, när han plötsligt avbröt mig: "Beth gillar inte Layla heller. Hon säger att hon är en horunge, som alla muslimer." "Beth verkar inte vara någon vidare mamma", konstaterade jag lakoniskt. Bengt lutade sig fram mot mig så att ingen annan skulle höra. "Jag är orolig, Slieve", bedyrade han. "Varför?" undrade jag. "Jag tror att Beth kan göra vad som helst med flickan. Rätt vad det är kanske hon dödar henne." "Mammor dödar inte sina barn särskilt ofta", påpekade jag. "Inte ens när de säger att de inte gillar dem." "Men hon har gjort det förr!" viskade Bengt. "Hur vet du det?" undrade jag, inte utan viss nyfikenhet. "Hon visade mig bilder från Amerika", avslöjade Bengt. "På ett barn som låg på golvet med halsen avskuren." "Hur länge sedan var detta?" frågade jag. Bengt funderade. "Kanske tjugofem år sedan." Hoppsan, tänkte jag, och drog mig till minnes att Beth och Budd Sidvindaren hade fått en son något år innan morden på min familj. Hade Beth mördat honom? Och stod hon nu i begrepp att döda också sin dotter? Var det rent av hennes liv jag kunde byta mot mitt eget? Jag svepte den andra Gammeldansken och beställde en ny.

Sedan berättade jag hela historien för Bengt. Jag hade ingen anledning att tro att han var inblandad. Åtminstone inte frivilligt. Han nickade när jag berättade om papperslappen. "Det stämmer", konstaterade han. "Beth hämtade Layla hos mig igår. Hon bad att få låna papper och penna. Hon behövde visst lämna sitt telefonnummer till någon hon skulle träffa nere på staden. Jag tyckte nog att det var lite underligt. Nu för tiden skickar man ju numren från telefon till telefon." Se där, Bengt hängde med i utvecklingen! Jag undrade vad han visste om Tjalle Svensson, en av killarna som Moltke hade tvingat ned i dammen. "Han är en smågangster", förklarade Bengt. Han började låta riktigt självsäker. "Beth driver en knarkliga där hon anlitar tonårsgrabbar som langare och springpojkar. Killar som har förlorat fotfästet, skinnhuvuden, rasister – sådant folk. Sökare, helt enkelt. De söker någon att skylla på!" Jag skrattade för mig själv. Bengt skyllde jämt ifrån sig, och det gjorde honom sällsynt skickad att se samma benägenhet hos andra. Nåväl, Bengt skyllde i alla fall inte på folk med annan hudfärg eller religion. Han var mycket förståndigare än så – han lade skulden på sina närmaste! "Tjalle är lite oberäknelig", fortsatte han. "Hur då?" frågade jag. "Han gör saker som Beth inte gillar. Det äventyrar verksamheten. Han rånade till exempel en butik för några månader sedan. Helt i onödan!" Bengt svepte resten av ölen. Jag beställde en ny åt honom, och han fortsatte: "Och i somras brände han ned pagoden här uppe på torget. Minns du den?" Visst minns jag pagoden, eller svampbyggnaden, på Kapellplatsen. Den som ända sedan den restes någon gång på 1940- talet tycks ha saknat bygglov. Ändå fick den stå kvar. Ännu en mystisk detalj med pagoden var den svartröda syndikaliststjärnan som svävade över taket. Inget vet vem som satte upp stjärnan, men den förblev påfallande fräsch i alla år. Var det månne någon som från tid till annan målade om den? Nu hade någon bränt ned det märkliga byggnadsverket. Många misstänkte handlarna på torget, som inte gillade alkisarna som sökte skydd från regnet under pagoden. Men det var alltså Tjalle Svensson som gjorde jobbet. Jag tittade på klockan. Hon var snart fyra. "Var hittar jag den där Tjalle?" undrade jag. Bengt tänkte efter. "Han bor österut", erinrade han sig efter en liten stund. "Jag tror att man går av vagnen där man går upp till Skatås. Han brukar hänga på någon pub där. Jag tror de har bytt namn, men den hette Vingården förut." "Och Beth?" frågade jag och klev av barstolen. "Hon har också en lägenhet därute", svarade Bengt. "Men jag har aldrig varit där. Hon lämnar och hämtar alltid Layla hos mig." Jag tänkte att jag nog hade fått veta allt jag kunde av Bengt, så jag beställde en omgång åt honom och betalade notan. Det var inte mycket mer än sju timmar kvar tills jag måste ringa det där numret. Jag var på väg till Örgryte, men först behövde jag passera Arsenalsgatan. Det hade blivit dags att beväpna sig.

9: Sidvindarens kvinna

I ett samhälle där allt har ett pris men ingenting ett värde, frodas enkla sanningar i den undervegetation som uppstår när hopplöshet och utanförskap kommer samman med den förgörande känslan av meningsförlust. När människor inte längre känner sig respekterade av det samhälle de lever i, flyr de snart in i dunkla föreställningar om ett ärorikt förflutet där deras förfäder utgjorde den inbillade spjutspetsen i klanen, stammen eller kungariket. Nedgången, den skylls så lätt på utbölingar och folkförrädare – fiender som inifrån har tagit över och ödelagt ett samhälle som aldrig har varit deras. Judar, romer, kommunister, kapitalister (och ack så många andra) – alla har de från tid till annan fått klä skott för att ha förstört livet för dem som blivit omsprungna av utvecklingen. Och utvecklingen är förvisso en ruskig historia. Den kullkastar människors tillvaro och tvingar dem till förändringar som de annars aldrig skulle göra. De flesta människor räds förändringar. Du vet vad du har men inte vad du får; bättre en fågel i handen än tio i skogen. Mister du en står det dig sällan tusen åter. De stora skiftesreformerna inom de svenska jordbruket för tvåhundra år sedan ökade produktiviteten och gjorde arbetet effektivare för väldigt många bönder. Men många klarade inte omställningen utan tvingades hanka sig fram som drängar och pigor. Andra flyttade till de växande industristäderna eller utvandrade till Amerika. Dessa förändringar innebar naturligtvis kval och umbäranden för många människor, men i det långa loppet skulle de visa sig vara avgörande för det välfärdssamhälle som växte fram under 1900- talet. Utvecklingen är skoningslös, och det paradoxala med den är att den ofta skapar lidande på kort sikt men välstånd i förlängningen. Idag är informationssamhället på väg att springa förbi stora grupper av människor som inte uppfyller dess krav på kreativa och välutbildade medborgare. Araberna uppfann förvisso nollan, och utan nollan inga datorer. Men att därför skylla allt ont på muslimerna är aningen långsökt. Stor sak i det, någons fel måste det vara.

James Herriot, alltså doktorn i arkeologi från Cambridge, visste uppenbarligen allt om hur muslimerna systematiskt nästlade sig in i det västerländska samhället för att ta över och förgöra det. Det var fredag och dagen efter Lucia. Herriot hade hållit sitt seminarium på Posthotellet på tisdagen. Jag undrade om han ännu var kvar i staden. Ett par hundringar i receptionen gav mig svar på frågan. Mr Herriot åt för närvarande lunch i Postbaren och önskade inte bli störd. "Hur ser han ut?" undrade jag och slängde fram ännu en hundring. "Beige Burberrykavaj", svarade killen bakom disken. "Ser ut som om han kom direkt från Downton Abbey." Han flinade, och jag tackade för hjälpen. Jag gillar folk som bara jobbar för valören på sedlarna. James Herriot var mycket riktigt lätt att hitta. Han satt ensam vid ett bord mitt i den nästan tomma lokalen och såg ut som en engelsk herreman från en svunnen tid. När han fick syn på mig sprack han upp i ett leende och utbrast: "Mr Donard! Vad trevligt att äntligen träffas! Jag har hört så mycket om er." Han reste sig, bugade lätt och sträckte fram handen. Jag avböjde och slog mig ned vid bordet. "Låt oss göra klart en sak från början", sade jag bryskt. "Jag vet inte vem du är, men jag vet att jag inte gillar dig." Jag spände ögonen i honom och väste: "Vad fan vill du mig?!" "Lugna er, mr Donard", sade James Herriot förmanande. "Vi är väl ändå civiliserade människor, inte busar från Bagdad." Återigen sprack han upp i ett avväpnande leende. Jag förstod att folk föll för hans charm. Herriot lutade sig tillbaka i stolen och drack försiktigt ur sitt vinglas. Han påminde om Higgins, den buttre husvärden i tv-serien Magnum från 80- talet som alltid låg i konflikt med Tom Sellecks huvudperson. "Mr Donard", började han till sist och lät plötsligt allvarlig. "Vad skulle ni säga om jag berättade att det finns en flicka som ännu lever, men som dör i natt – om inte…" Mitt ansikte föll samman, som om jag just hade dött. "Vad menar du?!" frågade jag upprört. "Ja, själv har jag inget med saken att skaffa", bedyrade Herriot. "Jag är bara en budbärare. Själv uppmanar jag aldrig till mord." Han sög på ordet 'aldrig', som för att övertyga sig själv. "Och jag har ombetts framföra till er ett förslag", fortsatte han och gjorde en konstpaus. Jag frågade ljudlöst, med tvärilska ögon. "Flickans liv mot ert", sade Herriot till sist. Han satte sig upp i stolen och slog ut med armarna. "Jag förstår att situationen sätter er i ett något prekärt läge. Men valet är ändå ert. Jag tvår mina händer." Han lutade sig tillbaka i stolen igen och höjde glaset till en morbid skål. "Jag är trots allt bara en budbärare."

James Herriot räckte mig en lapp som jag genast stoppade i plånboken. Jag reste mig och lämnade honom utan att ta farväl. I trappan ned mot Drottningtorget ringde telefonen. Det var Björk. Han hade mycket att berätta och undrade om jag kunde komma förbi. Det passade utmärkt eftersom jag befann mig fem minuter från Polishuset. Jag försvann nedför Stampgatan i riktning mot Folkungabron samtidigt som jag funderade över det ruskiga erbjudandet. Jag plockade fram lappen ur plånboken. Där stod inte mycket, bara ett telefonnummer, dagens datum och ett klockslag. Jag antog att den som hade skrivit lappen ville att jag skulle slå en signal vid elvatiden samma kväll. Jag korsade Fattighusån och Ullevigatan och snart befann jag mig på Björks kontor. Han skickade efter ett par koppar kaffe och spetsade min med en skvätt whisky som han hade i byrålådan. Han frågade inte ens. En sådan polare! Jag tog fram lappen och vi konstaterade snabbt att numret inte fanns registrerat någonstans. Vi skickade den till labbet för analys, även om vi inte hade några förhoppningar om att den som hade skrivit lappen hade lämnat några fingeravtryck eller andra spår. Jag slog mig ned framför Björks skrivbord och tog en rejäl klunk av det förstärkta kaffet. "Vet ni något om flickan i Rydbergs grav?" frågade jag. "Ingenting", svarade Björk uppgivet. "Hon är inte anmäld som försvunnen, och vi har skickat ut hennes bild till polismyndigheter, flyktingförläggningar och liknande över hela landet. Men ingen känner igen henne. Rättspatologen tror att hon är från forna Jugoslavien. Ja, det har visst något med tandlagningarna att göra." "Moldavien kanske", påpekade jag. "De där bessaraberna är stora på trafficking!" "Är de muslimer där?" undrade Björk och lät tveksam. "Tror du att någon bryr sig?!" utbrast jag. "Blatte som blatte – det räcker för hatets hantlangare." "Kanske det", muttrade Björk. "Men nu skall du få höra", fortsatte han och sken upp. "Vi plockade in de där killarna som din kompis körde ned i dammen i Slottsskogen. Ja, vi hade ju inget på dem egentligen, men befälet misstänkte att det var något lurt med det hela så han sparade deras namn och adresser." "Lysande!" sade jag och slog på lite mer whisky i kaffet. "Så vad hände?" "De var ett par riktiga tuffingar båda två", sade Björk och satte sig på skrivbordskanten. "Men vi lyckades knyta den ene till ett butiksrån för ett par månader sedan. Det var lyckligtvis den vekare av dem. Vi hotade med att sätta dit honom för rånet och han gick på det. Ja, vi har inga som helst bevis mot honom, men vi är rätt säkra på att han var en av gärningsmännen." Björk reste sig och gick mot dörren. " Kom här så skall du få se!"

Vi gick ett tiotal meter nedför korridoren innan Björk öppnade dörren till ett konferensrum. Ena väggen pryddes av en jättelik whiteboardtavla där all information om fallet fanns samlad i punkter som knöts samman med streck och pilar. Björk pekade på ett namn. "Karl 'Tjalle' Svensson", förklarade han. "Medlem i den rasistiska organisationen Sveriges enhet. Men också – och nu blir det intressant! – knuten till en knarkliga som vi har haft ögonen på det senaste året. Den leds av en märklig kvinna som mest ser ut som en lodis men som verkar vara jäkligt skarpsinnig." Björk höjde ett finger som han viftade med: "Och livsfarlig!" Han gick fram till fönstret och tittade ut över Ullevi medan han funderade. "Vi tror att hon är amerikanska", fortsatte han efter en liten stund. "Och att hon har band till kriminella grupper på USA:s östkust. Men vi kan inte bevisa något, och Interpol har inga uppgifter om henne. Jag tänkte att du kanske känner till henne. Hon är i din ålder." "Hur ser hon ut?" undrade jag. Björk plockade ned ett suddigt foto från ena hörnet av tavlan och lade det på bordet framför mig. Jag genomfors av en rysning. Bilden var förvisso oskarp, men jag hade inga problem med att känna igen kvinnan på cykel som jag hade stött på i Slottsskogen dagen innan. Och plötsligt föll allting på plats – jag hade verkligen känt den kvinnan, i en annan tid, på en helt annan plats. Det var för sjutton Budds flickvän – Sidvindarens kvinna! Hon hade mycket riktigt varit grann i sin ungdom. Jag berättade för Björk, som bara nickade. "Jag tänkte att det var något sådant", utbrast han. "Vad är oddset på att numret på lappen du fick går till den där kvinnan?" Han pekade på bilden. "Inte mycket mer än pengarna tillbaka", konstaterade jag syrligt. Det knackade på dörren. "Ja?!" undrade Björk uppfordrande. Dörren gick upp och en kvinnlig polisassistent uppenbarade sig i öppningen. "Jag kommer från labbet", sade hon försynt. "De har hittat ett fingeravtryck på den där lappen. Det matchar en kille i registret." Björk ryckte till och jag var på fötter nästan utan att resa mig. "Vad säger du?!" utbrast vi båda i mun på varandra. Vi skyndade ut i korridoren och bort till en dator där polisassistenten hade slagit upp registret över fingeravtryck. Hon pekade på skärmen. "Bengt Karlsson", förklarade hon. "En harmlös lodis som vi har tagit några gånger för olovlig körning och ringa narkotikabrott." "Vad fan…!" utbrast jag samtidigt som hakan rasade ned ett par centimeter. "Känner du honom?" undrade Björk. "Jag vet vem han är", svarade jag. "Han gör inte en fluga förnär." "I de lugnaste vattnen…" började Björk. Jag var redan på väg nedför korridoren. "Jag ringer dig så fort jag vet något", ropade jag över axeln. Jag kom ut på Ernst Fontells plats där jag stannade till och tände en cigarett. Bengt Karlsson, tänkte jag. Kränkte Bengt. Vad gjorde han i en sådan här ruskig historia? Jag gick Smålandsgatan upp till Heden. Klockorna i Kristi Konungens kyrka ringde ut ett bröllop eller en begravning. Det hade börjat snöa igen. Jag tände ännu en cigarett och fortsatte mot Aschebergsgatan.

8: Betraktelser

Morden på två muslimska flickor inom loppet av ett dygn hade satt känslorna i svall hos alla invandrargrupper. Man fruktade att dåden begåtts av en särskilt grym version av John Ausonius eller Peter Mangs. Det krävs trots allt en mycket speciell person för att ta livet av tonårsflickor. Dagen efter Lucia samlades stora grupper i förorterna för att protestera mot polisens saktfärdighet. På Gustaf Adolfs torg hölls en fredlig manifestation mot alla former av våld arrangerad av ett antal socialistiska grupper. Det är märkligt hur engagemanget mot det godtyckliga våldet ofta får ideologiska undertoner. Kanske beror det på att vänstern traditionellt känner sig hemma på gatorna på ett annat sätt än liberaler och konservativa; kanske är det helt enkelt ett sätt att protestera mot vad man anser vara en orättvisa som i grunden är politiskt betingad. I Backa och Hammarkullen gick det inte alltid lika fredligt till när ungdomar samlades på gator och torg och kastade sten, tomflaskor och andra föremål mot olika myndighetsinrättningar. Polisen ryckte ut för att skapa ordning, men som vanligt gjorde deras närvaro inte situationen mycket bättre. Tvärtom. Organiserade ungdomsgäng och halvkriminella grupper hotade med att ta lagen i egna händer om morden inte fick en snar lösning. Frustrationen var inte svår att förstå, men den handlade om så mycket mer än två fruktansvärda övergrepp på invandrarflickor. Morden gav fritt utlopp åt känslan av att samhället hade övergivit stora grupper av medborgare, placerat dem i gettoliknande bostadsområden och nu kastade åt dem allmosor som höll dem vid liv men inte mycket mer. Arbetslösheten drabbade dessa grupper hårdare än andra, och smygrasismen lurade alltid runt hörnet för den som sökte ett hyreskontrakt eller ville komma in på fel restaurang. Järnrörsmännen i Sverigedemokraterna gjorde inte saken bättre. För första gången satt vad de flesta uppfattade som ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag, även om de själva fortsatte att förneka sina främlingsfientliga rötter. Naturligtvis drog folksamlingarna till sig en del bråkmakare som egentligen inte brydde sig om mycket mer än att slåss. Så är det alltid – våldsverkare finns överallt, och de älskar situationer som kan rättfärdiga deras uppträdande, vare sig det handlar om fotbollsmatcher eller befogade protester och känsloyttringar. Information om massmöten och samlingar spred sig som en löpeld via sociala medier, och snart hotade situationen att urarta. Luften dallrade av frustration och vrede över förväntningar som aldrig hade infriats. Revolutionen tycktes vänta runt hörnet.

Men någon revolution var knappast för handen. Åtminstone inte i form av en genomgripande förändring av det samhälle som vuxit fram i efterdyningarna av Thatchers och Reagans provinsiella visionslöshet. Den värld fanns inte längre där Leo Trotskij satt hos Frida Kahlo och Diego Rivera i Mexico City och skisserade ett samhälle där resurserna verkligen skulle fördelas på ett rättvisare sätt. Världens största land må kalla sig socialistiskt, men dagens Kina påminner mest om det viktorianska England där rovgiriga kapitalister gjorde enorma vinster på att suga ut människor som tog vilket arbete som helst, till vilken lön som helst, bara för att få ett läckande tak över huvudet och en skål löksoppa till middag. Det går naturligtvis att lösa problemet med arbetslöshet – låt folk jobba gratis, då får de anställning hur lätt som helst! Men är det rimligt att tänka sig att stora grupper av människor måste hålla sig med tre arbeten bara för att betala hyran och de viktigaste räkningarna? Även i vårt land blir allt fler beroende av välgörenhet för att lönen inte räcker ens till det nödvändigaste. Tonåringarna som samlas för att slåss och larma på gator och torg är dock inte intresserade av en rättvis fördelning som skulle gå ut över den institutionaliserade konsumismen. De vill inte ha ett nytt samhälle; de vill bara ha vad andra har i ett samhälle som inte har plats för alla. De vill ha den senaste iPhonen, de fräckaste jeansen, en plats i solen någon gång då och då som vilken Svensson som helst, som nu för tiden vallfärdar till Thailand minst en gång om året. Och varför inte? Varför skulle de nekas sådant som andra anser vara självklarheter? En rättvis fördelning av resurserna? Visst, ta hit lite av ditt så att jag också får vara med och leka! Men ett nytt samhälle? Pyttsan! Ett tecken i tiden är att man inte längre kan röra sig i staden utan att titt som tätt bli antastad av volontärer från Greenpeace, Läkare utan gränser, Rädda Barnen, Amnesty International eller någon annan välgörenhetsorganisation. Förvisso mycket vällovliga organisationer som gör ett fantastiskt jobb för en bättre miljö, för människors hälsa och mänskliga rättigheter. Ideella verksamheter är en naturlig del av det civila samhället. De inte bara hjälper andra människor utan ger dem som vill en möjlighet att ägna sig åt något meningsfullt på sin fritid. Men tanken att den som behöver skall vara utlämnad åt min välvilja är samtidigt skrämmande. I ett samhälle där den generella välfärden undergrävs i ett rasande tempo, och som sjunger valfrihetens lov på bekostnad av varje medborgares rättigheter – i ett sådant samhälle blir valet att hjälpa till sist individens, inte kollektivets ansvar. Och det ger den enskilde både makten och skyldigheten att avgöra vem som skall få just hans eller hennes hjälp. Men alla har rätt till hjälp, även de som kanske väcker motvilja snarare än empati. Jag vill inte göra det valet, det är samhällets ansvar, förankrat i de lagar som stiftas av våra valda politiker. Den som ger åt någon har all makt; den som får har sedan länge förlorat kontrollen över sitt liv. Hjälp åt den som behöver skall vara en rättighet, inte en allmosa.

Det är inte så konstigt att marknaden för självhjälpsböcker, terapeuter och livscoacher har exploderat de senaste decennierna. När samhället har givit upp ambitionen att skapa mening i medborgarnas liv, återstår bara för individen att gå sin egen väg, ta ansvar för sin egen livssituation. Som om människor inte alltid gjorde det! Fick du inte det där jobbet? Kom du inte in på den där utbildningen? Lyckades du inte vinna ditt livs kärlek? Skyll inte på någon annan, felet ligger bara hos dig själv! Men hav förtröstan, det finns hjälp att få. Med ett öppet sinnelag och en obändig tro på dig själv kan du lyckas med allt. Vill du bli författare? Gå en kurs och lär dig skriva. Rockstjärna? Sök till Idol, vem vet, kanske blir du den nya Paul Potts. Allt är möjligt, bara du är herre över dina begränsningar. Läs en självhjälpsbok och lär dig att bemästra dem! Världen är din tummelplats; din och ingen annans. Men det där är en gigantisk lögn. "Ingen människa är en ö", som den engelske 1600- tals poeten John Donne uttryckte det. Alla är vi en del av helheten. Människor är sociala djur, vi lever i grupper, och det är de andra individerna i gruppen som till sist definierar vilka vi är, också inför oss själva. Våra val är alltid beroende av hur andra människor uppfattar dem. Vi måste lära känna och sätta våra egna gränser, annars kommer andra att göra det åt oss. Alla kan skriva en bok, men få kan räkna med att särskilt många kommer att läsa den. Modern inspelningsteknik gör att snart sagt var och en av oss kan spela in en skiva som går att lyssna på. Likväl förblir den mycket väl fullständigt ointressant för de flesta utanför den inre kretsen. Att beröra andra är en gåva som inte särskilt många besitter. Ofta är den kopplad till upplevelser och erfarenheter som man inte bör önska sin nästa. Och det konstnärliga arbetet kräver fingertoppskänsla och en förmåga till gränsdragningar som ligger ljusår från den gränslöshet som predikas av självhjälpsprofeterna. Vad händer med dem som verkligen tror att allt är möjligt när det visar sig att ingen tar dem på allvar, trots att de har följt varje råd till punkt och pricka? Du är din egen lyckas smed, men bara till en viss gräns. Den gränsen dras av alla andra människor som när sina egna drömmar.

Och i kölvattnet av den individualisering som har ersatt det gemensamma projektet översvämmas vi av Twilight, Lost, The Event och Buffy och vampyrerna – filmer, böcker och tv-serier där det övernaturliga (eller snarare onaturliga) får ersätta historier som verkligen skulle kunna ifrågasätta det samhälle de flesta av oss ändå har accepterat att leva i. När människor – trots alla självhjälpsgurus och KBT-fantaster – inser att omständigheterna och inte de själva faktiskt styr deras liv, blir det lätt att fly till fantasifoster som får spela rollen av både ondska och godhet. I verkligheten finns inte plats för vare sig hjältar eller skurkar; vi är alla en del av samma grumliga soppa; för vissa går det bättre, för andra sämre. Somliga är lite mer goda, andra lite mer onda. Men oskulden har vi alla blivit av med. Visst kan vi drömma om en bättre värld, men problemet med paradiset är att det finns så många versioner av det. Din lösning är inte min, och för att inte komma i konflikt med varandra väljer vi att förlita oss på minsta motståndets lag. Bättre att tro på spöken än på köttfria måndagar, kärnkraft, bilfria städer eller ett samhälle där det inte är självklart att de som redan har skall få mycket mer än de som egentligen behöver. Barn är underbara, även om de också kan vara ruskigt elaka. De är människan sann och oförfalskad – full av godhet men också av den ondska som springer ur narcissismen. Barn ser orättvisor och ifrågasätter dem, även om de inte alltid förstår konsekvenserna av sina egna önskningar och handlingar. Den vuxne sätter gränser, både för sin godhet och sina mindre klädsamma sidor. Åtminstone den vuxne som är sin ålder mogen. Den vuxne vet att problemen vida överstiger möjligheterna att påverka den stora världen. I bästa fall orkar han eller hon verka i det lilla. Men inför barnet försöker vi allt som oftast gömma undan det vi själva inte orkar tänka på. Vi sätter barn till världen, men när de ställer frågor om denna värld som vi själva inte vet svaren på, säger vi alltsom oftast: "Tänk inte mer på det". Det är det kanske största sveket av alla, för det ifrågasätter det lilla barnets förmåga att förstå och ta till sig den värld hon lever i. Det är ingen mänsklig rättighet att sätta barn till världen, men det är en mänsklig skyldighet att försöka. Denna skyldighet skrivs sexualdriften, som ingen kommer undan även om den understundom tar sig perverterade uttryck. Bristen på svar från vuxenvärlden, bristen på det gamla samhällets sociala normer, traditioner och sammanhang, ger oss Twilight och Buffy – frågor och svar som förflyttats från den obegripliga verkligheten till en spelplan där det goda faktiskt ges möjlighet att besegra det onda. Det meningsösa, skoningslösa, hämningslösa; den råa egoismen i form av monster som givits både mänskliga och övernaturliga egenskaper. Ungdomarna i förorten söker svar på de självklara frågor som uppstår när samhället inte tycks ha plats för dem. När de upplever att mördare ges fri lejd att ta livet av just dem reagerar de naturligtvis med magkänslan – stenar och flaskor mot poliser som inte tycks skydda dem, utan snarare mördaren. Ett sådant samhälle vill ingen leva i. Det var dags att ta reda på den där förbaskade Sidvindaren.

7: Velocipedridare

En god vän till mig, som dessvärre gick ur tiden för ett par år sedan, brukade ibland berätta en liten munterhet. "Tänk dig att du kom från en annan planet och just hade landat på jorden", började han. "Och tänk dig att det första du såg var en människa som gick bakom en hund, och att hunden satte sig och sket, och att människan plockade upp skiten med en påse och letade upp en papperskorg där hon slängde den." Han gjorde en konstpaus och såg mig djupt i ögonen: "Vem skulle du tro bestämde på den planeten?" Jag tänker ofta på den anekdoten när jag med ojämna mellanrum gör mina rundor i Slottsskogen. Soliga dagar kan man knappt vända sig om utan att se någon som plockar upp skit efter hunden. Dessutom måste man trängas med alla löpare, barnvagnar, rullskidåkare, qigong-utövare, skateboardåkare och de där som tar sig fram stående på en tvåhjuling och ser allmänt fåniga ut. Segway, heter det visst. Jag föredrar regniga dagar. Då får man allt som oftast ha parken nästan helt för sig själv. En grupp slipper man dock aldrig – velocipedridarna! Dessa galningar på sina stålhästar kastar sig ut i snart sagt vilket väder som helst, och rusar fram genom parken med en hastighet som genast skulle medföra indraget körkort för en vanlig bilist. Sturska är de, självmedvetna. De vet att de är politikernas nya kelgrisar, avantgardet som skall få hela staden att cykla och därmed lösa problemen för beslutsfattare som inte vågar ta tag i riktiga trafikfrågor som finansieringen av en fungerande kollektivtrafik. Nåde den som tar ett kliv ut i gatan när Ljudlöse Jim kommer susande nedför backen i 35 knyck, klädd som en olympier i sin tajta träningsdräkt och aerodynamiska hjälm. Taggad, på gång, omöjlig att få stopp på – som Lance Armstrong efter en överdos. Ibland tänker jag att jag borde sätta käppar i hjulet för Jim. Då skulle hans nästa fordon bli en sådan där trehjuling för handikappade.

Jag var dödstrött efter nattens uppslitande händelser, och efter mina fördjupningar i den bisarra och motbjudande hemsidan. Samtidigt var jag alldeles för rastlös och uppe i varv för att kunna sova. Jag beslöt mig för att ta en tur i Slottsskogen. Utanför mitt fönster på Arsenalsgatan låg staden alldeles vit. Snösvängen kämpade febrilt med att få bort det värsta från de största gatorna, men det skulle dröja många timmar innan trafiken flöt normalt igen. Det är något både magiskt och spännande med att ta sig fram i den första snön. Den ligger där vit, slät, orörd, som ditt eget terra incognita. Allt land framför dig är jungfruligt, du är Columbus eller Hudson, eller varför inte La Salle. I min ungdom hade jag en De Soto. Den var inget vidare, därför tar jag inte upp honom i sammanhanget. René La Salle, som tog hela området runt Mississippi i besittning för Frankrikes räkning, dog för övrigt i Huntsville i Texas. Det är han tyvärr inte ensam om. Det är nämligen där delstaten Texas avrättar sina dödsdömda fångar. Hernando de Soto sägs vara den förste europé som gick över Mississippi (150 år före La Salle). Han dog i Arkansas. Min dog när jag skulle köra hem mitt ragg från stranden av Mystic River. Klockan var halv åtta på morgonen, och ännu fanns det orört land på trottoarerna där jag kunde trampa upp mina egna stigar. Efter 20 minuter nådde jag fram till parken där jag valde rundan över Azaleadalen, Pingvinhuset och Säldammen. När man går där i sin ensamhet får man understundom vara vittne till märkliga ting. En tidig decembermorgon för många år sedan, alldeles som himlen randades i öster, kom jag utanför Villa Bel Parc när kullen upp mot landskapsstugorna plötsligt började röra på sig. Det visade sig vara ett hundratal änder som hade vallfärdat från den frusna dammen upp i backen för att söka sig nya jaktmarker. Och häromsistens blev jag åhörare till en dyster konsert när nästan alla pingviner stämde upp i en klagosång som gjorde mig illa berörd. Endast några ungdjur dristade ta några simtag i den löjligt lilla bassängen. Jag tänkte att dessa oskyldiga (i meningen omedvetna) djur någonstans ändå begrep hur långt det är till den sydamerikanska Stilla Havskusten där de egentligen hör hemma. Femtio meter längre bort, där man svänger av uppför berget till älgarna, har någon skrivit i marken: Fängelse är tortyr. Jag undrar om den människan också fick lyssna till humboldtpingvinernas klagan.

Jag passerade Säldammen och Stora Dammen och tog till vänster på vägen som går från Villa Bel Parc mot Naturhistoriska Museet. Halvvägs framme vid Lilla Dammen mötte jag en syn som övergick mina allra vildaste, mest perfida fantasier. Rakt emot mig på trottoaren kom en kvinna som kämpade sig fram genom snön på en gammal Monark som kanske hade legat i någon slags teknologisk framkant vid tiden för min födelse. Jag skrattade för mig själv åt dessa – ursäkta uttrycket – korkade velocipedåkare som vägrade att inse att deras så kallade fordon faktiskt hade vissa begränsningar. Sedan fortsatte jag utan att tänka nämnvärt på saken. Men när jag tittade upp efter någon halvminut fann jag att kvinnan på cykel nu bara var några meter från mig. Hon vägrade alltså att framföra sin cykel på de gator som faktiskt var ämnade för ändamålet. Hon skulle prompt hålla sig på trottoaren! Jag suckade över somliga människors sjukliga rädsla för motorfordon, och tog själv ett steg ut i den alldeles tomma vägbanan där snön låg decimeterdjup. Kvinnan passerade utan att säga ett ord, men hon släppte mig inte för en sekund med blicken. Den var kall och hård, genomträngande på ett både obehagligt och onaturligt vis. Som om den härjade kvinnan på cykeln inte var mänsklig; som om hon just hade landat med sitt rymdskepp i närheten och tänkte att jag var slav åt de där fyrbenta varelserna som höll sig med tjänare som plockade upp fekalierna efter dem. Hon såg som sagt härjad ut, klädd i en alldeles för liten täckjacka som inte dolde mycket av den tjocka, slitna islandströjan därunder. Hon var kraftig, om än inte tjock. Ändå var det något oformligt över henne. Jag tänkte att hon nog hade varit grann i sin ungdom. Nu såg hon mest sliten ut med sitt toviga, gråsvarta hår som stod åt alla håll. Sliten och bitter. Hon fortsatte att titta efter mig i flera sekunder efter det att hon hade passerat. Innan hon vände bort huvudet för att koncentrera sig på vägen, öppnade hon handen och släppte ned ett cigarettpaket i snön. Jag pulsade bort mot paketet, men innan jag hann fram var hon förvånansvärt långt borta. Jag fick en både märklig och olustig känsla av att jag kände igen kvinnan. Hon såg förvisso ut att höra hemma på sämre krogar i staden, men det var inte på någon av dem som jag hade träffat henne. Jag kände igen henne från en helt annan tid, en helt annan plats. Om jag alls kände igen henne. Gud vet att hjärnan spelar en många spratt när man blir äldre.

*

När jag kom hem satte jag genast på en panna glögg, trots att klockan var strax över tio på morgonen. Jag behövde något som kunde hålla mig vaken ytterligare en stund, och samtidigt göra mig trött när jag väl gick till sängs. Jag spetsade glöggen med en skvätt Paddy's, satte mig vid bordet med en mugg och en tagg och tog fram cigarettpaketet. Jag öppnade paketet och fann en liten papperslapp på vilken fanns återgiven den dikt som nästan alla svenskar över en viss ålder kan recitera: Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. / Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. / Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. / Endast tomten är vaken. Viktor Rydberg – mannen som med sina texter tillsammans med Jenny Nyströms bilder lade grunden till det svenska julfirandet. Texten hade printats ut, men längst ned hade någon lagt till med knagglig handstil: "Rydberg lever, horan dör! Inför Rydbergs ögon…" Jag drack av den spetsade glöggen medan jag funderade över det märkliga budskapet. Och inte minst över kvinnan på cykel i Slottsskogen. Det var alltså inte någon slump att hon hade befunnit sig där just då. Men vem var hon? Kände jag igen henne, eller var mina minnesbilder blott godtyckliga projektioner sprungna ur en trött och lätt berusad hjärna? Jag kunde inte placera henne, och därför kunde jag inte veta om jag egentligen kände igen henne. Vem vet, jag kanske hade sett henne i något barnprogram på tv. Björnes mamma? Jag ringde Björk och berättade om hemsidan och morgonens händelser. Han var på betydligt bättre humör, även om han var lite nedstämd. Han hade lyckats identifiera den döda flickan på kyrkogården nästan genast. Hon hade anmälts försvunnen av familjen kvällen innan. Nu hade han precis kommit därifrån efter att ha givit dem dödsbudet. Det fanns inget som tydde på hedersmord, och familjen kunde inte erinra sig några särskilda fiender. De drev en butik i Hammarkullen där de sålde produkter från Nordafrika och Mellanöstern, och exporterade faktiskt en del svenska specialiteter till en släkting som sålde dem i Teheran. Björk hade svårt att se någon hotbild mot dem. Jag berättade för honom om cigarettpaketet. Ingen av oss förstod vad det handlade om, och vi bestämde att jag mådde bäst av några timmars sömn. Sagt och gjort – jag svepte den sista glöggen, lade mig på soffan och somnade.

Jag vaknade till vid sextiden på kvällen. Mörkret och mitt sömndruckna tillstånd gjorde att jag trodde att jag hade sovit till nästa dag. Jag steg upp och värmde på en panna glögg. Sedan satte jag mig i soffan med den varma brygden och – somnade. Jag vaknade inte förrän vid tiotiden igen. Glöggen framför mig var alldeles kall. Jag hällde den i kastrullen tillsammans med lite nytt ur flaskan, värmde på och blandade ut den med lite av det irländska guldet. Sedan plockade jag fram lappen med dikten av Rydberg. "Rydberg lever, horan dör! Inför Rydbergs ögon…" Viktor Rydberg – något av det mest äktsvenska som finns. Åtminstone bland de Sverigedemokrater som har gjort resan från Dachau till Dressman och nu raljerar i Riksdagens talarstol i sina billiga kostymer. Det finns så många järnrörsmän, tänkte jag. Män som inte drar sig för att mörda småflickor. Inför Rydbergs ögon… Hjärnans kopplingar är märkliga ting, och som lekman bör man inte fundera nämnvärt över dem. Jag vet inte om det var det faktum att jag faktiskt hade sovit i nästan tio timmar, eller att jag inte ätit ordentligt på ett dygn, eller spriten i glaset – förmodligen var det en kombination av dem alla, men rätt vad det var fick jag en obehaglig ingivelse. Jag ringde Björk som slumrade i soffan framför tv'n. Han hade inte fått många timmars sömn det senaste dygnet. "Östra Kyrkogården", sade jag upphetsat. "Rydbergs gravmonument. Blåljus. Nu!" Jag tryckte bort Björk och ringde en taxi. Fru Fortuna stod åtminstone på min sida i detta avseende, och jag fick nästan genast en bil. Jag slängde på mig skor, rock, hatt och halsduk och rusade ned till den redan väntande bilen. Fantastiskt! Jag bad Mustafa som körde att lägga en tegelsten på gasen, och bedyrade att det hela var en polisiär angelägenhet. Av någon anledning trodde han mig, kanske beroende på att inte alltför många ber att få bli körda i ilfart, inte bara till utan in på Östra Kyrkogården klockan 11 på kvällen.

Mustafa körde som en riktig flåbuse från Bagdads värsta kvarter (och det säger inte lite). Trots snön och halkan tog det inte mer än sju minuter förrän vi var framme. Vi svängde av från Danska Vägen, över Nobelplatsen och in på kyrkogården. Jag hade ingen aning om var Viktor Rydbergs gravmonument låg, men det behövde jag inte heller. Någon hade snitslat en bana med marshaller som vi bara hade att följa hela vägen fram. Bakom oss hörde jag sirener. Björk var på väg med kavalleriet. Till sist var vi framme vid Rydbergs ståtliga obelisk, prydd med en bronsbyst av skalden själv. Jag rusade ut ur bilen och fram till monumentet. Någon hade gjort åverkan på graven. Sand och grus hade uppenbarligen välts upp, och bredvid låg sjok av jord. Jag ropade till Mustafa efter något att gräva med, och han kom genast med en skyffel. Jag satte igång. Strax därefter anlände Björk med ett stort antal radiobilar, och snart fick jag hjälp av sex, sju poliser att gräva mig ned mot den store skaldens ben. Dessvärre tog det stopp långt innan dess. Jag hade haft rätt. Efter någon halvmeter stötte vi på något som vi snabbt konstaterade var en träkista. Vi skyfflade undan jord och sand från kistlocket och ropade efter en kofot eller två. Björk och jag tog var sitt verktyg och lösgjorde locket från kistan. Därunder låg en flicka insvept i plast. Tillsammans med ett par konstaplar fick vi upp henne ur kistan och lade henne på marken. Jag skar upp plasten med min fickkniv och slet bort resten med händerna. Till sist låg hon där framför oss – skör, bräcklig, utlämnad. Stilla. Vacker. Jag kastade en blick på Björk; han tittade ned i marken. Vi hade kommit för sent. Flickan i kistan var död.

6: Hatets virrhjärnor

Femton minuter senare var den helt nyss så fridfulla kyrkogården förvandlad till något som mest liknade ett tivoli: blå och röda ljus från saftblandarna på ett tiotal utryckningsfordon blandades med skenet från starka halogenlampor som lyste upp platsen där flickan satt. Poliser i uniform, ambulanspersonal, tekniker och rättsmedicinare i vita rockar sprang fram och tillbaka mellan Stampgatan och brottsplatsen. Andra sökte av kyrkogården med hjälp av ficklampor och hundar. Runt flickan vid trädet hade man rest ett sådant där tält som man ser i deckarserier på tv. Jag stod lutad mot en gravsten och rökte en bit bort när Björk uppenbarade sig i tältöppningen. "Kom hit!" ropade han och vinkade på mig. Jag visste att han var förbannad. Det var han redan när jag ringde. Han tyckte att det var jobbigt när vanliga gangsters mördade varandra. Bestialiska mord på unga flickor var verkligen inget för honom. Han hade själv två döttrar i samma ålder som flickan i tältet. "Fattar du vad du har gjort?!" röt han åt mig när jag nästan var framme. Jag svarade inte. "Hur kunde du vara så korkad?!" fortsatte han som en annan dialogpolis. "Det handlade om tid…" försökte jag, men Björk ville inte lyssna på det örat. "Jag skulle kunna bura in dig för försvårande av utredning. Bara så du vet!" "Jag vet", muttrade jag. "Nu har du sagt det. Kan vi gå vidare?" Björk suckade och tände en cigarett. "Varför rörde du lappen?" "Det var ett budskap till mig, det vet du", svarade jag med viss bestämdhet i rösten. "Någon ville skicka mig till kyrkan. Någon som också ringde i storklockan och försvann på en motorcykel innan jag hann fram." Jag drog ett bloss på cigaretten och lät röken försvinna ut genom näsan. "Det var som sagt en fråga om tid."

Björk började gå bortåt kyrkan och jag följde efter. "Så vad handlar det här om?" frågade han och slängde fimpen på grusgången. "Det har jag faktiskt ingen aning om", svarade jag sanningsenligt. Sedan berättade jag för honom om mitt möte med mannen med den oklanderliga flugan och de budskap han hade lämnat efter sig i baren. Och om Moltkes historia från djurgårdarna och Solrosen. "Vad är det för dumheter?!" utbrast Björk. "De där slynglarna tog vi för flera veckor sedan!" Moltke hade fel – det hände tydligen att polisen grep brottslingar. Jag stannade upp. Björk vände sig om. "Vad?" undrade han. "Flugan, grabbarna i Slottsskogen, mannen på Solrosen", började jag. "Inget av detta är någon tillfällighet. Någon driver mig i riktning mot någonting. Frågan är bara vad." "Är det dags igen?", undrade Björk oroligt. "Det ser inte bättre ut", suckade jag. "Sju år…" muttrade Björk. "Sju års ro. Och nu?" "Jag vet inte", svarade jag och stirrade ut i snöfallet. Under de 25 år jag hade tillbringat i Göteborg hade det vid upprepade tillfällen hänt att medlemmar i organisationen hade lyckats hitta och försökt att eliminera mig. I stället för att söka upp mig hemma eller på gatan och helt enkelt sätta en kula i huvudet på mig (vilket inte hade varit något problem), hade de valt att ställa till med blodiga uppgörelser som hade kostat många människor livet – både skyldiga och oskyldiga. På grund av de Bondlika omständigheterna hade dessa konfrontationer vid flera tillfällen hållit på att kosta Björk jobbet och mig friheten. Men eftersom det aldrig gick att bevisa annat än min oskuld, hade vi båda klarat oss. Hittills. Jag förstod att Björk var orolig.

Vi kom fram till kyrkporten och ställde oss framför den svavelosande anklagelseakten. "Jag har räknat dem", sade jag. "De är 95 stycken. Precis som Luthers teser." "Är flickan muslimsk, tror du?" undrade Björk. "Det kan hon mycket väl vara", svarade jag. "Hon ser ut att härstamma från Nordafrika eller Mellanöstern." "Ett rasistmord, alltså", konstaterade Björk med en suck. "Men vad har det med dig att göra?" "Ingen aning", sade jag och skakade på huvudet. "Men jag får ta mig hem och kika på den där webbsidan." Jag pekade på adressen längst ned på anslaget. "Det slutar inte här." "Det gör det aldrig med dig", gnällde Björk. Vi stod tysta en stund framför kyrkporten i det tilltagande snöfallet. Klockan var  strax över fem på morgonen och spårvagnarna hade börjat gå. En av de nya italienska gav till ett långt, hjärtskärande skri när den svängde uppför Stampgatan mot kyrkogården. "Varför blanda in mig i ett vanligt rasistmord?" undrade jag till sist. "Hedersmord kommer inte på fråga", muttrade Björk. "Hade de haft någon heder hade de mördat dig!" Han var fortfarande på dåligt humör. "Kolla upp de där killarna ni hämtade i dammen vid djurgårdarna", sade jag uppmuntrande. "De var bara där för att skicka ett meddelande till mig via Moltke." "Vem är Sidvindaren?" undrade Björk misstänksamt. "Jag tror att han är en gammal bekant från mina dagar i Boston", svarade jag. "Men då har det alltså börjat igen!" utbrast Björk. "Varför sade du inte det med en gång?!" "Jag är inte säker", svarade jag lite irriterat. "Det slog mig när Moltke drog historien för mig på krogen häromdagen. Det fanns en kille i organisationen, också irländare, som tydde sig till mig. En hantlangare, våldsam typ, bra på knivar – gärna långa knivar. Han hette Budd, precis som Bills bror i Kill Bill-filmerna." Björk såg oförstående på mig. " Bills bror Budd kallades i filmerna Sidewinder – Sidvindare. Jag kan ha fel, men sambandet är tydligt." "Alldeles för tydligt", stönade Björk. "Som alltid med dig. Men varför rasistgrejen?" "Jag vet inte", svarade jag och ryckte på axlarna. "Det kanske handlar om mer än så. Det har ju hänt förr." "Det har du helt rätt i!" utbrast Björk och nästan drog lite på mungiporna. En kopp kaffe, sen var han på topp igen. "Ta du och gå hem och kolla upp den där hemsidan", fortsatte han. "Jag skall försöka ta reda på vem den stackars flickan är." Han gjorde en paus och tittade ned i snön, som om han skämdes: "Var…"

*

Islam var roten till allt ont, därom rådde ingen tvekan. Åtminstone inte om man skulle tro den hemsida som drevs av The Society for the preservation of Western civilization, as defined in Scripture and culture, in Europe and the Americas. Bibeln härstammar såvitt jag vet från Mellanöstern (vilket alla människor utanför Afrika för övrigt sägs göra; vi kom den vägen), och kultur är ett vittfamnande begrepp som måste definieras. Jag fick en känsla av att den definitionen skulle komma om jag trängde längre ned i denna gravkammare. Jag började med att leta upp de personer som stod bakom organisationen, om det nu fanns några som ville vara med på bild. Det gjorde det faktiskt. Fem skamlösa personer stoltserade med både namn, bild, yrkes- och (i förekommande fall) akademiska titlar. En av dem var – hör och häpna! – James Herriot, den person mannen med den oklanderligt knutna flugan hade påstått gjorde ofog på Posthotellet. Se där, genast ett samband. Jag letade upp en flik som dolde händelser och aktiviteter, och mycket riktigt – James Herriot, doktor i arkeologi med examen från Cambridge, skulle leda ett informellt seminarium på Göteborgs nya arkitektoniska smycke Clarion Hotel Post tisdagen den 11 december. Temat var: "Slöjan – haremsdamens främsta vapen". Jag skummade texten som handlade om hur slöjan inte alls hade skapats för att dölja muslimska kvinnors kroppar, utan för att förföra vita, kristna män. Alla vet ju att påklätt kan vara mycket sexigare än naket, och på den vägen var det tydligen också med slöjan. Den var helt enkelt ett vapen som muslimerna använde sig av i sin ständigt pågående kamp för att förgöra den vita, kristna rasen genom rasblandning. Jag lämnade den dårskapen därhän och gick vidare till mer flagranta och oroande påhopp på islam som religion, och muslimer (läs: araber) som individer.

Jag fastnade för rubriken Massmord i Galicien. Texten visade sig innehålla en redogörelse för hur muslimska ordenssällskap i Santiago de Compostela – huvudsakligen bestående av invandrade marockaner – ägnade sig åt omfattande ritualmord på kristna flickor. Under ruskiga svarta mässor fördes kidnappade kristna jungfrur in i moskéer som byggts i hemliga utrymmen under staden, gärna i närheten av katedralen där aposteln Jakobs reliker förvaras. Där skändades de i timmar av imamer med väldiga lemmar, innan deras utmattade, redan blodiga, kroppar kastades för massans fötter och krossades till oigenkännlighet. Resterna gavs att äta åt grisar och hundar – orena djur som muslimerna höll i anslutning till lokalerna bara för detta ändamål. Den avföring djuren producerade efter dessa skrovmål användes sedan till att gödsla med i trädgårdar där muslimerna odlade giftiga växter som de använde sig av för att ta livet av framstående kristna i Spanien. Sedan följde en uppräkning av ett antal personer som fallit offer för sådana illdåd. En annan historia berättade om hur nakna, skändade jungfrur levande kastades ned i en gigantisk köttkvarn som drevs av arabiska fullblodshästar som, för att vara djur, syntes anmärkningsvärt pigga och lustfyllda inför uppgiften. Kroppsvätskorna leddes bort i en ränna, samlades upp i ett kar och blandades ut i hästarnas foder. Köttslamsorna finmaldes och delades ut till behövande kristna av muslimska välgörenhetsorganisationer under beteckningen "bästa halalkött". I slutet av texten kastade redaktören för säkerhets skull in en brasklapp: "Även om vi har fullt förtroende för våra källor, kan vi inte ansvara för att alla detaljer i texten är korrekta". Jag lutade mig tillbaka i stolen, tände en tagg och drack en försvarlig klunk av whiskyn framför mig. Texten krävde förvisso starka doser stimulantia. Jag undrade om innehållet i sig var nog för att driva en psykiskt skändad yngling i fritt fall över gränsen. Räckte texten till för att någon på egen hand skulle klyva skallen på en oskyldig flicka? Troligtvis inte. Det krävdes någon som höll i trådarna, någon som fick förvirrade hjärnor att dansa efter den pipa som bara han hade kontroll över. För visst måste det väl vara en han? Jag tog ännu en klunk av whiskyn och funderade. Kanske var det bara jag som hade en föråldrad genusuppfattning.

5: Återblickar

Jag kom från allt till inget en iskall januaridag i slutet av 1980- talet. Nåväl, jag hade väl förlorat allt redan innan. Nu flydde jag för mitt liv. Att det blev Göteborg var en ren slump. Jag studerade helt enkelt flygavgångarna från Heathrow och beslöt mig för att välja den enda plats jag aldrig hade hört om. Om jag inte kände till den, gjorde inte särskilt många andra i Amerika det heller. Nu stod jag där i den isande nordanvinden utanför ankomsthallen på Landvetter och gladdes över mitt val. Jag hade förvisso kommit till världens ände. Där och då började min resa in i det svenska folkhemmet. Och det blev minsann en resa! Ännu en, med tanke på den enastående resa jag redan hade gjort. Jag föddes in i en fattig, djupt katolsk familj i Boston 1953. Min far, som arbetade som både in- och utkastare på mer eller mindre rumsrena etablissemang i de irländska kvarteren, hade två förebilder i livet: Paddy's (flaskan), och Joseph Kennedy, som var en avlägsen släkting på mödernet. Mor skötte hem och barn, men tvingades allt som oftast ta sömnadsuppdrag för de mer välbeställda kvinnorna i kvarteret eftersom far taxerade plånboken hårt med sina spritnotor. Icke desto mindre upprätthöll de hela livet en förvånansvärt kärleksfull relation till både varandra och mig och mina systrar. Min far slog aldrig någon av oss, även om han visst kunde larma på fyllan. Mor stod ut med hans later, och han stod ut med hennes tröttsamt dogmatiska religiositet och moralkakor. Här finns inte tid och plats att skriva den stora romanen om min barndom. Jag kan bara konstatera att den var fattig, men tämligen lycklig.

En gammal klyscha om fattigkvarteren i städer som Boston och New York är att somliga av grabbarna på gatan blir gangsters, medan andra blir poliser. Faktum är att det ligger en del i det. Nästan alla killarna på gatan där jag växte upp ägnade sig åt enklare former av kriminalitet i tonåren. Vi sprang ärenden åt langare, hallickar och vadhållare, och gjorde mindre inbrott på beställning av lokala gangsterbossar. Några av oss gick efter hand ned sig i olika slags missbruk, andra klättrade vidare på förbrytarstegen. De smartaste – de råbarkade skulle säga fegaste – av oss tog sig i kragen och accepterade att framtiden låg i att baka bröd eller köra sopor. Och ett fåtal valde att helt byta sida, sökte och kom in på polisskolan och blev till sist poliser – några bra, andra dåliga. Våldsamma. Korrupta. Ränderna går som bekant aldrig riktigt ur. Det finns bättre och sämre sätt att tjuva sig till ett drägligt liv. Högre utbildning var fortfarande inte att tänka på för fattiga irländska arbetarpojkar, trots att vi levde mitt i det högskoletätaste området i världen. I mitt universum, som utgjordes av fem gator på var sida om min egen i nordsydlig riktning och lika många i östvästlig, var det bara en pojke som läste på college och slutade som advokat – jag. Både far och mor ansåg att jag hade läshuvud, och hade jag inte varit deras ende son hade de nog gärna låtit kyrkan göra mig till prästman. Det var den utväg som stod till buds för pojkar med sinne för det bokliga. (Vilket dessvärre länge återspeglades i prästerskapet.) Jag hade emellertid turen – eller med facit i hand, kanske oturen – att komma i kontakt med en lokal gangsterboss av det mer sofistikerade slaget (jo, de finns!) som såg potentialen i en arbetargrabb med huvudet på skaft. Det märkliga är att han var italienare.

Irländare och italienare i Boston kastade inte direkt kärlek på varandra; snarare dynga. Skotten mellan dessa folkgrupper var vattentäta, trots att de alla var katoliker. Men de höll sig till sina kvarter och kyrkor, och undvek varandra så gott det gick. Kriget väntade alltid runt hörnet. Mannen som blev min välgörare hade emellertid lyckats bygga upp något så ovanligt som en tjuvliga bestående av framför allt ynglingar ur båda grupperna. Det låter som en välgärning (ehuru då baserad på något vi annars upplever som djupt omoraliskt), men det vore naivt att se det på det viset. Han begrep helt enkelt att en multietnisk organisation (där ingick rent av svarta också!) hade oanade möjligheter att sträcka ut sina tentakler över ett långt mycket större område än de kvarter där bara italienare bodde. Och det innebar mycket mer pengar. Jag har inte utrymme för detaljer, utan nöjer mig med att konstatera att denne man tog mig under sina vingar, bekostade min utbildning vid Harvard, och gjorde mig sedan till en av sina närmaste män. Jag skötte juridiska spörsmål och gjorde vad jag kunde för att hålla organisationen – och min boss – utanför domstolarna; andra skötte de smutsigare sidorna av arbetet, om man säger så. Men jag var naturligtvis fullständigt medveten om vad saker och ting handlade om. Jag hade ett val, och jag valde det goda livet på bekostnad av den smala vägen. Resor, kläder, snabba bilar – jag vältrade mig i lyx! Till sist träffade jag en kvinna som var både vacker, ömsint och begåvad, och jag lät bygga oss en jättevilla i Bostons rikemanskvarter. Snart befolkades den av mig och Clara och våra två barn – en pojke och en flicka. Organisationen växte, och jag kastade mig in i arbetet med en frenesi som påminner om den Albert Speer talade om – man dränker sig i arbete för att slippa tänka på vad och vem man egentligen tjänar. Men jag hade roligt, det förnekar jag lika lite som Speer. Barnen växte och fick var sin hundvalp, och Clara engagerade sig i den kyrkliga välgörenheten. Vi var lyckliga.

Med en stoicism värdig Marcus Aurelius har jag på senare år kommit att betrakta det som sedan hände som blott en konsekvens av de val jag gjorde utifrån fattigpojkens bild av världslig framgång. Jag har burit med mig en mycket stark och kompromisslös känsla för vad som är rätt och fel ända sedan barnsben. Men när tillfället bjuds den som annars har att se fram emot en utsiktslös framtid i gettot, är det mycket svårt att inte genast gripa det. Jag behöll min kompromisslösa hållning under all den tid som jag gjorde tjänst hos min välgörare, men jag lät den korrumperas så att den förvandlades till ett verktyg för något djupt orättfärdigt. Jag tror inte att det finns någon gudomlig rättvisa, men det straff jag tvingades utstå för mina överträdelser var väl i klass med Jobs, som ju ändå var en god man. Det som skedde var i korthet detta: Min relation till bossen var mycket speciell. Han såg i mig förstånd, bildning, intellekt – förfining. Därför höll han mig också utanför alla blodiga detaljer – väsentligheterna, som det skulle visa sig. De som gjorde grovjobbet betraktade min särställning med illa dold avund, och även om jag inte ville se det då är det nu uppenbart att dessa råbarkade sällar skulle ta första bästa tillfälle att göra sig av med mig. Det kom när bossen drabbades av en njursjukdom som gjorde det svårt för honom att sköta organisationen. Allt eftersom han tvingades släppa taget, utvecklade han en paranoia som fick honom att förlita sig allt mer på dem som stod honom närmast. Och dit hörde egentligen inte jag. Dit hörde de med samma bakgrund och samma hårda nypor som han själv – italienare som delade samma språk, samma kultur, samma kyrka och gator – samma hederskodex. Jag vara bara undantaget som skulle bekräfta regeln; vägen ut för någon som för alltid satt fast i sitt eget fängelse. Jag förstod inte hur allvarligt läget var förrän gorillorna begynte förbjuda mig att besöka bossen, både i hemmet och på sjukhuset. Jag kom just från ett sådant lönlöst försök den där dagen före julafton när jag hittade min familj badande i blod i villan som jag hade låtit bygga för pengar som hade kostat andra livet.

Djupt inom mig måste jag ha anat att något liknande kunde hända. Jag hade nämligen ordnat med en uppsättning falska pass åt hela familjen. Själv hade jag fem olika, eftersom jag utgick från att det var jag som skulle bli tvungen att lägga benen på ryggen. Jag trodde aldrig att de skulle röra min familj. Jag hade också öppnat ett nummerkonto i en schweizisk bank till vilket jag hade överfört ansenliga belopp. Det är dem jag fortfarande lever av. När jag gjorde den fruktansvärda upptäckten var det som om poletten till sist trillade ned – ja, jag borde ha förstått; ja, jag har förtjänat detta. Men min familj? Det gjorde det hela obegripligt. Ändå tror jag att denna förmåga till både kausalt och moralfilosofiskt tänkande mitt i det transliknande tillstånd som chocken och sorgen hade försatt mig i, gjorde att jag kom därifrån levande. Många hade satt sig på trappan med huvudet i händerna och väntat på en egen kula. Det är nog en ganska naturlig reaktion. Djupt inom mig uppstod dock momentant – tillsammans med vreden, sorgen, hatet, kärleken, paniken – en bergfast övertygelse om att jag måste leva för att berätta. Inte om organisationen, eller bossen, eller några andra – jag måste leva för att berätta om människan, om de val hon gör och varför, om samhället hon lever i och gudarna hon tror på. Jag fick inte dö, jag måste leva. Annars hade de jag älskade dött förgäves. Jag rafsade ihop pass, pengar och några minnessaker, bilade till Newark och tog första bästa plan till Europa. Jag reste till Schweiz (för kontots skull) där jag tillbringade några veckor på ett pensionat i Locarno, alldeles invid Lago Maggiore. Jag reste på det irländska pass som utfärdats till en viss Slieve Donard, född i Armagh på Nordirland som irländsk medborgare. Men Schweiz, Frankrike, Spanien, Italien – sådana platser var inte säkra. Jag visste att de letade efter mig. Det skulle de göra tills de hittade mig, eller tills hela organisationen gick under tillsammans med dem. Och de skulle sannolikt hitta mig långt tidigare än så, åtminstone om jag försökte gömma mig på kända destinationer i Europa. Organisationen hade vid det här laget kontakter över hela världen, och det var till stor del min förtjänst. Dessa kontakter visste alltså mycket väl vem jag var. Ergo Heathrow, med avgångar till hela världen, och till sist Göteborg – den märkligaste plats på listan just då.

4: Den första oförrätten

Hon satt där helt stilla, lutad mot ett träd, full av frid, som om hon hade fallit i sömn mitt i en dagdröm som sedan givits liv och kraft av nattens egna änglar. Det mörka håret hade lagt sig över de bara skuldrorna och de små nyfikna brösten, ända ned till naveln och det nakna, ännu blyga skötet. De långa, slanka benen som spretade försiktigt åt varsitt håll, slutade i ett par sirliga fötter som tycktes redo för det stora äventyr som låg framför den unga kvinnan. En sådan bild av en flicka på gränsen mellan barndom och vuxenvärld, mellan oskuld och vällust, lutad mot en korkek en het sommardag på någon av Portugals soldränkta kullar, hade absolut kunnat målas av någon mästare i det förflutna. Samma bild en isande Lucianatt på Stampens kyrkogård i Göteborg, kunde bara betyda en sak – flickan framför mig var död. Det hade börjat snöa, och jag dröjde kvar ett ögonblick och iakttog hur snöflingorna lade sig till rätta i det mörka håret, bäddade in det som borde varit en sprudlande, levnadsglad tjej med hela livet framför sig. Plötsligt såg jag hur flingorna som föll på hjässan färgades röda, från pannan och bakåt. Jag kände vreden flamma upp inombords. Och skulden, vetskapen om att flickans oblida öde egentligen föll tillbaka på mig själv. Mina hämnare har alltid haft den tråkiga egenheten att gå vägen över andra. Jag svor för mig själv och spottade i det begynnande snötäcket. Sedan gick jag fram till den barbariska installationen.

Stampens kyrkogård – eller Stampkyrkogården, som den egentligen heter – ligger insprängd mellan Göteborgs Fattighus och Mariakyrkan i söder, Gullbergsån i öster, Stampgatan i väster och Alströmergatan i norr. Där vilar många av stadens stora män (och naturligtvis även deras kvinnor, men ni vet hur det var på den tiden): William Chalmers, Robert Dickson, William Gibson, Harry Hjörne och stadens store skald Johan Anders Wadman, för att nämna några. Där ligger Johan Albrecht Pripp och Peter Wieselgren tillsammans i jorden, trots att deras livsverk stretade åt helt olika håll. Den ene grundade vad som skulle bli ett av landets största bryggerier; den andre ägnade sitt liv åt Guds ord och att bekämpa dryckenskap. Stor sak i det, de vilar båda på rätt sida av det stängsel som en gång delade kyrkogården. På den andra jordades kvarlevorna av de människospillror som framlevde sina sista dagar på det näraliggande fattighuset. (Som för övrigt lär vara Göteborgs äldsta träbyggnad.) Idag låter det kanske märkligt, men på den tiden gjorde man skillnad på folk och folk också i döden. Javisst, man skrattar till – som om vi inte gjorde det idag! I livet som i döden. Porten till kyrkogården pryds av skriften "Tänk på döden", som snart sagt varje göteborgare känner till. Den texten väcker onekligen känslor. När ett par konstnärer för halvtannat år sedan gjorde en avgjutning av skriften och placerade den ovanför undergången mellan Centralen och Nordstan, dröjde det inte förrän någon dristig, förment laglydig, medborgare såg till att den raskt kom ner igen. Personen ifråga kunde förmodligen inte föreställa sig att sådana dumheter kunde ingå i ett konstprojekt som dessutom sanktionerats med kommunala medel. Inte skall man väl tänka på döden på väg in i Mammons förtrollande tempel! Döden är som bekant något som vi idag lämnar därhän, skjuter upp, avstår från att tänka på förutom vid de få tillfällen då den drabbar någon närstående eller vi besöker deras gravar. Men oss själva? Nej, vi drabbas aldrig! Konstigt då att varje mediakanal upptas av de mest ruskiga former av ond, bråd död – av vampyrer, demoner, jinner, monster och bestialiska mördare. Tänk på döden? Oh nej, inte jag! Inte alls.

Nu stod jag där framför henne, denna nymf som sakta kläddes i en skrud av vitt, som om den fick vara opåverkad av skiftande temperaturer, kunde bevara henne oförändrad till jordens undergång. Nej, ursäkta min romantiserade efterhandskonstruktion. Jag stod framför de stelnade resterna av det som helt nyss var en människa. En människa med allt vad det innebär av fel och brister: glad, sur, snäll, butter, bister, retsam, tankfull, lättsinnig, extatisk, uttråkad, empatisk, god, ond, kåt, elak, munter – underbar! Jag böjde mig ner och borstade snön ur håret på flickan. Det var alldeles stelt av det frusna blodet. Jag drog försiktigt de styva tovorna åt sidan och blottade ett djupt sår som sträckte sig från pannbenet ända till stora nackhålet. Någon hade kluvit den stackars flickans skalle, förmodligen med ett enda hugg från en formidabel klinga – Budd! Jag tyckte mig skymta något nedåt nacken, så jag lutade henne framåt och särade ytterligare på sårytorna. Mycket riktigt – mördaren hade stuckit en bit wellpapp i skåran som delade huvudet. Med handskarna på sträckte jag mig efter pappbiten och grep om den där den redan var nedblodad. Jag lade den 10 x 10 cm stora biten på flickans huvud, tog fram min cigarettändare, lös över pappbiten och läste: När jag ljuder sägen då: Låtom oss samhälligt gå Till Guds hus och kyrka. Hören aktsamt Herrans ord. Gån med vördnad till hans bord Eder själ till styrka. Soli Deo Gloria In Excelsis. Texten sade mig förstås ingenting just då, först senare fick jag reda på att det var inskriptionen på den näraliggande Mariakyrkans storklocka. Jag sträckte på mig, plockade fram en cigarett, tände den och drog ett alldeles för djupt bloss. Varför, tänkte jag. Varför detta? Igen? Tar det aldrig slut? Klockan ringde. Pang – klockan ringde! Plötsligt for jag som ett skott ur min självömkan. Varför skulle klockan klämta tjugo över fyra på Lucianatten? Storklockan! Jag skyndade bort mot kyrkan. Det var ju trots allt dit jag hade uppmanats att gå. Tänk om jag fick tag på den jäveln!

Jag rusade över kyrkogården och kryssade mig fram mellan träd, buskar och gravstenar, tills jag kom fram till Elfrida Andrées gata där jag var tvungen att stanna och hämta andan ett ögonblick. Elfrida Andrée, en kvinnlig pionjär det sällan talas om. Sexton år gammal avlade hon 1857 organistexamen som privatist, och drev därefter på för att även kvinnor skulle kunna anställas som organister. 1867 blev hon till sist Sveriges – ja faktiskt Europas – första kvinnliga domkyrkoorganist när hon tillträdde en tjänst i Göteborg. Den innehade hon till sin död 1929 – 62 år senare! (Hon var förvisso tjänstledig av hälsoskäl från 1921, men 80- åringar var som bekant krassligare på den tiden.) Den unga Elfrida nöjde sig dock inte med denna enda åverkan på den patriarkala lagstiftningen. Efter fem års kamp lyckades hon 1865 förmå riksdagen att ändra den lag som förbjöd kvinnor att söka telegrafisttjänst. Därefter blev hon även Sveriges första kvinnliga telegrafist. Hennes betydelse för Göteborgs musikliv under senare delen av 1800- talet tycks ha varit ovärderlig. Hon gav orgelkonserter och orkesterkonserter med stadens symfoniorkester, och ledde från 1897 tillsammans med sin systerdotter Göteborgs Arbetareinstituts folkkonserter. Över 800 sådana konserter gavs fram till hennes död. Nu stod jag där på hennes gata och hämtade andan. En sådan kvinna! Och vi minns henne med en bakgata som knappt någon vet att den finns. Vi är minsann värdelösa på att hedra våra riktiga hjältar.

Jag fortsatte mot kyrkan en liten bit bort, ryckte i porten på långskeppet (den var låst), tog till vänster och rundade det raka koret och kom ut på Lilla Stampgatan just som en motorcykel försvann bort ett hundratal meter framför mig. Satan, skrek jag rakt ut i den snöstinna vinternatten. Ingen hörde mig förmodligen. Jag slog av på takten och vandrade med tunga steg de sista metrarna bort till tornet och kyrkporten. Utmattad slog jag mig ned på bänken framför kyrkan och plockade fram telefonen för att ringa min gode vän kommissarie Björk. Men just som jag skulle slå numret anade jag något i vänster ögonvrå. Jag vände mig om och fick till min förvåning se ett jättelikt anslag på kyrkporten. Det mätte gott och väl över en meter i längd, och var säkert en dryg halvmeter på bredden. Jag kom osökt att tänka på doktor Luthers 95 teser – dem som han spikade fast på kyrkporten i Wittenberg och som skulle komma att kullkasta den katolska enheten. Jag reste mig och gick fram till anslaget, som i själva verket var en anklagelseakt mot islam, den islamska världen och alla muslimer som vägrade att konvertera till den rena evangeliska läran. Då kunde den väl lika gärna vända sig mot katoliker eller ortodoxa, tänkte jag. De är inte heller så värst evangeliska till vardags. Jag skummade de många påståendena, höjde på ögonbrynen inför de mest skrattretande dumheterna, och avslutade med att räkna samman punkterna. Hör och häpna – de var faktiskt 95 stycken!

Trots all ondska och allt elände som jag hade sett och upplevt den senaste halvtimmen, hade jag svårt att hålla mig för skratt. "Inget värmer hjärtat som hatet", som en av karaktärerna i Umberto Echos senaste roman uttrycker det. Men hat och dumhet hör ihop, och trots allt ont som hatet skapar måste man ibland skratta åt den dumhet som lika väl som ondskan är dess arvedel. 95 punkter – nämen vilket sammanträffande! Jag har sett kyrkporten i Wittenberg, den är oerhört mycket större än Mariakyrkans. Men allas vår fryntlige doktor Luther, vars lära förmodligen är strängare än han själv var, hade i och för sig inget internet där han kunde breda ut sig om sina teser. För den som ville veta mer om de kortfattade, svavelosande punkterna (de bestod egentligen mest av svavel) på porten framför mig, fanns dock adressen till en webbsida angiven längst ned. Jag gjorde en anteckning i telefonen och förberedde mig på en morgon utan sömn, framför datorn. Men först måste jag väcka en vän. Jag slog numret till Björk, som motvilligt lyfte luren efter ett försvarligt antal signaler. Det blev ett kort samtal. Fan, muttrade jag för mig själv. Hur många mördare tror du bryr sig om din nattsömn?! Nåväl, det skulle inte dröja länge förrän cirkusen kom till staden igen. Jag fiskade fram en cigarett ur paketet i fickan, tände den och drog ännu ett alldeles för djupt bloss. Sedan lutade jag mig tillbaka och väntade.